Nyårsafton och Dagens Fönster ...

Ramlar över en bild från förr ..., det var på den tiden vi bodde i Malå. 

Min alltid så omtänksamma svägerska Elenor är då besök med sin Hasse, Anna är tio år och när jag lade in den här bilden - för många år sedan, som en repris - skulle hon på fest i Bromma och hade hästustläpp dagen därpå. 

Även den här morgonen, den sista i januari 2020, är hon i stallet.

Nu är hon fyrtiofyra år.

En liten Anders sitter i hennes knä. 

Nu är han trettiofyra år och arbetar natt i Malmö. 

Svägerskan, hon är sedan många år frånskild, hennes före detta man Hasse är död och själv befinner hon sig på ett vårdboende i Alingsås och det är osäkert om hon vet vem jag är, när jag, om en stund, tänker ringa henne. 

Nyårsaftonens fönster finns i Porto, i den gamla stadsdelen. 

Bland klädnyporna skymtar Jesus och det är bara så härligt annorlunda och underbart!

Tack annannan!

Och vi själva, vad gör vi?

Vi har tittat på junior-VM i hockey (från nattens match) .., har druckit elvakaffe och tagit sista skinkmackan .., Harry har fått medicin .. på bordet i vardagsrummet brinner tända ljus. Ute är det regnigt och grått. 

Ja, vi blir hemmavid, pv och jag själv.

Quizzar kanske .., (mycket tävlande mot Bert i Luleå!) .., läser var sin bok .., jag ska titta på dokumentären om Greta och just nu ser jag en så fin domherre som satte sig på en av ekens grenar. 

Så önskar jag er som tittar in här ett underbart fint nytt år!

Till dig som kanske känner ångest inför vad som komma skall, du som på det nya året ska få ett provsvar .., dig ska jag tänka extra mycket på! 

Kram på er alla! 

Januari 2020, en tillbakablick.

Gör som förr om åren, delar upp året. 

För mig är ju det här min egen dagbok och det är ett perfekt sätt att plocka russinen ur kakan.

I januari .., då kommer ett alldeles underbart fönster susande genom rymden och landar i min dator. 

Det är från hon som en gång hade en blogg som hette "Londongirl" Tankevågor.

Lisbeth i Stockholm, alltså. 

Fler brev som sprider glädje; det här är från Lill-Karin, barnbarn till Eva och hennes halvlånge man i Tyresö. 

Den här månaden hittar jag den här underbara pärlan dokumentären - "Honungslandet" - som handlar om Hatidze, den sista kvinnan i som samlar vildhonung. Efteråt är jag alldeles tagen av kvinnans liv och leverne. Hur det var och hur det blev. 

Vilken kvinna! Vilken styrka! 

Den sjuttonde januari tar Anders med sig lillkillen och hans mormor - som ju är jag - för en överraskning. Vi ska då gå till Måkläppen utanför Skanör-Falsterbo och titta på hundratals sälar! Vädret är perfekt .., och Anders bär lillkillen på axlarna timmavis, vi slår oss ned nära vattnet och har picknick .., och eftersom vi kommit ut rätt sent, inser vi att nej, vi kommer aldrig att komma tillbaka till utgångspunkten förrän det blivit alldeles mörkt, så vi vänder. 

Det är då jag tar bilden. 

I januari ser jag Filmstudions andra film .., "Sorry we missed you" av Ken Loach.

Jag tycker  v ä l d i g t  mycket om den! 

Allra mest imponeras jag av tonårssonen, spelad av Rhys Stone. 

"Kom ihåg hans namn!" skriver jag och ger filmen betyget 9 av 10 poäng.

På Malåsidan på facebook visas ett gammalt vykort med motiv från slalombacken. 

Å, hur många tusen gånger har man inte åkt upp och ner för Tjamstanberget!

Suttit i liften tillsammans med Gunilla eller Eva.

Åkt störtlopp i skogsspåret, med uppenbar risk att förlora livhanken.

Å, så många minnen!

Så mycket glädje!

Summering ...

... av en dag i slutet av januari.

För en gångs skull regnar det inte, i alla fall inte hela tiden. 

Vi tar bilen och kör till Svärjarehålan i Tylösand där jag tror mig kan ha glömt min baddräkt - den jag tycker bäst om - och först letar jag utan att hitta nånting och innan vi tackar för oss (där kommer en man i vår ålder och klär av sig vid bilen och går genast ner och tar sig ett dopp) ber jag pv att ta en koll. Å, han är så noga och går på stenarna intill bryggan och han kikar överallt och jag tänker att det här kommer att ta evigheters evighet, men gissa, han upptäcker min svarta baddräkt liggande på en bänk, inte långt från bilen och jag borde ha sett den från min utsiktsplats! 

Hurra! 

Vi svänger förbi affären - pv och harry i bilen - och jag handlar mat inför morgondagen.

Sen raka spåret till Skallkroken. 

Det är nästan vindstilla och jag kan gå ut en femton meter kanske utan att frysa nämvärt; det är helt obegripligt och när jag simmar mot land igen, kan jag ligga under vattnet med kroppen och liksom krypa fram! Nej, det känns inte iskallt! 

Sen tittar vi på termometern. 

Fem grader plus! 

Hur är det ens möjligt att det bli så?

Att man vänjer kroppen på det viset?

Efteråt glögg och ..., nej, inga lussekatter, men väl en macka till mig och nåt som liknar wienerbröd till pv. Harry får också lite gott.

Och på bryggan ligger en livboj med utdragen lina, bara så där kvarlämnad. 

Pv fixar linan och sätter bojen på plats. 

Mera?

Jo, Hilda bjöd oss en gång på världens godaste och framför allt smakrikaste middag (hon i sin tur hade fått receptet av väninnan som heter Katrin) och det är den (middagen) som är på receptet här ovanför. Nu tillsatte jag bitar av kycklingfiléer (stekta i curry) till det hela och någon garam masala hade jag inte hemma, inte heller gurkmeja, men för övrigt var det nog allt. Och jag tyckte att det räckte med 1 pkt saffran. 

Vilka underbara smaker!! 

Och flera timmar efteråt sitter dom i! 

Saltade sötmandlar eller nötter till - mmmmm, så ljuvligt - ! 

Den här artikeln läste jag nyss i Svenska Dagbladet (för övrigt sista dagen vi har den) och då tänkte jag förstås på dig, annannan! Nu blir alltså Portugal ordförandeland i EU. Spännande! 

Dagens fönster ...

... eller kanske mer "dagens utsikt", men dock genom ett fönster; köksfönstret. 

Amaryllisarna som vi fick av Hilda - som tack för hjälpen vid flytten, om jag inte minns fel -, har nu också tackat, men för sig, efter att ha blommat så fint i  v e c k o r! 

Likadant är det med julstjärnan, även den är på den så kallade upphällningen. Och hyacinterna. Pv är flink på att elda i kaminen och förmodligen är det värmen som tar kål på dem?

Idag är det onsdag om ni inte visste det och alldeles strax ska vi gå ut på promenad. Av veterinären fick vi order att inte ta Harry på några längre rundor, ja, så länge han inte är helt bra i bakbenet (han har svårt att gå i trappor och ta sig in i bilen just nu), men lite frisk luft ska vi väl i alla fall få. Kanske t.om ett dopp i havet, i Skallkroken? Frågar pv. Jodå, han är med på det. Då ska jag bara värma glöggen och ordna med termos och koppar.

Over and out! 

Dagens fönster och lite till ...

Så blev det tisdag. 

Duggregn och gråväder.

Vi tittar på Rapports årskrönika, spelar quiz .., tänder ljus, bjuder oss själva på kaffe och snart är skinkan uppäten. 

Jag ringer till djursjukhuset i Slöinge och vi får tid 14.30 för en undersökning av Harry. 

Han har uppfört sig så annorlunda ett längre tag och när vi tänker efter, har det mesta börjat sedan svansen amputerades. Han skyggar ibland och dom senaste dagarna har han haft svårt att ta sig upp i bilens baksäte eller i min säng. Länge blir han kvar i soffan om kvällarna. 

Atros?

Att han har smärta och inte kan visa det på nåt annat vis?

Han äter sämre också. 

Ja, ja. 

Vi får se vad som händer.

(/Och när jag pratar med kvinnan i djursjukhusets växel, får jag plötsligt sån här våldsam kramp på höger sida som jag nu inte har haft känning av på säkert två månader och det gör så ont så jag lämnar över luren till pv, lägger mig raklång på golvet i gästrummet och drar djupa andetag. Jag har spänt mig förstås. Det tar kanske tio minuter innan det helt släpper och efteråt har man som träningsvärk. Det är värre än förlossningssmärta. Och nej, jag är inte ett dugg orolig. Det här har jag haft sedan jag genomgick en hysterektomi 2002. Läkare  har gissat på gallsten och allt möjligt annat, men den jag tror på - så logiskt - menade att det är ärrvävnad som ställer till det, eftersom det enbart kommer när jag spänner mig. Hade det varit cancer, borde jag ha varit död sedan länge och flaxat omkring bland molnen.Ds.)

En mellandag ....

Regnigt och grått mest hela dagen. 

Vad gör vi?

Först ett ärende in till stan (det går fort) och därefter lika snabbt hem igen och jag sätter fart på en gång och fixar små västerbottenspajer till friherrinnan och hennes väninna, hon som ska flytta ner någon gång i sommar kanske. Vi ska sitta i uterummet  där man lätt kan hålla öppet och vädra och det är vad vi också gör. Att väninnan inte tål skaldjur hade jag däremot glömt, men pv fixar en skinkmacka till denna ödmjuka madame och allt löser sig. 

Efteråt - när gästerna givit sig av - föreslår jag ett dopp i havet, men inte här .., kanske i Falkenberg eller ja, var som helst, bara det blir en utflykt! Pv är mindre sugen, så vi blir hemmavid. Nästan alla bilder i det här inlägget är från den här tiden för åtta år sedan. Den här är från Varberg och torget där. 

Ja, lös resår kan kanske vara bra. Åtminstone spänner det inte så mycket.

På den tiden - i december 2012 - hände det saker. 

Man kunde röra sig fritt. 

Tydligen tittade jag in i Varbergs kyrka, belägen alldeles vid torget, och där fanns en slags gästbok där kyrkobesökare kunde skriva hälsningar. 

Och en av dagarna den veckan, arbetade jag extra - det var självaste friherrinnan som önskade vara ledig - och det innebar enbart kassatjänst för mig. Så lycklig jag var! Under alla år i butik (från sjutton år till sextiofyra) älskade jag jobbet i kassan! 

Att RS-viruset slog till hårt då, det kommer jag inte alls ihåg. 

Igårkväll tittade vi på den här filmen - Den skyldige - gjord av Oskar Möller (från Sverige, född 1988 och detta var hans DEBUT!! ). Jag har tidigare sett den på Filmstudion och minns hur annorlunda jag tyckte att den var och nåt så suveränt bra spelad av Jakob Cedergren (svensk-dansk, född i Lund 1973, har snart födelsedag .., den 10:e januari och är alltså Stenbock). 

Nu låg jag på soffan och quizzade medan pv satt som på helspänn i dom nittio minuterna som filmen varade. 

Den finns att se på play och här är en länk, om någon är intresserad.

Och här en recension av filmen.

För övrigt gör vi inte så mycket. 

I skrivande stund ligger pv på soffan och läser deckaren/thrillern av Dan Brown .., här är - förutom tangentbordsknattret - alldeles tyst och det är mörkt som i graven där ute. 

Även den här bilden är från 2012.

Nu blev det alltför tyst .., Bo Kaspers Orkester får underhålla 

Spår fyra är ju som gjort för oss människor i dessa tider, titeln är "Håll ut".

Jag ska strax börja med middag, som får bli nånting på resterna av tidigare middagar. 

Längtar efter en utflykt. 

Var som helst; bara  u t! 

Picknickkorg, baddräkt , lussekatt och äppelglögg. 

Det är vad som står på min önskelista. 

Dagens fönster ...

Om inte om hade varit och om det varit Guy i Arvidsjaur som fångat den här bilden, då hade han kanske skrivit: "Här är några ruffiga fönster till dig Elisabet, det är ju såna du tycker så mycket om. Hoppas att dom duger?"

Men nu var det inte Guy, det var nämligen - och det har den som tittar in här säkerligen redan listat ut - annannan i Portugal! 

Hur många fönster från Portugal har dykt upp här på bloggen? 

Ja, det är som i psalmen ..."jag kan icke räkna dem alla!"

Underbart är det hur som helst! 

Om jag någon gång i livet har möjlighet att promenera längs Portos gator, då kan jag faktiskt tänka mig att bo på det här hotellet.

Och bilden togs i den gamla stadsdelen Miragaia i Porto. 

Tack annannan!

En alldeles vanlig söndag ...

Så ljuvligt! 

Tänder ljus, slingor, tar in enris och sätter i en höganäskruka i trappan till övervåningen. 

Pv tvättar bilen; jag tror att det är första gången sedan vi träffades - som HAN tvättar den, alltså -. 

Igår på stranden sträckte sig harry i ena benet när han sprang fort-fort och som alltid när han gör illa sig det minsta lilla, blir han som förbytt. Då vill han inte titta på oss, vill inte äta, darrar som ett asplöv för sig själv .., ja, han blir verkligen som just förbytt. 

Idag är han lite piggare ., viftar på svanstippen .., tar emot en prinskorv.

Det regnar ute. 

Och blåser mer än igår.

Bilden: från vintern 2011.

Ofattbart så vitt och fint det då var. Och björken som jag tyckte så mycket, den stod kvar.

Nu är där tomt.

Jag läser DN (sååå mycket intressant att ta del av!) .., skriver långt mejl till vännen Ingrid i Falun .., pratar med friherrinnan .., ger småfåglarna mat .., tvättar två sticketröjor .., vattnar blommor .., diskar .., ja, lite sånt. 

I morgon vankas vanlig vardag. 

Hjälp, så underbart! 

Söndagsfönstret ...

Var det igår kanske som en hel svärm med julaktiga fönster kom susande till min mobil, för att sedan hamna i fönstermappen? Jo, jag tror det. 

Så här skriver avsändaren, som förstås är madamen i Porto. 

"Det är egentligen för stark sol för foto, men det kom så många levande juldagsfönster i min väg, att jag bara måste fånga dem. 

Inhåvade i Miragaia, en av Portos äldsta stadsdelar nere vid floden. 

God fortsättning på julen tillönskas du och PV och Harry och Sigge Nilsson från Benestad."

Tack att du så ofta har håven med dig! säger jag.

Lördag ...

Öppnar paketet från min syster i Australien och där i ligger en cerisefärgad scarf. Vi har en hel kasse med ännu inte öppnade paket som bara väntar på sin tur ., dom flesta till lille Edvin, Hilda och hennes mamma Mymmel. Det får bli när det blir.

Från min syster som inte har träffat sonen (enda barnet) på evigheter (viruset) och hans fru Shae, hade jag i morse ett långt mejl fyllt av glädje! Äntligen hade gränserna mellan staterna öppnats! Äntligen fick dom ses! 

Och vi själva?

Jo, någon gång vid ett-tiden tog vi bilen och körde till Svärjarehålan som ligger i Tylösand. En enda gång har jag varit där tidigare, men det kom jag inte ihåg förrän vi kom körande och parkerade bilen..

Där är ovanligt bra anpassat för handikappade och Prins Bertils Stig passerar just där ., vilket märktes, sååå många människor som kom promenerande med ryggsäck och stavar .., och vid ett bord med två bänkar satt sex unga kvinnor och fikade och en grillplats fanns alldeles i närheten. 

Nu kunde man välja att gå i från land, eller från den här stegen (bilden) rakt ner i havet. 

Man kan inte tro det när man ser bilden, men när jag bytt om och tagit på mig stickemössan och tagit ett enda trappsteg, slog vågorna ändå över mig och hela jag blev sjöblöt och mössan låg som en kall svamp på huvudet! Kanske var det sex, sju steg ner till där man knappt bottnade och hjälp, så man drogs med av vågorna - jag hade aldrig vågat utan att hålla i mig i räckena -! 

Pv avstod.

Efteråt stannade vi till i Grötvik. 

Det är en fin liten hamn - charmig, skulle jag säga - med mängder med små stugor som ligger där ovanför stranden och i Grötvik finns vår närmaste Sjöräddningsstation.

"Här kan vi ju ta nån övernattning till sommaren ..?" föreslog jag pv.

Och Sjöräddningsbåten .., den känner vi ju till. 

Å, hur väl minns jag inte skräcken när vi trodde att båten börjat brinna; det var i våras och egentligen handlade det om att motorn kokade och rök/ånga kom upp från motorrummet! 

Det var då jag blev snabb-troende i ett enda huj och den lycka jag kände när den här båten uppenbarade sig efter kanske fyrtiofem minuter, den var och är ännu obeskrivlig! 

Även i Grötvik finns stege ner i havet (faktiskt två) och vore det nu lugnt väder, så hade det varit helt perfekt att kliva i där! Roligt med lite nya badplatser.

En stor, vacker sten fångade mitt intresse. 

Och detta, vad det nu är? 

Måhända en eldstad där man helt enkelt lagt tång ovanpå.

Älskar bokstäver på betong, eller i sand .., eller annorstädes. 

Kanske allra mest där jag inte förväntat mig att möta dem. 

Vilka var dom, människorna (höll på att skriva männen, men det kan ju ha varit kvinnor också ...) som arbetat med att lägga betong på piren?

Här lite längre. Nej, det är ingen pir, ser jag .., det är en ramp där båtar tas upp.

Av allt jag har i klädväg, finns det inget som jag är så glad för och älskar nåt så vanvettigt, som sticketröjan och halsduken! Det är en sån sinnlig känsla att - när man klivit upp från havet - få snabbtorka sig och så, sist av allt, få dra på sig tröjan och vira halsduken ett varv eller två runt halsen. 

Lycka, rent av.

Kom sedan hem. 

Tillagade lammfärsbiffar med varm rödkål och långkål som tillbehör, lägg därtill ugnsrostade rotfrukter .., ja, det var en delikat middag. 

Tittade på Fanny och Alexander och hatade prästen (spelad av Jan Malmsjö) och kom ihåg när herr Malmsjö efter ett uppträdande på Ystad Tattoo kom in i lilla kvartersbutiken morgon därpå, måttligt lycklig. 

Jag stod i kassan.

Lokaltidningen var inte nådig i sin kritik av den kände sångaren och jag kände mig mest besvärad när han köpte just  den tidningen. 

"Nej! Köp den inte, du blir bara ledsen!" ville jag säga, men sa det inte.

Nu mot sängen!

Annandagsfönstret ...

Från en närstående madame och högt älskad fröken i Skåne, fick jag det här fönstret i min mobil. Jag var lite osäker på huruvida det möjligen skulle få visas här på bloggen och satt en stund och funderade innan jag frågade - det hade känts så avvisande annars - och så ville jag inte känna det. 

"Du får lägga ut det", kom svaret och jag loooog. 

Tack du rara, goa, fina älskade systerdotter! 

Och så ett kvällsfönster ...

... som var ett juldags-morgonfönster i Trelleborg, hos hedgrenskan. 

Så omtänksamt av dig att tänka på en fönsterälskade madame i Halland! 

Tack, Kerstin! 

Juldagen ....

Vaknar till sex minusgrader och lite frostiga gräsmattor.

Kanske är det kylan (ja, ja, allt är relativt) som gör att ansamlingen av små och större fåglar är rikligare än vanligt. Aldrig någonsin har här varit så många fasantuppar som den här vintern (som känns som en höst), men hönorna ser vi inte skymten av. 

Inga råttor har gått i fällorna heller. 

Det är så underligt .., sju råttor mötte snabbt döden i fällorna och mängder med möss och sen: tomt! Vad hände? Det kan ju omöjligen ha varit alla.

Så här såg det ut vid niotiden nu på morgonen. 

Efter en runda med harry vittnade pv om tjugotvå bilar nere på parkeringen, den innan havet. Ja, det är säkerligen många som är ute och grillar eller tar promenader, allt för att ta vara på solljuset, det som vi nu så generöst har bjudits på under ett par timmar. 

Och nu?

Jo, en av oss ligger på soffan och läser Dan Browns "Inferno", en annan (jag) sitter här och skriver och lyssnar samtidigt till senaste avsnittet av USA-podden. Trist att Fernando Arias, SR:s korrespondent i New York, ska återvända hem, ja, lika ledsamt som när Kajsa Boglind i Washington också hade gjort sina fyra år i USA. 

Vad dagen annars bjuder på är osäkert. 

Att jag däremot ska se den här filmen med James Stewart och Donna Reed, det står klart. Filmen är från 1946 och jag har sett den tidigare och tyckte sååå mycket om den! 

"Ett varmt juldrama om George Bailey som i hela sitt liv varit den som offrat allt för sina medmänniskor. När stadens elake affärsman Mr Potter strax före jul kräver honom på pengar som han inte har, funderar George på att hoppa i floden. En ängel försöker nu övertala George att ändra sig och välja livet i ställt." 

Regissör var Frank Capra, född på Sicilien 1897, men utvandrade tillsammans med sina föräldrar och sex övriga syskon till USA sex år senare, 1903.

Jag tycker att han - utseendemässigt - påminner lite om Stefan Einhorn.

Log i morse när jag tände den lilla ljusslingan i lerkrukan. 

Där fanns den nyckelring (numera trasig) som en då åttaårig liten Emma gav sin mormor - som ju är jag. Tänk, att den blivit kvar under alla år. Helt obegripligt är det ju att denna tös fyller tjugofyra år i slutet av mars. En stark Vädur är hon och bästa-bästa-kompis med sin moster AP, en stark Oxe. Träningskompisar, äta-ostron-kompisar och pilla-varandra-i-håretkompisar. Dom har verkligen  v a r a n d r a. 

Det var det.

Nu kaffe.

Och så ett juldagsfönster ....

 "... från mitt sovrum där jag nu tillbringar mesta delen av dagarna i sängen. Men med ett vackert blickfång i form av azaleabukett från Mamma i Skåne, nittiofem år!"

Det var Monet som skrev så. 

Tack för bilden och hoppas att du kryar på dig!

Julafton 2020 ...

Så var det. 

Och helt underbart, som alltid. 

Vi hade tagit med varm glögg och lussekatter och ett baconinlindat tuggben till Harry. 

Han blev över sig av glädje! 

Isande kallt om benen och rumpan, men det går bättre och bättre. 

Jag håller med dom som betonar vikten av att andas lugnt. 

Pv går i och har höjda axlar och så kastar han sig under vattnet och lika snabbt upp igen och på land. Jag går i  s a k t a ..., och när jag kommit så pass långt ute att det inte är en plåga att doppa sig, då vänder jag om mot rampen och simmar kanske tio simtag. 

Så  b e f r i a n d e! 

Ett ljus hade jag tagit med mig och det tändes men slocknade lika snabbt.

Och sen hemåt. 

För ovanlighetens skull hade pv köpt en djupfryst skinka som fått tina upp i kylen. Den ugnsbakades och jag har nog inte på tio år ätit en sån ljuvligt saftig skinka!

Vi ger inte varandra julklappar - eller det har vi sagt i flera år - men det blir ändå paket som delas ut. Underbara hemstickade handledsvärmare/muddar kom från Värmland och Eva Eklöv som jag aldrig har träffat på riktigt .., (grattis på namnsdagen alla Evor! ) och så nåt annat stickat som  k a n s k e  är tänkta som diskdukar, men jag är inte riktigt hundra. Så vänligt!

(Uppdaterat: jo, det var diskdukar/trasor!) 

En fotobok om kallbad kom från en f.d. Malåbo, Anita Gustavsson, numera i Uppsala! Bokens titel är ”Floating” och är gjord av Kicki Lundgren. 

Som gjord för den som tycker om kalla bad! Å, all denna generositet! 

Pv kom ned med två böcker till mig: "Min hemlighet" av Petter Stordalen och så "Halvmördaren" av Håkan Nesser. Mmm .., ska bli kul att läsa igen! 

Och så har vi tittat på tv. 

Kalle Anka (då sov jag sååå tungt på soffan!) och Lars Lerin förstås - som vi båda tycker fixade det hela hur bra som helst, särskilt berättelserna från hans barndom - och sist av allt, ett program från UR som heter "50 år av kärlek". 

"Fyra par; från USA, Japan, Indien och Tyskland, som levt ihop i över 50 år berättar hur livet såg ut innan de träffades och när de blev kära i varandra, men också om livets svårigheter och hur de har växt tillsammans som par".

Det var helt ..., fantastiskt! 

Och aldrig i min vildaste fantasi hade jag förväntat mig att dessa fyra par skulle vara så öppna om sina känslor, ja, rent av intima! Ett program som jag verkligen kan rekommendera. Det sänds även lördag klockan 00:30 i Kunskapskanalen, på onsdag 17:15, lördag 00:30 igen ... och där nästa onsdag 17:15, allt i Kunskapskanalen. 

Nu är jag rejält trött igen, fast klockan bara är kvart över tio. 

Ps. Från Malmö har vi fått se filmer på familjechatten som visar när tomten knackar på och hur förskräckt en lillkille blir. Det underliga var att tomten hade sån norrländsk dialekt, trots att han lär ha bott tjugosju år i Skåne. Ds.