Och så blev det måndag ...

Och vi är redan i mitten av januari och mer därtill. 

Det är rent obegripligt hur fort tiden susar iväg! 

Hela dagen har pv ägnat åt rensning av ena kallvindan och oj, oj, oj ..., så mycket som nu ska köras till återvinningen i morgon! Jag har så många gånger sagt att "tänk, på den som nån gång ska ta hand om all din bråte!" och det blir Hilda det och jag kan tänka mig att hon inte kommer att studsa av glädje. 

Återstår så ännu en "kallvinda" på norra sidan av huset, men pv påstår att där är det inte fullt lika mycket samlat. Man kan ju sannerligen hoppas! 

Bland allt som kom fram (batterier, pennor, leksaker, en gammal lampskärm, barnkläder, en docksäng ., kasettband, instruktionsböcker, gamla betyg, akvarellblock, en förpackning ögonskugga med olika nyanser på färgerna .., två av pv stickade alster (västar båda, en med flätor i mönstret!) .., ännu flera pennor .., gamla fotografier (hans moster Barbro och hennes man Nisse, det är jul och dom verkar så glada!) .., ett pass med en väldigt ung och långhårig pensionatsvärd .., sedan länge intorkad färg till skrivare .., Bonniers läkarbok .., en anteckningsbok från tiden på lärarhögskolan .., ja, det tog liksom aldrig slut. 

En liten tunn loggbok fanns också med. Den var från sommaren 1988 och handlade om segling i Bohuslän - det var pv, en då bara tre månader gammal Hilda och så hennes mamma -. 

Den sommaren, då var jag själv trebarnsmamma; den yngste var två år, hon i mitten var tolv och den äldsta sexton. Jag var trettiofyra år och hade varit gift i tolv år med barnens pappa. Pv som seglade i Bohuslän och var nybliven far och åt Bullens korv med ris, skulle några månader senare fylla trettiotre och han hade fått sitt första och - skulle det visa sig - sitt enda barn. 

Det slog mig plötsligt med kraft ..., att så komplett olika våra liv har varit!

"Och så fanns där några tavlor, bland annat en Sven Ljungberg ...", sa pv så där i förbifarten, då, när han gjorde sig klar för körvöningen.

Jag hajade till. 

Varför hade han inte tagit ner den? Den hade väl inte slängts?

Nej, den fanns kvar och jag tycker så mycket om den!

Nu skrev Kerstin i Växjö (själv konstnär och sambo med pv:s kusin, Sonjas son) att vi borde byta passepartout, ty den här har gulnat. Ja, så får det bli! 

(Bilden är från en auktionsbyrå. träsnitt, Sven Ljungberg står det och att den såldes för den  höga summan av 468 kronor!) Egentligen är jag ingen fantast av vintermotiv (förutom Sven Teglunds björkar där det sitter nån fågel och då är det vinter), men den här tycker jag om.

Ungefär så har den här dagen varit. 

Medan pv är inne i Halmstad och övar på sånger (ja, kören fortsätter) har jag pratat länge med såväl min syster som min systerdotter, hon som i morgon fyller femtiofem år. 

Och min egen äldsta dotter som alltid arbetar natt, har idag tagit ett eftermiddagspass och skickade ett snabbt sms där hon berättar att det är fullt upp. Dock inte med covidpatienter.

Dagens fönster ...

Den nittonde januari för tio år sedan, då var detta dagens fönster. 

Det var Cecilia i Houston , Texas, som varit med storhåven ., undrar just om det inte var den allra största modellen hon hade med sig?

Och tänk, att vara fönsterputsare just där!! (Om det nu inte är självrengörande fönsterrutor, alltså). 

Jag kan lika gärna framföra mitt tack ännu en gång! 

Tack Cecilia!

Och så här berättade hon: 

Cecilia i Houston sa...

Jo det är lite nackspärrsvarning med skyskrapor. Fast Houston downtown ar ganska gles så att säga så det blir inte så klaustrofobiskt här - breda gator och (tyvärr) många parkeringsplatser kvar från rivningsvågen på 70-talet.
När jag först flyttade till USA för 11 år sedan (!) så bodde jag i New York i 18 månader innan vi flyttade hit. Jag tyckte Manhattan var rätt klaustrofobiskt först. Det var sommar, väldigt varmt, rätt smutsigt och slagskugga på avenyerna. Och FOLK överallt - och jag hade ändå trängts i London i 10 år... Fast jag trivdes med stan.

Lite om mig - jag jobbar som biomedicinsk forskare. Jag flyttade till London 1992 för att avsluta min grundutbildming och sedan doktorera och har sedan dess jobbat inom forskarvärlden, först i London och sedan i NY och Houston. Flytten till USA var motiverad av jobben (min portugisiske man är också forskare och vi träffades i London). Blir vi inte kvar här så kanske vi tar oss tillbaka till UK eftersom vi båda trivdes bra där. Sverigeflytt känns långt borta, inte så konstigt kanske eftersom jag snart bott utomlands lika länge som jag bott i Sverige...

Annat - älskar att läsa! Vänster tumme upp (förstås?)

Efteråt ....

Nej, inget bad idag, men kanske i morgon?

Nu har vi haft trivsamt besök av Tommy och Karin och deras hund Lykke. Harry blev galen av glädje när dom kom, men visste liksom inte om han skulle morra eller ..., så han skrek rakt ut, ungefär som när Maria kommer med Charlie och Steven. 

Det gick jättebra med fina Lykke och nu vet vi det, att henne kan vi utan problem (hopefully) passa om dom ska åka bort. Mjuk och fin var hon. 

Helt ärligt blir jag alltid lika stressad av att bjuda Tommy på middag. Han är - precis som sin far - otroligt duktig på att laga mat och lägger ner timmar vid spisen för en middag. Själv är jag tvärtom. Jag skulle kunna äta filbryta hela veckan och orkar aldrig med några längre recept. Eller .., jag är väl kanske inte så intresserad. 

Nu blev det lammstek i ugnen (liiiiite sega bitar var det, men det var nog inte kockens fel) och potatisgratäng och så grönkålssallad till. Glad blir man när gästerna tar om av maten! 

Vid femtiden skulle pv cykla iväg och ha mattelektion med grannens dotter, så då tackade ystadborna för sig.

"Nu kommer säkert Sigge hem på studs, ja, när han ser att fältet är fritt", sa jag. 

Det tog inte EN minut, så hörde jag honom i pannrummet. 

Nu ligger han och sover på soffan. 

Hos Irene i Hemmingen ...

När jag fick fönsterbilden av Irene, hajade jag till - precis som Lena som kommenterade -. 

"Men är det inte en björn ...?" skrev hon. 

Så tänkte jag med. 

Då fick jag veta att björnen är snidad i trä och har en gång stått i Torsby kommunhus. 

Den är 190 cm hög och stod tidigare närmare vägen .., men då var det många som stannade till och trodde att det var en riktig björn, så nu står den där och spejar bakom altanen (eller framför). 

Så  l ä c k e r t!

Minns i min barndom en livs levande björn som visade sig utanför Norsjö någonstans. Det var inte enbart pappa och mamma som tog bilen dit för att titta, det var nog en liten "folkvandring".

Dag 24387 .....

Så kom då födelsedagen och det känns bra att få ännu ett år. 

Inte det minsta åldersnoja har jag. 

"Ålder är bara en siffra", skrev någon, men det håller jag inte med om. 

Känner jag mig som sextioåtta?

Ja. Utvändigt. 

Men invändig:t inte. 

Jag tycker att det är en helt ljuvlig ålder att vara i. 

Vad gör vi den här dagen, då Laura har namnsdag?

Jo, jag har sett drivor med småfåglar vid uteplatsen! Mängder med bofinkar, några stenknäck och så dom andra, domvanliga. Kanske är det kylan som får dem att komma på besök? Visserligen bara minus två, men ändå. 

Igår var det flera plusgrader och varmt och skönt. 

Och vi har tittat på skidåkning .., jag har dammsugit och plockat undan .., tvättat duschdraperiet .., skrivit en inköpslista .., och i eftermiddag blir det väl skidskytte och korsord och lite annat. 

I det gula huset går livet i nån slags stilla lunk. 

Men i morgon .., då får vi trevligt besök av exet och hans Karin och förstås hunden Lykke och då ska jag säga att då blir det nog full syra, ty den tiken har energi för tjugo och Sigge får nog husera i pannrummet, med tillgång till kattluckan. 

På baksidan av inköpslistan upptäcker jag detta .., jaha .., det var när det var stafettvasa i Sälen och pv hade diktat. Det här var sista versen. 

Dagens fönster ...

Från Irene i Hemmingen hemma i Västerbotten, kommer dagens fönster. 

Så här är det: vi sitter i vardagsrummet och har just ätit frukost, när telefonen ringer. Där hörs någon som sjunger så fint och jag förstår att det är just Irene .., det är mest dialekten som avslöjar henne. Tje-ljuden hemifrån. 

"Visst är det i Hemmingen ni bor ..?" frågar jag och jo, så är det. 

Och jag berättar om en resa till Kalvträsk till pappas kusin och på nåt underligt vis körde mamma fel och det blev prat om just "Hemmingen" . 

"Var din pappa från Kalvträsk ..?" säger Irene. 

Ja, jag säger att just det ., hans kusin bodde ju där och kusindottern var en gång kantor i Kalvträsk kyrka. 

"Aha, Gun Lundström!" säger då Irene. 

Och nog vet Irene att Guns pappa - min pappas kusin - hette Sigge, just det ja. 

Det slutar väl med att vi är släkt, till slut, denna sångglada madame från Hemmingen och jag själv. Och tack snälla som skickade fönstret! Bilden tog hon nu för en tjugo minuter sedan och visar utsikten från familjens uterum.

Dag 24386 .....

En helt ljuvlig dag med  s o l s k e n  och ljust, ljust blå himmel. Faktiskt mera vit än blå. 

Åker till Harplinge och hämtar ut ett paket från Gudrun Sjödén, men inget är som man tror att det ska vara och färgen helt annorlunda än jag förväntat mig. 

Handlar i affären också. 

Marmeladen är till pv. 

Glömmer kycklingklubborna, Findus djupfrysta grönsaker och även kycklingfonden. 

Bedrövligt. 

Det var väl pratet med Moa som fick mig att glömma den avdelningen.

Möter Sonja på parkeringen utanför affären och det är knappt att jag känner igen henne. 

Men oj, så liten och tunn hon har blivit!! 

Vi står där en stund och småpratar; mest om resan till Stockholm, men även om hur det var nere i Malmö och lite sånt. 

Sen hemåt. 

Tar Harry på lillrundan och han drar nästan omkull mig när en stor grå katt kommer i hans väg. 

Bjuder mig själv på kaffe och en macka med köttbullar och paprika till pålägg, men innan dess har jag suttit ute i solen och bara njutit .., och det är nog bäst att göra just detta, ty i morgon och i helgen stundar gråväder. 

Efteråt ringer jag och pratar med Ingrid, som är nittiofyra eller nittiofem, mest troligt det första. Hon pratar östgötska, det kanske jag inte har berättat. 

Nu har hon återigen haft känslan av att slutet är nära, med skyhögt blodtryck och ont i bröstet, men icke, sa Nicke .., hon blev allt kvar. Hon skrattar när hon berättar om det här och också om hur meningslös tillvaron kan kännas. Ändå låter hon så glad. 

Och så är hon sugen på att gå med i Facebook, men vet inte riktigt hur man gör och inte vill hon besvära dottern heller - hon har ju så fullt upp med sitt -. 

Å, så jag önskar att jag vore Ingrids granne och kunde hjälpa henne!

Bilden här ovanför är från Landskrona där vi låg för ankar .., det måste vara tre år sedan kanske, eller möjligen två. Allt detta gröna växte ovanpå taket till ett parkeringshus, om jag förstod det rätt. Sååå vackert! 

Annat som är vackert .., är det jag just nu lyssnar till via datorn. Jag satt och läste tidningen när den ena låten vackrare än den tredje spelades på Spotify och jag förstod ingenting. Vad var detta för lista? Jo, det visade sig vara "mina gillade låtar" och när den här spelades blev jag alldeles salig! 

Det här är musik som för mig är fullkomlig. 

Kvinnan som sjunger så ljuvligt, hette Ana Vieira och var född 1940, i Portugal, men växte upp i (eller på) Azorerna och dog 2016. Vilken röst hon hade!

En fin fredagkväll önskar jag den som tittat in här och spankulerat mellan bokstäverna. Hoppas att du inte snavade bland alla ljuvligt  & underbart! 

Dagens fönster ...

... sitter i dörrarna på det gamla Centralposthuset, beläget på Vasagatan i Stockholm. 

Om detta fantastiska hus (jag öppnade försiktigt dörrarna, gick in och frågade om det var okej att ta några interiörbilder .., ja, det var det) kan man läsa här hos Wikipedia.

Dagens fönster och spridda skurar ....

Fönstret vilket genom bilden togs, det fanns förstås uppe i Kulturhuset. Det var Turtlan i Karlstad som tipsat om ett bra ställe att äta lunch på, men jag bara slog mig ned en stund i en fåtölj vid fönstret - maten lockade inte så där värst - men intressant var det att vila blicken på människorna vilka stod i kö och väntade på sin tur. 

Tredje sprutan kanske?

Överallt såg jag anslag om drop-in-vaccination !

Och lika mycket överallt syntes dessa matutkörare! 

Har ni inte läst Anders Teglunds bok som handlar om just detta  - Cykelbudet, är titeln - så rekommenderar jag den varmt! (Anders är son till Sven Teglund som finns i min länklista).

Detta att köra hem mat till människor har ju funnits länge .., och nu kör ju även Ica och andra ut varor, men detta har jag i alla fall aldrig testat själv - cykel/mopedbuden - alltså. 

Emma som legat hemma i covid, ja, för henne var det ju synnerligen praktiskt att få hem lunchen på det viset. (Vi fick även hem via Foodora när vi åt middag hos henne).

När den här bilden togs plingade det hur ofta som helst i mannens mobil. 

Nya körningar kanske?

Jo, konstutställningen var den verkliga orsaken till resan norröver och den var precis så intressant som jag hade förväntat mig, men det är ändå människorna jag minns mest. Som taxivärden utanför Centralstationen ., han som mest påminde om en tomtegubbe .., lite rundmagad och med ett så vänligt leende. (Eller var det att han stod med händerna bakom ryggen och såg så trygg ut? I min ålder, kanske?)

Precis när jag hade kommit där han står och stod med mina väskor och funderade åt vilket håll jag skulle gå .., såg han min tvekan och log så varmt och jag frågade var Freys hotell låg .., ja, det skulle ju vara alldeles här intill. Då log han ännu mera och pekade med handen och sa .."du ser gamla posthuset .., där ligger det, på samma sida av vägen, en bit bort bara!"

Jag minns också kvinnan som hade så vackert vitt hår, hon såg ut som ett litet troll och jag sa - när jag passerade henne - "men vilket otroligt fint hår du har!" - och hon höjde armen och skrek "dra åt helvete kärringjävel!" 

Ojdå. 

Eller tågvärdarna igår på MTRX-tåget som förpassade en icke-betalande-passagare av tåget och som fick höra hur hemska människor dom var och jävla paragrafryttare och annat långt mycket värre och i Södertälje stannade tåget och den argsinte fick stiga av och det hördes haranger av okvädingsord, men männen behöll hela tiden fattningen var artiga mot tjyvåkaren. När jag klev av tåget i Göteborg, mötte jag en av tågvärdarna och berättade då hur oerhört elegant jag tyckte att dom skötte det hela. Bestämt, men ändå respektfullt.

Innan resan: hos Pocketshop inhandlades en bok så att jag skulle ha nånting att ägna mig åt på kvällarna. Problemet (som inte var något egentligt problem) var att jag var så trött på kvällarna, så inte en enda sida öppnades, inte förrän jag väntade på tåget till Göteborg igår. 

Att jag tillhör de enjängdas skara, det vet ni ju om, men vi är minsann flera i den föreningen. Och vände jag blad, så vad skådade jag där, om inte ännu ett "vagt påminnande". Ska bli spännande att se hur många det blir innan det hela är tillända. 

I övermorgon fyller jag år. 

Sextioåtta. 

Tänk, vilken otrolig förmån att ha fått leva så länge! Enligt en kalkylator på nätet har jag fram till idag levt i 24835 dagar. Det är ju helt sanslöst! Så mycket som hade kunnat hända på alla dessa dagar! 

Man hade kunnat ramla nerför trappan hemma i Malå och slagit i bakhuvudet och blivit liggande likt en grönsak eller inte alls funnits till efter sådan vurpa. 

Eller bilolyckan en natt i början av oktober .., jag var sexton år och tidningen Västerbottens-Kuriren skrev "det måste betecknas som ett under att ungdomarna klarade sig med livet i behåll". Dagen därpå skrotades bilen och själv låg jag på plastikkirurgen i Umeå i tio dagar och missade min storasysters bröllop i Stockholm.

Eller när jag i min ungdom åkte motorcykel från Fjällbacka till Göteborg; jag var spätta och satt där bak och den unge mannen som körde (inte mina barns pappa) försökte nog slå hastighetsrekord. Så lätt att det hade kunnat sluta illa. Jag minns en omkörning som han gjorde och hur en mötande bil tuuuuutade i något som liknade panik. 

Och långt, långt senare ..., insjuknandet i covid och blickarna hos pv och äldsta dottern när jag lastades in i ambulansen. Hjärtkrånglet i slutet av augusti. 

Så mycket som hade kunnat sluta annorlunda. 

Det känns ibland som om liemannen gått bakom och vässat lien lite.

Men också .., som om skyddsänglarna haft det ganska kämpigt. 

(Ler för mig själv när detta skrivs .., ser för min inre syn hur dom torkar svetten ur pannan och pustar ut. Jag har dyrt och heligt lovat dem att aldrig mera - i sandaler - gå ut på stentrappan där nyfallen snö ligger ovanpå is.)

Men hittills alltså .., hela tjugofyratusenårttahundratrettiofem dagar!

Tulpanbuketten har jag köpt till mig själv, mer som att fira. Eller kanske för att hedra alla skyddsänglarna. 

Å, tack livet att jag har fått vara med så länge!

Hemma igen ....

Så blev det till slut tågresa med MTRX-tåget från Sthlm till Göteborg. Tre timmar drygt tog tågresan och oj, så trött jag då var. Det var utcheckning klockan tolv från hotellet (väskorna kunde förvaras i bagagerummet intill receptionen) och från tiotiden var jag ute och promenerade i omgivningarna .., pausade där jag hittade någonstans att slå mig ned .., (betongkuber på Hötorget, t.ex) och så blev det någon timmes väntan i hotell-lobbyn och ytterligare någon timmes väntan nere på Centralen och så själva tågresan. 

Vad kommer jag att minnas mest från det här mini-äventyret?

Jo, hunden som låg i ett rum bakom receptionen och som ibland fick komma och gosa lite och bli klappad på. 

Hotell med hundar .., ja, då vet jag var jag ville bo! 

Då känner man sig hemma. 

Och med sån glädje minns jag promenaden till Waldemarsudde, då när jag hade hoppat av spårvagnen och så blev det en ganska lång promenad och rumpan värkte förfärligt, men oj, så vackert där var! 

Och den där muggen som jag köpte som var alldeles på tok för dyr, men inte en sekund tvekade jag .., den skuttade rakt in i hjärtat. Den är inte så V-formad som bilden visar, ska ta en ny bild i morgon. Jag  ä l s k a r den, allra helst som jag inte vill dricka kaffe i muggar som är svarta eller blå inuti. Den här är vit och det är bara prickar längst uppe. Tillverkad i England av "fine bone China".

Så oändligt många vackra portar som jag såg!

En av dem fanns i hyreshuset där Emma bor i Solna, men den här bodde nog på Kungsgatan.

På somliga portar fanns nån slags "galler".

I full storlek så här. 

Ljuset i slänten - det var just utanför entrén till muséet - å, det ljuset kastade mig tillbaka till åren hemma i Malå. Till vårvinter. Till talgoxepjut. 

Sen var det såklart alla dom vackra målningarna, men det kanske blir ett eget inlägg - jag har redan skrivit om dem på Instagram -.  

Var det som jag förväntat mig? Ja. Bättre, t.om. 

Här lägger jag in en länk till utställningen (och om den).

Bilder kommer vad det lider. 

Jag kommer också att värmas inombords vid tanken på den vänliga personalen på Freys hotell och det fina rummet. Och mötet med döttrarna och barnbarnen (och Charlie och Steven, hundarna) och detta att få sitta tillsammans i Emmas lilla lägenhet och förundras över hur fort åren har gått. Att sitta i hennes härliga soffa och se henne diska undan efter oss och efteråt: få skjuts tillbaka till hotellet av AP. 

Nu ska jag göra natt. 

Pv har redan lagt sig, då han ska arbeta i morgon. Så nära ett nervsammanbrott som han var när han tidigare ikväll skulle hämta mig vid järnvägsstationen i Göteborg, ja, det har han nog aldrig varit. 

Gps-damen beordrade honom att göra en U-sväng på en bro .., och det var vägarbeten överallt och spårvagnar kom och gick och det gällde att ha stenkoll. 

 

Jag föreslog honom att parkera där det fanns möjlighet till detta, därefter bara ge mig adressen så skulle jag ta en taxi till honom och sen kunde vi skippa snärjet just vid terminalen. Det tyckte jag var himla rationellt, rent av finurligt. 

Men nu har han ju för evigheter sedan (kanske fyrtio år sedan) kört buss i Göteborg (även i Sthlm och Lund) och tyckte väl att den idén var totalt förnedrande, ja, för någon som en gång varit yrkeschaufför.

Nåja, det löste sig till slut; han hittade en bakgata inte långt från terminalen och så möttes vi.

Ja, så var det.

Godnatt!

Förmiddag i mitt hotellrum ...

Ja, mitt och mitt, men det har i alla fall varit mitt hem under två hela dagar. I måndags hade jag planer på att köpa mig en liten, liten bukett (typ en sån som Emma fick igår) och sätta i tandborstglaset, liksom för att göra det lite mera ombonat här inne, men det blev inte av 

Det är intressant att bo så här, med utsikt in i andra lägenheter. 

Jodå, jag har gjort det förut. I Lycksele på Vilhelminavägen (men där var det inga hyreshus mitt emot), men i Kungsängen  däremot, där bodde en väktare med två schäfrar och den mannens äventyrliga sexliv kunde ibland beskådas .., han och partnern höll till vid köksbordet..., och så förstås i andra hotell, i andra länder.  Här, i rum 317, finns tjocka nougatfärgade gardiner att dra igen, men det gör jag bara i nödfall .., när jag byter kläder eller går i nattlinnet. Den där personalmatsalen blir till en liten livlina. 

Just nu ser jag två personer vid bordet, en man och en kvinna. 

Mannen bär på en pärm som han slår upp och han pekar på olika sidor .., kvinnan bara tittar på .., dom bär vita nyckelband .. och mannen gör noteringar på sidorna. Kanske är det någon slags kontroll ..?

Hos Emma var det annorlunda. Hon bor på tredje våningen och det är stora, härliga fönster i lägenheten och där - på en kulle mitt emot - ser man fönster i ett liknande hyreshus. 

Pv ringde nyss. Det gick fint att hitta laddare i Lysekil och nu är bilen påfylld (42 mils körning), han har målat motorrummet och kanske hinns det med ännu ett varv ...., och under tiden sover Harry i bilen. I Bohuslän lär det vara soligt och fint, i alla fall när herr Göransson ringde. Over and out. 

Och på min laptop eller via min mobil, kan jag inte kommentera hos er som har wordpress. Fråga mig inte varför.

Ännu mera dag 2 ...

Det blev en bra dag det här! Vid tiotiden letade jag upp spårvagnen som skulle ta mig till Djurgården och det gick bra, även om jag först missuppfattade var hållplatsen var. Jaha ja, där, mitt emot Åhléns! Så mycket enklare allt är när man inte behöver ladda ner olika appar eller köpa tvådagarskort, nej, nu kan man bara lägga sitt bankkort på en läsare och vips, är resan betald!

Spårvagnen stannar en bra bit från muséet på Waldemarsudde och det var helt sanslöst vackert att promenera längs vattnet. Små, små isflak skramlade i strandkanten .., sjöfåglar simmade en bit längre ut och där var båtar förtöjda vid bryggorna. 

Det var mest kvinnor i min ålder som jag passerade eller mötte längs vägen och det var likadant inne i själva muséet. Inte särskilt mycket folk .., och det var ju flera rum att vandra runt i och på det hela taget så fin utställning. Nu var det ju det här jag åkte upp för och jag blev inte besviken! 

Här är tavlan som gjorde starkast intryck på mig. H u r  lyckades denne Oscar Björck fånga sin egen blick, så till den milda grad!?

Beslöt mig för att promenera tillbaka, i alla fall så långt jag förmådde. 

På vänster sida de allra mest ljuvliga Bullerbyhus - om än inte röda - , ofta målade i en mjuk grön nyans, eller i gult .., och det var larmknappar och stängda grindar och skyltar om olika vaktbolag. 

På en dörr satt en skylt med texten Beck-Friis och det namnet är ju bekant. 

Mötte en ung man som bar ett plakat på vilket det stod att Italien har infört apartheid, ja, det handlade om restriktionerna förstås. När jag lämnade spårvagnen såg jag honom gå nedanför den italienska ambassaden och hela tiden tog han olika bilder just från den byggnaden och jag undrade vad han höll på med? Nån slags protestaktion, förstås.

Jag såg också att någon klottrat K hjärta S på muren och tänkte att nu har kungen varit i farten och ägnat sig åt graffiti.

Vid Nordiska muséet hade jag så ont i baken och höger höft, så jag visste inte hur jag skulle ta mig hem. Jo, spårvagnen kom ju tillbaka och då löste sig det hela. Så bekvämt det är när man kommit på hur allt fungerar, framför allt med betalning. Nu blir det så mycket enklare nästa gång!

Några timmar senare blev det pendeltåg till Rotebro, där äldsta dottern mötte upp. Så blev det någon timme eller två hos henne och hundarna och jag hann köra min linneklänning i maskinen och dessutom torka den i tumlaren - härligt - och vid sextiden, nästan halv sju, var vi hos Emma i hennes lägenhet i Solna. Så fin den var och så vacker port!! 

Vi hade beställt hämtmat - två valde sushi - och två indiskt. 

Efteråt så mycket surr och skratt ..., det pratades om allt möjligt. 

Lift hit till Kungsgatan med AP  och nu sitter jag på rum nr 317 och skriver detta. Pv har nyss hört av sig; han och Harry hade då gjort kväll och skulle sova .., bilen var på laddning tre kilometer bort, men det skulle ju bli en fin morgonpromenad med Harry för att hämta den, menade han. 

Vad var då det bästa idag? 

Utställningen förstås .., att träffa båda döttrarna och Emma (och krama om Emil hann jag också med, han var på jobbet men fem minuter hann vi med och ja, jag kramade dem alla) och så mötet med den trevliga konferensvärdinnan som höll hus i konferensavdelningen alldeles utanför mitt rum. 

Mötet med portierens blandras-tax var också helt underbart. 

Ungefär så har dagen varit. 

Bara så ni vet, ni som tittar på bloggen på era mobiler, så välj "mobilversionen", annars ser det helkonstigt ut, ja, det kanske det gör ändå, för på min laptop gör inte bilderna som jag vill. 

Nu ska jag duscha och gå i säng. 

Avresa 15:45 i morgon, så det finns tid att upptäcka ännu mera. 

Eller bara vara i det hela.

Tecken på åldrande ....

Det torde väl vara att jag i frukostmatsalens gemytliga dunkel knappt kan läsa vad som står på dom små, små skyltarna bakom varje tillbringare. Jag får böja mig ner, rätta till läsglasögonen och ja, då först går det någorlunda bra. 

I den stora frukostmatsalen finns en stor kristallkrona och en kandelaber med tända ljus, men tänk, om det hade funnits spotlights ovanför frukostdisken, så ljuvligt det hade varit!

Rummet är underbart och ser ut så här. 

Här kan jag verkligen tänka mig att bo fler gånger! Badrummet är litet, men fräscht och golvet blir inte som ett hav när man har duschat. Finurligt ordnat med en slags plastbarriär längst ner på dörrarna. 

I fönstret står en vattenkokare, kaffepulver, samt fem burkar med diverse innehåll.  Oliver, jordnötter, godis etc. En liten kyl finns också med drycker. Där har jag lagt ett polarbröd med skinka som pålägg, som nödproviant. 

Dagens lampor ....

Dagens fönster ...

Från ett väntrum på sjukhuset, kommer bilden från ellem i Skellefteå. Så här skriver hon: 

"Solen håller på att kämpa sig upp när klockan är 9.30. En liten stund senare var det ännu mera rosa på trädtopparna, men då satt en man i en av stolarna tyvärr."

Tack ellem!

Och jag begriper inte varför texten nödvändigtvis kommer här på sidan var gång jag använder mig av min laptop!

Måndag i Stockholm ...

Och upp i ottan - om ottan är halv fem på morgonen - och egentligen hade jag nog inte behövt vara där så tidigt, men jag tillhör ju dem som älskar att vara ute i god tid. Mindre roligt för den som skulle skjutsa mig till Sturup och med en trött minsting i baksätet. Tur att dom kunde sova i ett par timmar när dom väl kom hem igen. 

Precis som Bert Bodin skrev i ett inlägg, så är munskyddshanteringen under all kritik. Det var nästan enbart män med kvinnligt sällskap som använde mask, medan män i grupper, ja, där hängde masken typ som ett örhänge eller på hakan eller användes inte alls. 

Vid ombordpåstigning blev det som vanligt - stök och bök för att komma först -. Än värre när vi hade landat; då var hela gången fylld med människor som rotade efter väskor eller försökte kränga på sig jackor/kappor, ja, innan ens dörren hade öppnats. 

Sen blev det trevligare. 

Stod och valde mellan Arlanda Express eller buss/pendeltåg. Jag valde buss till Sthlms central. Det var billigt, 135:- eller nåt sånt och chauffören körde så mjukt och fint.

Bakom mig satt en äldre kvinna och planerade en begravning av en nära anhörig. Hon pratade med någon bekant och samtalet, som varade från start till mål, blev till små fragment, ja, som flagor av ett liv. Det handlade om den döde mannen, om valet av psalmer (skulle vara enkla psalmer som alla kan sjunga med i) .., men också om lättnaden att den döde nu gått bort. Och om valet av präst. 

Och så framme. När jag väl installerat mig på rummet (så gemytligt!), gick jag ut på måfå. Drottninggatan, Kungsgatan, Hötorget ..., kanske två timmar i friska luften.

Gick ner i saluhallen (på hötorget) och köpte mig en underbart god tunn tortillavariant fylld med smala lammkorvar och annat smarrigt; disken var så inbjudande så det var inte klokt!! Till lunch, alltså. Det var alla möjliga röror, tabbouleh, sallad, ja, Gud vet allt och så himla gott! Det fanns bara ett enda litet bord intill delikatessen, så jag gick helt enkelt ut och slog mig ner på Konserthusets trappa och satt där och intog lunchen i salig ensamhet. 

Inte många människor på torget. Grönsakshandlare hojtade om billiga hallon eller jordgubbar och någon sålde blommor .., många gick stelbenta på glashala gatstenar .., och det var isande kyligt i vinden, som inte var särskilt häftig. Underligt att män tycks totalt obekymrade om halka ., dom bara går som vanligt! Hur är det ens möjligt?

På tillbakavägen köpte jag mig världens underbaraste kaffemugg och en present till pv.

Sen till hotellet. 

Satt i lobbyn i en skinnfåtölj och pratade med portieren .., mest om dom besvärliga tiderna för hotell som i vanliga fall har sin huvudsakliga inkomst via affärsresenärer och det är konferenser och annat och nu: intet! Så hemskt det måste vara. Vilken oro för ekonomin! Mitt i det vi pratade, dök en tax upp. Det var portierens hund som fått följa till jobbet och åååå, så fin den var!! Vi småpratade också .., den hette Stissel, var drygt tre år och var kelig värre. Vilken lycka, att få ha sin hund med sig när man arbetar!

Så till Centralen där jag köpte en pocketbok och på Pressbyrån blev det kaffe i mugg och en bulle, så där så jag inte riskerar svältdöden innan det blir frukost ,-). Upptäckte sedan att vattenkokare och kaffe finns här på rummet. Jaha ja. Jag har haft så överdjävulskt ont i svanskotetrakten att jag knappt har kunnat gå .., så det blir korta sträckor och så vila ut på hotellet. Duschade jättevarmt, ska nu leta upp ett apotek och köpa Panodil och så ska jag fortsätta att enbart njuta av detta. 

Så har den här dagen varit.

September 2021 ...

Första veckan i september och lite längre än så, är jag kvar på sjukhuset. Att hälsan återvänder är väl mina ständiga matbilder ett bevis på. 

Kommer hem. Känner mig överlycklig, men i säkert en månads tid ska jag tänka på medpatienterna på sjukhuset .., hur nära man kommer varandra .., hur det här med oväsentligt småprat läggs åt sidan. För många har döden varit nära, andra är piggare. 

Många gråter i smyg. 

Tittar på en helt underbar film hemma i soffan, den här gången "Systrar" av regissören Hirokazu Kore-eda och har jag förstått det rätt är filmen från 2016. 

Sorterar gamla kalendrar  ...., det är såna jag årligen fått av hemtidningen Norra Västerbotten, förmodligen efter åren där som lördagskrönikör. 

Vi beslutar oss för att köra till Laholm (fem mil kanske, enkel väg) för att titta på filmen "The Father" med  Anthony Hopkins i rollen som dement äldre herre. Innan filmen börjar hinner vi med ett besök hos Egon och Eva-Britt, f.d. malåbor vilka även dom flyttat söderut och stortrivs. På bordet alldeles nybakta chokladmuffins.

Älskar filmaffischerna utanför biografen! 

Den här månaden - förmodligen lagom till pv:s födelsedag - får vi besök av överläkare Edvin Ljungman som här behandlar sin sjuka mamma .., minns jag rätt fick hon en spruta i armen. 

Vi får även besök av en åtta månader yngre liten herre från Malmö. Han är inte så mycket för att leka doktor, nej, med farmors musselskal kan man ju köra polisbil och fastän hon som är farmor kallar vissa skal för "titta, här är ju mormor Monica!" är det mest motorfordon i huvudet på den gossen. Traktorer. Grävmaskiner.. Eller brandbilar.

Med ny ork i kroppen blir det fler promenader än tidigare. Det känns bra, om än inte optimalt ännu. Men bättre. Mycket bättre. 

Vi tar oss några dopp i havet. Och jag har svårt att tänka mig att helt lägga av med kalla bad. Eller: det känns helt omöjligt. Det som ger sån glädje i livet . 

I slutet av september firar vi min äldsta syster som då flera veckor tidigare har fyllt åttio år. Vi bjuder henne och dottern på boende på Stationen i Ystad och så äter vi smarrig middag på "Dinas place" i Abbekås och har det allmänt trivsamt. 

Ingenstans finns väl godare bröd än det hembakta från Stationen ..., det är det brödet som ligger till höger på bilden!

Och innan vi skiljs åt, tar vi en selfie ute på parkeringen. 

Så glada vi var!

Så lycklig jag kände mig!

Det man möts av ...

Nästa vecka är det som jag ska bege mig till Stockholm för att gå på konstutställning på Valdemarsudde. Det har strulat rejält med tågbokningen hos MTR, vilket blev en dominoeffekt även när det gällde antalet nätter på hotell. 

Jag bokar oftast (nästan alltid) via Booking.com då man ju utan kostnad kan avbeställa rummet fram till ett dygn innan ankomst, men nu ringde jag Freys hotell på morgonen för att helt enkelt försäkra mig om att jag kunde få ta ännu en natt bokad .., det är ju inte så att man drömmer om att checka ut, för att därefter ta sitt pick och pack och promenera iväg till ett annat hotell. I alla fall är det inte vad jag drömmer om. Är man enjängd, så är man.

Efter en stunds väntan med härlig jazzmusik i örat, svarade en "Maja" i receptionen/kundtjänt. Å, vilken underbar människa! Icke allenast fick jag en natt till - och till rejält reducerat vinterpris - jag fick även möjlighet att checka in redan på förmiddagen, ja, så snart jag  kommit in till stan! 

Sååå glad jag blev! 

Bilden: andra som blivit nöjda, men på andra områden.

Ännu mera glädje! 

Sen kontaktar jag MTR:s kundtjänst och en lika vänlig själ där svarar att uppresan som jag avbokat  (den blev ombokad av dem), ja, men självklart får jag pengarna tillbaka då det är "vi som orsakat det hela och pengarna kommer in på kontot inom några minuter, via Swish”. Det gjorde det också. Nerresan blir med tåg och då spelar det  mindre roll om den bokas om. 

Vänligt bemötande .., tänk ändå vad det betyder!