... till havs och himlen är klarblå och jag ligger på rygg och tittar rakt upp.
Segelfladder.
Fiskmåseskrik.
Pv sitter till rors och hoppas på makrillnapp.
På himlen syns vita streck.
Jag tänker på min mamma och hjärtat fylls av värme.
"Titta Eliza! Nu har dom ritat streck på himlen igen!" ropade hon hänfört var gång hon såg detta.
Hon brukade stå ute på gräsmattan och spana mot skyn .., så förundrad över vem det nu var som höll i pennan.
Hur kunde det gå till?
Det var då, när herr Alzheimer hade flyttat in i hennes hjärna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar