Är det nånting i tillvaron jag fascineras av, så är det hur kropp och själ hör ihop.
Så här, till exempel.
Hela tiden, från den första mammografin tills det hela var över, kände jag mig otroligt peppad och lugn. Jo, det var så det kändes.
Men när det var dags för det allra första mötet med läkaren inför operationen, sköt blodtrycket i höjden på rekordfart. Och pv berättade hur nästan pinsamt forcerad jag var i undersökningsrummet .., babblade på oavbrutet och var illröd om kinderna.
Jo, så var det.
Men jag k ä n d e mig lugn.
Efter operationen infann sig ett ännu större lugn.
Inte så att jag bortsåg från att det kunde vara nåt eländigt som visat sig, men orolig - nej -.
Mera .. totalt nollställd.
Den dagen jag hämtade posten och upptäckte brevet från Region Halland och dom sååå vänliga raderna från kirurgen Fredrik, vad hände då?
Jo, jag gick uppför backen med det uppsprättade kuvertet i handen och tänkte .."men var är all glädjen .., var är all översvallande lycka och lättnad?"
Det var mer som att "jaha ..., så var det med den saken och helt bortkastade pengar för samhället, operera någon som inte alls hade behövt lägga sig på operationsbordet!"
Och en alldeles omåttlig trötthet kom seglande och landade inombords!
Nu har det gått drygt två veckor och det är hur galet som helst.
Plötsligt sover jag - som brukar vara världens mest morgonpigga människa - till åtta på morgnarna!! Tre timmar längre än förut! Och jag har hemska mardrömmar; vaknar mitt i natten och måste gå ner i köket och dricka vatten och tända någon lampa och är evigt tacksam för att harry valt att sova hos matte, om än nere vid fötterna.
("Inte har du väl din hund i sängen!!?" utbrast en av sköterskorna på post-op när jag sa att det skulle bli skönt att komma hem till trygga Harry).
Då tänker jag så här (det här är, som ni säkert förstår, rena terapisessionen): jo, jag var säkert orolig inombords utan att det kändes så .., och nu, efteråt, släpper allt det jag inte visste fanns inom mig och då blir det kanske så här. Då blir det måhända så att luften går ur ballongen.
Och det är ju så fånigt, för det var ju ingenting.
Så är det kanske, det här med kropp och själ.
Och om två år, eller när nästa mammografikallelse kommer och det d å visar sig att man upptäckt en knöl, hur kommer man att reagera då? Kommer man alls att bry sig?
Nåväl.
Idag lördag strålar solen - eller gjorde det i alla fall nyss - det är fem minusgrader ute och fåglarna har fått mat, ekorren är på plats och precis nu ska pv fixa rutan i växthuset som blåst iväg (inte långt, en meter kanske, men tänk att det höll!) och Charlotte Kalla intervjuas i Vinterstudion och är inte nöjd med sin insats på tio kilometer i Finland och det fina kortet på bilden - med varm och go text - det kom igår från landet Skåne, från en härlig och go madame som har sån himla tumme med sina blommor! Från Annika i Kävlinge, alltså. Tack snälla, rara!
Och en fin lördag önskar jag er alla!
Så.
Punkt.
Sessionen slut - nu öppnar jag dörren och går ut i det fria -.
7 kommentarer:
Kanske har du varit "utmattad" utan att riktigt känna det. Kanske har tankarna snurrat runt så fort, att du missat att foga in dem i minnesutrymmet.
Och nu sover du gott, som en rehab.
Kan det vara så?
Bert Bodin: jo, det är precis så jag tror att det är. Men hur kan man missbedöma sitt eget psyke så till den milda grad? Har man så dålig självkännedom! Å andra sidan har jag ju inte varit med om just det här förut? Så är det nog.
Det är faktiskt en klassisk förnekelse/försvarsmekanism, väldigt vanlig hos de flesta. OM det varit så att du fått ett annat besked än du fick hade dina reaktioner förstås blivit helt annorlunda efter det. Nu går det lätt att foga in i att ”det ändå inte var något” och alltså ingenting att oroa sig över., varken då eller nu. Men det undermedvetna gör det ändå och ställer in sig på det värsta. För att vi ska klara det om det behövs. En enorm energi går åt att hålla alla tankar och känslor i styr och när det väl släpper kommer den stora tröttheten ikapp. Och alla återhållna känslor i form av mardrömmar som i ditt fall. Så tror jag och det är väl belagt inom psykiatrin dessutom.
Det undermedvetna är mer medvetet än man tänker sig.
KRAM, älskade Elisabet!
Monet: ja, så är det säkert! Men jag är verkligen förvånad över hur klent det är med självkännedom när det gäller ens egna känslor, ja, för mig själv alltså. Men intressant.
Ulrika! Kram själv Ulrika!
Lite överspelat kanske med kommentar nu men en tanke är ju att vi har alla olika reaktionsmönster också. En del varken kan eller vill se obehagliga saker framför sig, andra med livlig fantasi (som jag) ser direkt ett antal olika scenarios - många med negativa utgångar. Det enda som är bra med det är att man skaffar sig framförhållning och beredskap plus att man får kraft att agera. T ex ordna med snabbare läkarbesök. Den stora nackdelen är att oron och den ständiga beredskapen är extremt tärande jämfört med hur de har det som slår bort och lyckas sova gott på natten ändå!
Monet: då har jag nog lite av varje tror jag. Jag hade ju ett tag även Vita Arkivet i beredskap ,-)
Skicka en kommentar