En fredag i november ...

Kylig morgon övergår till ännu kyligare eftermiddag. 

Glashalt nere på vägen mot havet till. 

Håller mig i gräset vid sidan om. 

Och aldrig någonsin har jag sett så många svampar på träd och stubbar som i höst! 

Men kyla betyder högtryck och strålande solsken. 

Och ännu porlar lilla bäcken, den som slingrar sig ner mot havet. 

Från klockan tio och flera timmar framöver tittar jag på sprinten i  Ruka i Finland. 

Först prologen och då hinner man knappt resa sig från soffan och hämta ett glas vatten, förrän det är över. 

Å, jag tycker verkligen om sprinttävlingar, men lika roligt med längre lopp. Och tänk, att Kläbo fick pisk av den unge ryssen! Om de svenska damerna säger jag bara: heja, vad ni är bra! 

Nog kändes det ovant att inte lyssna till Jacob Hård och Anders Blomqvist, men nu är det som det är och bara att tugga i sig. Man vänjer sig kanske.

Så här ser renfanan ut numera. 

Vacker ändå, tycker jag. 

Mot förgängligheten går den och jag tänker på kända kvinnor som inte längre vill visa sig på bild då dom anser sig inte vara vackra nog. Inte som förr. 

Men fröken renfana är om möjligt ännu finare nu, tycker jag.

Sista promenaden med harry, sedan tar pv vid när han kommer hem. Vi har knappt något gatlyse längs vägen och det är verkligen becksvart ute om kvällarna, nej, då får pv ta vid. Han går längs hala klippor och stenar i kolsvarta mörkret. 

Det gör inte jag.

Dagens fönster och lite furu ....

I onsdags firade ellem i Skellefteå och hennes man trettioettårig bröllopsdag och då slog man till och tog in på nybyggda Sara kulturhus - tillika The Wood Hotel by Elite - i ovan nämnda stad. 

Så här skriver fönsterfångerskan: "Som du ser har det kommit till några höghus i stan sen du var här sist, och flera åt väster också."

Och så i dagsljus. 

"En lysande timmerstock i receptionsdisken!" skriver hon. 

"Och sängborden på The Wood hotel är stubbar i de för övrigt trärena rummen."

// Tack för bilderna ellem och lycka till i fortsättningen med äktenskapet! 

När jag mötte Kasper ....

Åtta eller nio veckor och bor på andra sidan kustvägen. 

Så go att man nästan kan äta upp honom. 

Liiiite försiktig i början .., gömde sig bakom den vita stolpen till höger .., men vågade sig fram till sist. Ja, inte  r i k t i g t  ända fram, men nästan. Och jag tänkte att .., finns det nånting charmigare än en labradorvalp?

Ser ni honom ...? Lite till vänster om den snart helt utblommade rosen?

Jag vet nog ingen som har en mer prunkande trädgård än Kaspers matte och husse och det lär vara Husse som sköter om det hela. 

Men Moder Natur är inte så pjåkig heller. 

Sååå vackert det var i hästhagen idag! 

Och här .., bäcken där Nelly trillade ner från den lilla bron. 

"Växer vid vatten". Två bokstäver. 

Just det.

I centrifugen ....

Tänk, om man vore en kråka och slapp bekymra sig över det något stormiga läget i världen i allmänhet och det politiska läget i vårt land i synnerhet. 

Nästan hela gårdagen tillbringades vid tv:n eller nära P1. 

Och så slutade allt i ..., ingenting. 

I det stora hela tycker jag ändå att Magdalena Andersson skötte det hela värdigt. Om man - som jag själv tittar in på Twitter så där tämligen sporadiskt, blir man (jag) beklämd över den råa aggresiviteten bland många som skriver. Igår var det kommentarer om miljöpartietes Per Bohlund som fick mig att må illa. Så mycket gränslöst hat! Och har någon en avvikande åsikt, så ombeds den att fara käpprätt åt helvete! Nej, jag förstår det inte.

Sen tänkte jag på alla små och större töser i vårt land vilka säkerligen känt sån glädje över att vi nu fått en kvinnlig statsminister - lååååångt efter våra grannländer - och så blev det hela som en ballong där luften pyst ut. Säkert finns det män som sitter och gnuggar händerna nu. "Jo, jo .., det förstod man väl ...".

Sen finns det ju inlägg som får en dra på munnen. 

Som läkaren som skriver: Hade sett fram emot att återgå till min favoritfråga för att bedöma orienteringsgrad hos patienter, "vem är statsminister idag?", men jag ser att svenska politiker inte bryr sig om konfusoriska tanter. 

Eller den här: Löfven googlar: avbokning fritidsresor

Eller den här, med en bild av Löfven där han sitter med mobilen mot örat och ringer: "Är det flyttfirman? Ni kan bära in allt igen."

Läste också förre utrikeskorrespondenten Daniel Allings twitterinlägg gällande vad som hände igår. Sååå saklig. 

Nå. Nu är det ny dag - torsdag - och pv blir borta till halv tio ikväll, så harry och jag själv får roa oss bäst vi kan. Lyssnar till julmusik (är någon förvånad), just nu Felice Navidad med José Feliciano. Oj, så jag spelade den skivan någon gång i slutet av 60-talet!

Dagens fönster ...

Förra helgen reste ellem till Ersnäs i Norrbotten och hälsade på sin väninna Maria. Bilden här är från väninnans hem och akvarellerna på staffliet är verk av just denna Maria. 

"Hon är konstnärlig och kreativ", skriver ellem. 

På bordet ligger ett blått linnetyg. Det ska bli en tunika/klänning som ellem syr, med stöd och hjälp av väninnan Maria.

Och jag säger  t a c k ellem och hoppas att du och maken - igår var det väl? -  fick en fin bröllopsdag på hotellet i Skellefteå!

Michael Ancher och Oscar Björck ....

I en kommentar i ett tidigare inlägg, nämner Bloggblad en tavla som gjorde sånt intryck på henne .., ja, det var i ett konstprogram i SVT och det var inte många minuter långt. 

Jag tror att det är den här målningen hon menade och den gjorde ett lika stort intryck på mig. Dels såg jag den i programmet, men sedan - precis som Bloggblad - på konstmuseet i Skagen. 

Titta på ljuset på mannens byxor ..., och hela stämningen .., med den drunknade mannen som ligger på bordet! 

Konstnären visade sig vara Michael Ancher. Och om den tavlan kan man läsa här.

 

En svensk konstnär som tillbringade mycken tid i Skagen, var Oscar Björck. 

Här kan man läsa om såväl målningen som om denne herr Björck. 

(Född 15/1, samma datum som jag själv, men inte samma år - 1860).

Den här tavlan stod jag också framför i detta underbara Skagens museum (sååå sevärt!) och bara häpnade över hur verklighetstrogen den kändes! 

På agendan ...

I en kommentar till Gunnel i Luleå  blir det prat om "hustruskolan" och jag erkänner att någon särskilt perfekt hustru (eller sambo, modell husmoderlig) är jag verkligen inte. 

Men se .., idag hände det! Kanske berodde det på att pv kommit hem med lussekatter inköpta på Ankaret, men helt saffransbefriade! Det upptäckte jag bara vid anblicken på dem, men inte han. Kanske .., var det därför jag beslöt mig för att göra en omgång lussekatter. 

Numera är ju saffran relativt billigt. Om det förut kostade fyrtiotusen kronor kilot, så kostar varje halvgram nu tio kronor - halva priset alltså -. 

Nu gjorde jag bara på en halvliter mjölk, men det visade sig bli supergoda bullar; framför allt bullar - lussekatterna är inte lika luftiga -. 

Ja, det blev bra. 

I en kommentar på instagram säger friherrinnan - som inte tycker om saffransbröd och aldrig lär ha bakat dem - att det är så svårt med lussekatter, ja, att få dem jämnstora. Sånt är pv noga med också. Men se, det är inte jag .., det bekymrar mig inte ett skvatt att dom är olika stora, så är det med allt jag gör. 

Huvudsaken är ju att dom är goda! 

Dom runda bullarna/bröden blev såååå luftiga och innehåller inget annat än själva degen i sig och så pärlsocker utanpå. Och pärlsockret fick jag låna av rara Christina på Vitabergsvägen - matte till Elsa och den lille rultiga labbevalpen som heter Kasper och som lite försiktigt mötte mig på "bron"/farstutrappan när jag kom. 

Nu känner mig så husmoderlig, så jag har minsann tankar på att baka hallongrottor i morgon. 

V a r  ska detta sluta!?

På den där skalan ...

Igår solsken och idag gråväder. 

Ja, ja, det är bara att tacka och ta emot. 

Ljusar upp tillvaron med elljusstakar som jag kallar advenstsstakar fast jag vet att det är fel. Den här inhandlades på Ikea för massor med år sedan och den är ju verkligen inte särskilt dekorativ, men tänk, vad jag tycker om den. 

I Ystad hade jag den här slingan som - om jag minns rätt - hette Glänsa och den tyckte jag också sååå mycket om och av bara farten fick den sitta kvar långt efter jul, till somligas förtret, däribland en man i min ålder som knackade på fönstret och menade att nu var det väl ändå dags att plocka ner den fina slingan. 

Då fick den sitta kvar ännu någon månad. 

Grönt ute. Grönt är skönt. 

När jag i sökrutan här på bloggen skrev in "advent" kom jag till ett inlägg som inte alls handlade om advent eller jul och inte det minsta om ljusslingor, nej, jag hade tydligen ställt frågan hur man trivdes med sitt yrkesval, ja, ni vet, på den där skalan. 

Här är några av svaren - så intressant att läsa dem -! 
Och nu inser jag att såväl bettankax, Dinah, Gunnar i Krokom och Lisbeth som jag själv, vi är nu pensionärer. Ja, kanske inte Bettankax? Frågan ställdes 2015.

bettankax säger så här (arbetar inom barnpsykvård)
I maj månad i år har jag arbetat i 45 år. Samma arbetsgivare. Den allra största delen av tiden har jag trivts mycket bra. Sen 2006 har jag ett för mig alldeles perfekt jobb.
Dagligen får jag använda mig av mina kunskaper och erfarenheter.
Kan "luta mig lite tillbaka" och vila i detta.
Samtidigt är det nya utmaningar och jag måste vara engagerad och lyhörd hela tiden. 
Så på en skala får det bli 10.
De dagar jag måste bevista, enligt mitt förmenande meningslösa möten, då sjunker det rejält på skalan....
(Ibland önskar jag att jag var dansare eller filmstjärna :)

Dinah berättar  ....har arbetat på Posten bland annat som sorterare.
En tveklös 10. Och då pratar jag om jobbet.
Jag verkligen älskade mitt jobb. Min son sa en gång när han kanske var 4-5 år: "Mamma om jag vinner mycket pengar ska jag köpa en post till dig så du kan sortera när du är ledig också."
Tyvärr blev det aldrig så, och nu finns det snart ingen post kvar, men jag är glad att jag fick arbeta där medan den var som bäst, och ledsen för att vi hade så dålig yrkesvägledare att jag inte ens visste att det fanns ett sånt kanonjobb - då skulle jag ha gått direkt från 9:an och dit.

gunnar i vaplan sa...
Om att vara pensionär räknas som arbete så blir det nog en snudd på en nia för min del.
Anledningen till att det inte blir full pott är för min del den dåliga lönen.
Visserligen blev det 83:- mer per månad nu i år :-)

Tankevågor/Lisbeth säger ...

Det är en helt tveklös 10! Har ett arbete som ibland kan kännas mycket tungt med barn som far illa och ja även deras föräldrar också. Familjer som kommer från världens alla oroshörn med många svåra upplevelser med sig. 
Men att finnas där och göra skillnad i mötena med små och stora känns som en ynnest att få vara med om. 
Ingenting av allt det tunga som förekommer i en lärares yrke kan ta över känslan av att jag verkligen har världens bästa jobb. 
När man ser glittret i ögonen när en liten parvel faktiskt inser att han läser!
När man hittar en borttappad gummistövel. När man läser en saga och stämningen är så kompakt av magi att alla elverna applåderar när sagan är slut. När föräldrar verkligen visar att de tycker att deras barn har det bra i skolan och känner sig trygga med mig. 
(Bilden visar Lisbeth och hennes skolbarn, eller i alla fall småttingarna).

Dagens fönster ...

"Kära Elisabet. 

Direkt när jag fick syn på det här fönstret idag vid Länghems prästgård, så bestämde jag mig för att skicka det till dig.

Visst är det härligt med imman, de gula pumporna och den gröna fönsterbågen.

Den fina prästgården skall vi åka tillbaka till en dag när det är öppet och ta en fika där. Verkar vara ett ställe med mycket på gång.

Mysig trädgård som jag vandrade runt i och fotade med mobilen. Fick syn på lusthuset och när jag gick närmare, de immiga fönsterrutorna.

Kram/walkaboutsweden-Barbro."

//Helt  u n d e r b a r t! säger jag. Tack Barbro!

Idag ....

Det bästa av allt idag .., kaffebrickan som pv kom ut med, ja, när vi kommit hem efter promenaden ner till hamnen, den som förr hette Oskars hamn, men numera bara Stensjö hamn. Knappt att jag orkade ta mig hem, men det finns ju stenar att slå sig ned på. 

Så ringde Ecke och undrade om pv kunde tänka sig att gå ner och tömma allt regnvatten som högst troligt samlats i motorbåten. Förr, när Ecke hade full syn och livet var som det skulle, åkte han och Göran (vår före detta granne) ut och fiskade och detta var nog bland det bästa dom två herrarna visste. 

Bilden: på den tiden det begav sig. Ecke till vänster och Göran, denne underbare närmaste-granne intill. Bästa kompisar.

Nu är det slut med den saken. 

Pv har erbjudit Ecke att göra oss sällskap på båten eller att ta ta deras båt och lägga ut nät, men det blir för knepigt. Ser man inget är det ju svårt med balansen också. 

Nåväl, vattnet tömdes efter att pv använt sig av den gamla, vanliga metoden med en hävert. 

Medan vi stod där och kollade hur vattnet rann ut på gräsmattan, var Harry sååå sprittig .., han hade bråttom hem, ty han visste ju att där vankades ett tuggben invirat i nån slags torkad bacon. Ack, vilken lycka!

En annorlunda promenad ....

Bilden: Gata i Accra/Ghana.

Där fanns knappt någon gatubelysning, så det gällde att se sig för. 

Mitt eget äventyr. 

Igår när jag skrollade mig fram längs instagrams konton, hamnade jag - som så ofta annars - hos Tom Turcich, mannen som tillsammans med sin hund Savannah har promenerat runt världen. Han började i USA och gick söderut (till Sydamerika), gick inte över havet, men tog sig till Afrika och Europa och hela tiden dokumenterade han detta på sitt instagramkonto theworldwalk.

Det har mest varit dagliga rapporter. Bilder från små byar där dom passerat eller större städer eller nattläger mitt ute i ingenstans eller vid havet. Nu är han hemma i USA igen och har precis vandrat i Wyoming (ödemark och ännu mera ödemark), men igårkväll - det var dit jag skulle komma - klickade jag in mig på hans konto och på ikonen "begin" där man får se hur det hela började. Kanske fascinerades jag allra mest av vandringen i Italien? 

I alla fall just då. 

Denne Tom Turcich berättar att efter alla år på vandring (fem och ett halvt, tror jag), så har han bara ett fåtal gånger känt verklig rädsla för människor, men hans erfarenhet är att nittionio procent av mänskligheten är godhjärtade. 

Det låter ju hoppfullt.

Och hela tiden finns den underbara hunden Savannah i hans sällskap. 

Bilder där hon sover i tältet .., där han stryker henne över örat .., eller i nacken .., alla hundmöten där det aldrig tycks bli konflikter ..., nyfikna herrelösa hundar som slår följe eller bara hälsar på! 

Egentligen skulle jag vilja lägga ut den allra mest underbara bilden, men eftersom jag inte har frågat om lov - ännu i alla fall - blir det i stället en länk till just det fotot, säkerligen fixat med självutlösare. Titeln är "Family portrait". 

Jag älskar det! 

Kanske kan bara den som har ett instagramkonto se det, men jag ska som sagt var fråga om lov.

(Här är en artikel från 2018 där han berättar om sitt äventyr).

Dagens fönster ....

Plötsligt plingar det till i min mobil. 

Aha .., ett fönster på ingång! 

Det här kommer från Portugal och den skånska madamen. 

Tack du flitiga fönsterfångerska! säger jag.

När man letar efter nånting annat ...

Det bästa - nästan i alla fall - med Svenska Dagbladet, det är det dagliga korsordet. 

Idag fanns den här bilden med och så skulle då konstnärens namn in på därför avsedda rutor. Jag googlade på "Flöjtspelande gosse" och fick då upp namnet Judith Leyster. Denna Judith (som alltså målat tavlan) föddes den 28:e juli (samma datum som bettankax!) 1609 i Haarlem i Nederländerna och dog den 10:e februari 1660 i Heemstede. 

Det blev så intressant, för jag hamnade sedan på en sida (tillhörande Nationalmuseum i Stockholm) där någon bad läsarna att förstora bilden och sedan ta sig en ordentlig titt .., för att därefter dela med sig av känslan som målningen ger. 

Så himla roligt att ta del av detta! 

Själv lade jag mest märke till att jag tycker att pojkens vänstra hand är så mycket större än den högra. Här kan man läsa vad andra såg i tavlan.

Första frosten ....

Tjugoandra november idag. Cecilia har namnsdag. Grattis till den enda Cecilia jag känner .., hon som har nästan lika gott minne som Rexxie. 

Och det här datumet fyllde världens bästa granne - Ann-Britt Sandström - år, ja, det var hemma i Malå. Ann-Britt som blev som en ställföreträdande mormor när mamma tillbringade åratal i Sydamerika. Hennes man Gustav fick axla rollen som morfar. 

S o m  jag minns hur en då liten Anna satt på trappan intill honom ..., där han stoppade pipan och rökte lite. Ann-Britt och Gustav var våra närmaste grannar. 

Så här såg det ut vid niotiden i morse. 

Isiga bilrutor och jag tänkte att det blir premiär att skrapa rutorna på Kian. Där är så många reglage jag inte riktigt begripit mig på, men det gick i ett huj att få rutorna isfria - men drar förstås el under tiden -. 

Körde till affären, då vi hade helt slut på ost. 

Som jag väl säkert berättat hundra gånger, så är husets herre - om möjligt - än mer enjängd än jag själv. Alltså har han samma pålägg alltid. 

Alltid. 

Ost och marmelad. 

Han hyvlar dessutom osten så han är nere på den vaxade delen, men idag fanns det tydligen en gräns och nu var den  nådd. Till min förvåning slängde han ut resterna till fåglarna. 

Mötte rara kunder .., löste in Trissvinsten .., och ska nu - allt medan pv givit sig ut på ett rullskidpass på en timme - sätta mig ute i solen. Det är helt ljuvligt vackert ute! 

Och ikväll får man titta på det andra avsnittet av brittiska serien "Farliga familjeband" och därefter blir det "Bonusfamiljen". Måndagar tycks bli rena glädjedagarna vad beträffar tv-tittande.

Måndagsfönstret ....

... fångades av ellem i Skellefteå, men just då på besök i Ersnäs, några mil söder om Luleå.  

Om ni tittar riktigt noga, så skymtar självaste madamen - oerhört koncentrerad tycks det -  i fönsterglaset. Hej på dig du, ellem!

Och stort tack! säger jag.

Sista avsnittet ....

Så har vi nu klämt det sista av tio avsnitt av brittiska agentserien "Red Election". Och nej, vi tog inte alla på en gång, men ett par åt gången. Vi hade fått höra hur jättebra den var, men vare sig pv eller jag själv tyckte den var sevärd, jo det allra sista avsnittet. 

Varför?

För min del tror jag att det hade att göra med karaktärerna. Knappt en enda av dem tyckte jag var sympatisk .., och det gjorde väl sitt till. Dom var nästan iskalla .., så hårda och kallblodiga allesammans. Och så var det så rörigt. 

Serien finns på Viaplay. (Har två veckors fritt tittande). 

Så här tyckte någon annan om serien. 

Annat var det med brittiska serien "The Night Stalker" med den här mannen i huvudrollen. 

Han heter Martin Clunes och spelar en kriminalpolis som gett sig sjutton på att lösa mysteriet med mannen som förgripit sig och mördat femton kvinnor - ofta äldre -. Serien är baserad på verkliga händelser och gjorde förstås att man fann den än mer ruggig.

Den här polisen fattade man tycke för .., man önskade verkligen att han skulle lyckas.

Här är en länk till serien, om någon är intresserad. 

Ja, mer än så var det inte ikväll.

Dagens fönster ....

... speglar sig i fotografiet av lilla danska Freja, hon som en hel weekend på norra Jylland ägnade sig åt att plocka vildblommor, vilka sattes i olika vaser (glas, flaskor etc). Vilken rar tös detta ändå var och hon skuttade rakt in i mitt hjärta, ja, ett eget litet rum har hon där.

Söndag ....

Och mycket skidåkning på tv. Så är det ju. 

Bestämmer mig för att gå på promenad med harry  i n n a n  tv-sändningen börjar,, mest för att fånga dagsljus och SOLSKEN. Pv ger sig iväg på ett pass med rullskidorna. 

Väl hemma igen sätter jag mig ute i solen och sigge ligger till en början i min famn, men får sedan en egen dyna i trädgårdsstolen intill .., då når jag att klia honom på huvudet, allt medan han kurar ihop sig. Jag slänger ut brödbitar och skatorna kommer inom tio sekunder och hoppar på gräsmattan och norpar åt sig allt dom kan. Sigge bryr sig inte. 

Ser återigen världens minsta lilla gärdsmyg - kanske den från igår -?  

Och människor passerar nere på vägen. Somliga vinkar lite .., så där "hej, hej!", en kvinna med hund intill sig joggar .., ett äldre par går med spänstiga steg. Själv lyssnar jag på Vinterstudion i min mobil; ja, tittar gör jag också. 

Frida Karlsson är outstanding, precis som igår och en ung man som heter Leo Johansson och tävlar för Falun, verkar vara taggad värre. Så härligt med - åtminstone för mig - nya stjärnor! 

Pv kommer hem efter 46.39 minuter (allt antecknas noga!), han har 132 i puls och har åkt i 1 mil och säger att det känns att han har varit krasslig.

Vy upp mot Ekbacksvägen. 

Där är det mest sommarstugor, men där finns även året-runtboende. Här, där bilden tas, är det bara kustvägen mellan oss, den ligger liksom nedanför till höger. 

Bland någon av sommarstugorna bor bland annat ett äldre par som ofta - sommartid - badar samtidigt som jag själv, utan att det är planerat. Egentligen är dom från Göteborg. 

Det brukar heta att läkare kan se på gångstilen hur länge en människa får leva - så där på en höft - och den mannen som bor  här på Ekbacksvägen, han kommer i så fall att få ett långt liv. Vilken fart han har när han promenerar och jag vet att han är en bra bit över åttio år! 

I min uppväxt fanns björk, asp, rönn .., ja, fanns det några fler lövträd hemma? 

Där var mängder med björkar på hela Udden där vi bodde (Björkbo hette ett av husen) och där var många aspar nere i backen, mot sjön till. Ek, kastanj, lind, lönn och bok .., det var sånt man upptäckte när vi - som så många andra - flyttade söderut. 

Först nittio mil och därefter ytterligare sextio mil. Etthundrafemtio mil allt som allt. 

Här  v i m l a r   det av ekar! 

Och just nedanför uppfarten till Ekbacksvägen, där är marken täckt av eklöv. 

Nu ska jag ut i solen igen! 

Fortfarande denna hemska doft inombords. Läste på Twitter - hos någon läkare - som drabbats av viruset i mars 2021 (som jag själv) och så mycket igenkänning där var, när det gäller konstigheter efteråt! Hjärtproblem (våldsam hjärtklappning), totalt trötthet, dofterna, ja, det var bara att pricka av på listan. Skönt ändå att även läkare får såna här biverkningar, då kanske förståelsen blir större. Kanske.