Besök i pensionatets hall ...

Jo, klicka.

Oj, herr "Knäppskorv" har hälsat på!

Eller fru?

Såna här krabater brukade min pappa jaga oss flickor med .., oj, så rädd man var ..., och å, så många gånger jag låste in mig i badrummet för att hinna undan!

Sonjas vänstra hand

Jag har sagt det förut och säger det igen; det finns människor som omedelbart kliver in i ens hjärta .., som slår sig ner och sitter där och vickar på tårna.

Människor som inte behöver portkod eller nyckel.

Människor som man genast känner sig hemma hos.

Precis så är det med Sonja.

Före detta distriktssköterska .., uppvuxen i Småland .., i närheten av Markaryd.

Lillasyster.

Tog grönt kort i golf när hon gick i pension.

"Men du vet Elisabet ., när man stod där och tog sån tid på sig för varje slag .., då kände jag pressen och nån slags stress från dom som var bakom mig .., så jag slutade med golf..", säger hon leende.

Som att hissa segel ....

Idag är första dagen med Den Nya Tabletten.

Hela natten har jag hostat, jag, som inte har haft det besväret tidigare och med allra största glädje säger jag tack och hej för evigt till lilla pillret Ramipril!

Men nu ska stundar nya tider.

Vik hädan eländiga hosta!

Biverkningar för Cozaar .., ja, det är till exempel mardrömmar och yrsel.

"Om du får svimningskänsla när du har tagit en tablett, uppsök genast läkare!" står det på ett vitt litet papper.

Jahapp.

Jag tänker satsa på Tankens Kraft jag.

Här ska inte yrslas.

Precis .....

När jag ska till att koka fisk till pElle .., försvinner strömmen.

Han har redan börjat ana doften.

Nu är han putt.

Jätteputt.

På tåget ...

Nästan hela tiden läser jag Håkan Nessers bok vars titel jag alltid glömmer.

Den är mästerligt upplagd .., spänningen stiger sakta, sakta .., så där så man till slut nästan mår illa.

Vid sängdags frågar jag pensionatsvärden hur det hela slutar?

"Det säger jag inte ...", svarar han.

"Nehepp .., då tittar jag i slutet då .., jag uthärdar inte .. jag vågar inte vända blad ... och jag kommer ändå att läsa ut den ..", säger jag.

Men nää.

Han vägrar.

Så då berättar jag vad jag t r o r ska hända .., vem som mördar vem och hur det ska gå.

"Kanske det, ja ...", säger pensionatsvärden som helst av allt vill sova.

Idag ska jag ta mig an resten.

Slutet.

Doktorns vänstra hand ...

Storebror är han ("ja, jag är tvilling, men förvisso storebror ...).

Kräfta.

Vänlig.

En sån som många vill ha till husläkare.

(Och ellis tycker att det är manligt med stora armbandsur .., hmmmm .., det är nånting för en psykolog att forska i det ..., så den här är väl som bäst?)

Lediga-dags-fönstret ...

Åååå, detta ljuvliga landskap som heter Skåne!

Mjukt och kulligt och inbjudande.

Illgula rapsfält som susar förbi tågfönstret.

Kossor, harpaltar, kaniner och rådjur.

Och hästar på bete.

Pling i min mobil!

'
Ett sms från Emma!

Och jag läser blir alldeles inutivarm.

Två gånger har vi rest tillsammans utomlands.

Först en vecka till Kreta (då var hon 9 år ..) och i fjolsomras till Kefalonia (11 år).

Grekland alltsammans.

Och detta .., det är första gången som Emma relaterar till någon av resorna, så där spontant.


Jodå .. , hon som är mormor kommer så väl ihåg när vi satt på serveringen just intill vårt hotell och Emma övade på frasen "kan jag få notan, tack?"

Om och om igen tragglade hon "ton logariasmo, parakalo ...?"

Det är den hon har skrivit om.

(Ååå, du bettankax! Vilken glädje som väntar dig!)

Så olika är det ...

Nästan alltid läser jag dödsrunor.

Mest för att jag tycker att det är så intressant .,. det blir som små filmer där en människas liv fladdrar förbi.

Jag minns en bild av en man i min ålder, sittandes i en segelbåt ., brett leende.
Mannens vänner beskrev honom som en glad kamrat och jag satt länge och tittade på bilden.

Eller kvinnan som hade arbetat som städerska på MAS (sjukhuset i Malmö) och hade varit en sådan mental värmekälla och spridit sådan glädje .., och överläkaren som undertecknade det hela och berättade om saknaden.

Här kommer några avsnitt från dagens Sydsvenska och så några "klipp" från hemifråntidningen.

I norra västerbotten dör alla människor omgiven av sina närmaste och lugnt och fridfullt, i alla fall om man läser tidningens dödsrunor.

Det känns tryggt.

Här kommer sex små "snitt"från sex olika runor.

Tre från Sydsvenskan.

Tre från hemtidningen.

• "Sven var en hjälpsam och noggrann man som alla lyssnade på, med mer inflytande än han själv skulle erkänna. Så var också blygsamheten ett av hans många tilltalande kännetecken."

• "Lennart ägde professorns fulla bildning, hans seminarier och föreläsningar utformades som äventyr av händelseförlopp och fakta i musiken och musikpedagogens historia. Det är många musiklärare och forskarstuderande som fått sin skolning av honom. Alla som hade förmånen att samarbeta med Lennart under många år kommer att minnas honom som en respekterad professor, fin arbetskamrat och en mycket god vän."

• Hannas främsta intressen var förstås matlagning, men även bärplockning. Hon tyckte om att vistas ute i naturen, följa med på fisketurer, då hon sällan fick någon fisk, men nöjde sig med att sitta vid eldstaden, sköta kaffepannan och laga mat. Hon tyckte om att sticka sockar och vantar som hon sedan gladde andra med.

• "Stig älskade livet och sin stora familj. Natur, sång, musik och dans betydde mycket för honom. Han behöll sångarglädjen livet ut och intill sista levnadstimmen gladde han omgivningen med sin stora humor."

• Elma hade tät kontakt med släktingar, vänner och syskonbarn och var nyfiken på livet långt upp i åren och gillade utflykter och resor. Hon antog gärna utmaningar; hon provade på att åka mc som 85-åring. Som barn var hon road av teckning, och som vuxen hade hon som hobby att arbeta med porslinsmålning, brodera, sticka, virka och andra handarbeten så länge hon orkade. Hennes make avled 2000.

• Kjell hade genom sitt giftermål med Gunnel från Arvidsjaur lärt sig att älska och uppskatta både naturen och människorna här. 1985 rekryterades Kjell till en tjänst som flyktingmottagare i kommunen. Vid ett par tillfällen fick han förmånen att se flyktingarnas verklighet med egna ögon. Första resan gick till forna Jugoslavien där han i krigets skugga arbetade i en norsk hjälporganisation. 1997 fick han ett uppdrag av Migrationsverket att delta i ”Sverigeprogrammet” i Rafalägret i Saudiarabien där irakiska flyktingar fått en fristad. Hans stora människointresse, kunskapen, värmen och kärleken han förmedlade gav honom genom arbetet många nya vänner. Under sönerna Per och Lars uppväxt ägnade Kjell all sin fritid åt dem. Han var engagerad i skolan, i Sunnanås föräldraförening, friidrotten, musiklivet. Överallt där barnen var fanns han med.
  

Ett eftermiddagsfönster från ...

... Jämtland .., ett av mina favoritlandskap!

Det är Gunnar i Vaplan, han med fågeltävlingen ni vet .. (ni minns väl vem som vann .., jaså, inte det .., men om ni vill kan jag friska upp minnet hos er ...), som har tagit bilden.

Ni skymtar honom i den vänstra fönsterrutan.



Så här ser Gunnars handlningslapp ut.

Bara så ni vet.

Om ni nu skulle råka hitta den.

Jaså, ni vill veta vilka radioprogram han lyssnar till och vilken musik han föredrar?

Lätt som en plätt!

Klicka här.

Ny kurs!

Den rara Eva på Frösön målade. Det är väl Pelle till höger?
Och mina fönster mot husväggen.

Idag är vi ovanligt få i väntrummet .., där är några kunder från affären som hälsar så vänligt och undersköterskorna som står i den inglasade buren, dom nickar leende .., ja, så har det blivit ., helt otroligt är det ., att man känner sig lite hemma på vårdcentralen.

Och doktorn tar i hand och hälsar och känner igen .., - en gång bodde han inte långt från bloggmadamen - så vi pratar om buslivet på gatan .., om alla bilisterna som kör likt galningar .., och jag får veta att herr doktorn är nyligen hemkommen från ett år i Kosovo och då pratar vi lite om det .., om skillnaden mellan livet här och där ..., och jag berättar om mamma som, när hon hade tillbringat ett tiotal år bland indianerna i Bolivia, sa att "ååå, vad vi har mycket att lära av naturfolken när det gäller mediciner och ååå, vad svenskarna gnäller för småkrämpor!" och lite känner jag mig just då som en "småkrämpa", ja, när jag tänker på Kosovo och allt annat elände i vår värld.

Efter pratet blir det till att lyssna på lungorna och ta blodtryck (för högt .. "konstigt, jag har alltid högre tryck hos doktorn, hos distriktssköterskan ligger det bra!" säger jag häpet .. och då förklarar den vitklädde mannen att det är vanligt .., det finns t.om. ett begrepp för just detta .., vita-rocken-syndromet eller nåt sånt) och jag får berätta om hostan som håller på att göra mig galen.

Men allt låter bra.

Och så sätter sig herr Doktorn vid sin dator och tittar på mina mediciner och jag berättar om njurstenen och att jag kräktes så våldsamt av den smärtlindrande sprutan och lite sånt prat blir det och så säger han plötsligt ..."nä, vet du vad Elisabet, vi sätter ut din blodtrycksmedicin och tar en annan, en dyrare variant, jag tror att det är medicinen som ger dig en sån förfärlig torrhosta!"
(Jag har öht svårt med mediciner. Av värktabletter som Citodon eller Voltaren, kräks jag rakt av! Morfin är inte ens att tänka på! Det är likadant med alkhol; jag tål ytterst lite .., en snaps så blir jag mjuk i benen. Inte ostyrig, men lite ljum-mjuk. Och mina barns pappa brukade alltid skratta och säga att ..."när läkemedelsföretagan ska prova ut nya mediciner, då borde dom testa dom på dig, du får ju direkt biverkningar!")

Just så blir det.

Det finns inte ord för hur glad jag blir!

Inte för medicinen i sig, utan för att det kanske finns en så enkel lösning på problemet.

Sen cyklar jag hemåt.

Jag har på mig en rosalila kjol och den lilafärgade jackan och solen flödar och jag känner mig som den lyckligaste människan på jorden!

I cykelkorgen vilar Apotekspåsen med den nya medicinen.

Tänk .., bara tänk .., om det vill bli bra nu!

(Min störstasyster är ju en f.d. sjuksköterska. Så smart av henne! "Jaha .., du hostar inte på nätterna alls ...? När tar du blodtryckstabletten ...? På morgonen ...? Ja, just det .., det är väl därför du hostar mest på eftermiddagarna då .., sen har den liksom inte samma effekt, alltså, om du inte tål den.)

På agendan, sid. 2.

Så snart växeln öppnar, ringer jag vårdcentralen.

På ett inspelat band talar en kvinna på skånska och säger att det är .... elva personer före i kön och om man vill kan man slå in sitt telefonnummer, så ringer sköterskan upp.

Så det gör jag.

Knappar in mitt nummer.

Efter tio minuter ringer telefonen.

" .. jahaja, på det viset .., det låter ju inte bra .., men ..., ja, vi har en tid klockan 11.00, kan du vara här då ..?" frågar sjuksköterskan som heter Agneta (men uttalar det Aggneta och jag blir alltid så full i skratt ...) och är kund i affären.

För henne har jag berättat om den våldsamma hostan .., den som igår nästan tog knäcken på mig.

Det visar sig att min ordinarie läkare har semester.

"Det blir hos Åke L ....", säger syster Aggneta.

Jag säger att det går bra.

Doktor Åke bodde för några år sedan på samma gata som bloggmadamen och handlade då ofta i lilla kvartersbutiken.

Han är värmlänning och oerhört sympatisk .., brukade köra hem till sina gamla föräldrar som bodde - eller kanske fortfarande bor - ute i den värmländska skogen och hjälpa dem med livets nödtorft.

Jo, det blir nog bra.

Och jag är glad att jag tog ett fotbad i landet Halland i söndags.

"Flickor! Kom ihåg att alltid ha rena strumpor!" sa mamma på den tiden hon arbetade på sjukstugan.

Det var tydligen det värsta av allt; att hamna som akutpatient och ha smutsiga fötter!

Tänker jag ..., och ler för mig själv.

Inför badsäsongen ...

En utriven tidningssida med tips på viktigheter.

Och intill, ligger en ihärdigt tränande pensionatsvärd och gör magövningar.

Jo, jo.

(Och ja, han kan börja träna iförd snickaroverallen. Mitt i det han bygger kan han också, helt plötsligt, övergå till att rensa gräsmattan från maskrosor. Femton maskrosor och så på med bygget igen.
Eller magträning i fem minuter.)

Hurra, hurra, hurra, hurra!

Idag fyller den här madamen år!

Trettioåtta.

Som bäst.

När hon första gången besökte Ystad och satt i soffan Ektorp, då var hon nästan en helt annan människa än den hon är nu.

Nu är hon öppen och som en fladdrande fjäril i solskenet.

På torsdag i nästa vecka blir det kalas på pensionatet .., med present och skönsång.

Kanske Fågel-Gunnar från Jämtland kan klämma i med nånting riktigt vackert också?

Här kommer en stor kram från mig!

(Och ja, man ska nog klicka på bilden ... och ja, jag har förstärkt färgerna lite, lite. Det kallas för Konstnärlig Frihet. Bloggmadamen tog bilden. Ds.)

Tisdagsfönstret ...

... hittar man i Käglinge, i Kopparsmedjan.

Hemifrån-Anitha .., med 46 dagar kvar i Skåne .., skickade bilden.

Insikt nr 150 ...


Hur många gånger har jag sagt samma sak?

Tänkt samma tanke?

Detta att hon har en alldeles egen rytm.

Ett eget språk.


Så vackert att det gör ont.

Ännu ett kvällsfönster ...

Den alltid så omtänksamma och rara madame Hedgren, hon som också bor här i Skåne, har hittat två fönster som hon pytsat iväg genom rymden.

Så här skriver hon:

"Hej!

Här kommer två fönster från fyren i Smygehuk.

Har varit där på lägerskola med alla mina sockertroll från torsdag till fredag!

Härligt (men trööööttsamt ...)!"

Ett kvällsfönster från ellis ...

hos bloggmadamen just nu:

korsordslösande

öppet fönster

fågelkvitter

pulmicort

vattenglas

torunprat

johan wester

rolig historia

tv 2

eu

förbipasserande bilar

hudkräm

Sedan mitten av mars ..

... har jag hostat.

Nu håller jag på att bli galen.

Hela dagen host på jobbet och att försöka att i n t e hosta, det är precis lika kämpigt.

Lika hemskt på tåget hem igår.

Kommer hem i eftermiddag.,. fryser ., känner mig febrig och hostar.

Får avsluta två telefonsamtal .., det går inte att prata och hosta samtidigt.

Nu har jag meddelat den snälle Magnus på jobbet att jag blir hemma i morgon.

Jag ska ringa vårdcentralen och be att få komma upp och få nån slags hjälp.

Det känns som om jag har alldeles för lite luft i mina lungor.

Så är det.

Och ja, det här är rena gnällbloggen just nu.

Dagens fönster ....

Vännen Ellis har varit på upptäcktsfärd och skickat en hel drös med fönster; det ena vackrare än det tredje!

Här är det första.

Och idag är en lång dag på jobbet .. från sju till fem och jag är ofta där en kvart innan jag börjar, så nu får ni vila ögon och öron från bloggmadamen prick hela dagen.

Ni glömmer väl inte att läsa Joms underbara reseberättelse?

Nu är han i Kambodja och berättar så fantastiskt levande om sina öden och äventyr!

Ett sent kvällsfönster från ...

... den här madamen.

Hon som bara har fyrtioåtta dagar kvar att sitt livs äventyr i Skåne.

Och fönstret hittade hon i Kopparsmedjan i Häglinge.

På agendan ....

Vilka härliga dagar som nu väntar!

Först arbete i två dagar (ringa vårdcentralen och boka tid för ultraljudsundersökning av njuren ...., order från den isländske läkaren i Halmstad) .., därefter tågresa till Halland .., middag hos pv:s granne Göran med hustru och liten terrier ..., hemresa och arbete hela helgen.

På lördageftermiddag biltur till norra Skåne och hemifrån-Anitha och hennes Per-Erik och så papegojan som jag inte kommer ihåg namnet på. Om det nu är en papegoja.
Nu återstår endast 48 ynka dagar av deras år i Skåne, därefter blir det Västerbotten igen.
Där, i norra Skåne, blir det middag.

Nästa vecka: på tisdag kommer ellis ., och på kvällen är det träff med den hurtiga madame Hedgren!

Onsdag åker jag till Halland, ellis stannar i Ystad.

Torsdag blir det middag hos pv = ellis och Gunnar från Jämtland (fågel-Gunnar, ni vet).

Fredag ska jag laga all maten inför bloggträffen nästkommande dag/kväll.

Lördag bloggträff.

Alla rum på vandrarhemmet lär vara uppbokade och ikväll har den rara Bente lovat att Hedgren får dela rum med henne.
Bra! Så ordnade det sig.

Söndag .., blir det fint väder hoppas jag kunna ta med den som har lust på den där härliga längs-havet-möta-hästarna-promenaden och efteråt blir det kanske kaffe och nygräddade gifflar på pv:s pensionat.

Och sen, tänk ..., är det mindre än en månad tills vi åker hemöver på semester.

Som en enda lång räcka av guldstjärnedagar känns det!

Till Anna-Panna ...

Och ja, jag säger fel.
Dr Böhlander kom för att hälsa på sin lillasyster.

I högstadiet uppmanades vi av vår musiklärare att sjunga en sång inför honom, ja, klasskamraterna fick vänta utanför i korridoren.

Jag tilldelades "Billy Boy" .. , ni vet .., "ohhh, where have you been, Billy Boy, Billy Boy ..?"

Den skulle jag sjunga.

"Aldrig i livet!" sade jag och tänkte på Johnny, Dan, Gunnar och dom övriga pojkarna i klassen som hade lovat/hotat (fast filurigt smajlande ...) att stå bakom dörren och smyglyssna och jag som var så blyg!

"Elisabet, det är så här, att om du inte sjunger så får du sänkt betyg i musik ...", sa musikläraren bestämt.

"Jaha, då får det bli så ...", svarade den unga bloggmadamen och så blev det.

Från en medelmåttiga trea till en eländig tvåa.

Men ..., något måste ha hänt under årens gång .., för nu sjunger samma madame gladeligen inför alla bloggvännerna och faktiskt inväntar hon nu bara telefonsamtal från den här mannen.

Just så.

Men det viktigaste av allt är ju ändå att hela inlägget tillägnas födelsedagsbarnet!

Söndagsfönstret ...

När jag kommer hem från landet Halland och öppnar min inkorg, ramlar jag nästan baklänges!

Där svämmar nästan över av de allra mest ljuvliga fönster!!

Nu tar jag dem i ordning.

Först ut är madamen som trivs så bra ute till havs; i skärgården.

Och i London, inte att förglömma.

Här är hon!

Och så här skriver hon:

"Hej Elisabet!

Efter en morgon då vi vaknade till det härliga ljudet av regn så blev
det efter ett tag strålande sol igen.
Frukost på lilla glasverandan och melodikryss.
Sen bar det av till affären för att köpa morgontidning och mjölk.
Då tänkte jag att jag skulle skicka dig ett av mina båtfönster idag.
Ha det gott och hälsa PV och Pelle!
Kram ... Londongirl!"

// Och tack snälla alla som har skickat fönster! Ni är ena riktiga ä n g l a r!

Om man nu tänker efter ...

Igårkväll. Möte med med medverkande från kofilmen.
Det var också en slags lycka.

Tänk er en jättelång promenad längs illgula och ljuvligt doftande rapsfält .., och tänk er att svänga av grusvägen och passera sommarstugor där syrénerna blommar som bäst .., tänk er att kliva över stegen som går över stängslet och tänk er att komma till hedmarken som på vissa ställen är sank och där man blir våt om tårna .., tänk er havet till höger och tjugofyra hästar som väntar vid första färisten .., och tänk er att hälften av hästarna ligger utsträäääckta på marken och halvsover och njuter av värmen och tänk er att man sätter sig på en sten intill och fyra hästar kommer fram till en och en av dem puffar hela tiden på pv:s hand och jag fattar ingenting, men det gör hästen .., för i handen håller pensionatsvärden ett rött äpple och det är det hästen känner doften av.

Tänk er sedan att man går längs havet och att marken översvämmas av lila och rosa trift och stora sjok av små, små violer!

Fiskmåsar mot blå himmel.

Och sedan hemma igen och kaffe på altanen och uppvärmda gifflar och en katt som ligger och sover i skuggan under bordet.

Fågelkvitter.

Citronfjärilar.

På stentrappan en samling pyttesmå myror.

Och vi har spelat in och sjungit för födelsedagsbarnet och filmen får jag lägga in när jag kommer hem, för om en timme går tåget från Halmstad Central och jag ska packa min rosa väska och ryggsäcken och ta med vattenflaskan och göra mig redo.

Kan livet vara bättre än så här? tänker jag.

Nej.

Inte för mig.

Något för filmkrönikan, kanske ...?

Det finns en mig närstående person som har synpunkter på såväl dialogen (läs: monologen ...) som handlingen i den här eminenta filmen .., ja, personen ifråga menar att den är aningen torftig.

Enjängd, skulle han också kunna säga.

Ja, ja .., jag har minsann tittat på filmer av Ingmar Bergman där jag inte har förstått ett enda dugg efteråt och att ändra inriktning från Ica-kassörska till filmproducent är minsann inte gjort i en handvändning.

Men vänta ni ....

Kvällsfönstret ...

Oj, jag höll alldeles på att glömma bort dagens fönster!

Som får bli kvällens .., och finns här på pensionatet.

Filmstudio ....

I fredags packade jag ner en av mina älsklingsfilmer i min ryggsäck.

Den ska vi se ikväll.

"Är den bra ...? Men det låter inte som särskilt mycket action ...?" sa pensionatsvärden.

Om jag säger som så ., så delar vi inte alltid uppfattning om vad som är sevärd film.

"Italienska för nybörjare", som jag ÄLSKAR, orkade han inte ens se till hälften.

"Jodå, den här är helt underbar, jag tror nog att du kommer att tycka om den!" sa jag till honom.

Ja, om kvällens dvd som jag har med mig, alltså.

Det ska bli spännande att se vad han säger.

Fast action ....

Dagens outfit ...

Overall som en gång har tillhört pensionatsvärdens hädangångne far; Viking Göransson.

Trätofflor.

Kalsonger och t-shirt från designföretaget Ica Maxi.

Och som den uppmärksamma läsaren kanske ser, så har pensionatsvärden en gång varit scout.

Javisst!

Alltid redo, är han!

Projekt göra-fint-på-dansbanan.

På eftermiddagen ser det ut så här.

"Kom och kolla på min handöverfräs!"

Allt eftersom tar det sig, bygget på det som en gång var en dansbana.

Ni observerar väl hur oerhört elegant han har sågat på snedden ..., ja, jag fick minsann komma ut och titta.

Det blir alltså inget regelrätt staket alls, utan mer som en långbänk fast med en högre och en lägre del.

Då kan man ha olika stora eller små blommor i krukor där och det blir, enligt mitt sätt att se det, mer "levande".

Och så kan man slå sig ner på bänken också, om man vill.

"Man kan också förvara saker på insidan ...?" säger pv.

"Aldrig! Då blir det bara ett rat-hål ..., nej, det får bli brädor för på insidan också ...!" säger bloggmadamen bestämt.

Förresten hälsar han att det inte alls var nån "kompromiss"; den här varianten var enligt hans förslag.

Tror han, ja .-)

(Medan han bygger lagar jag mat och diskar. Här frodas könsrollerna, jepp. Ser ni spaljén i bakgrunden? Det var i alla fall helt och hållet min idé. Där växer humle som ska täcka den biten av väggen ....).

Insikt nr 145 ...

Tanken var att jag skulle köpa två tomatplantor till pensionatsvärden.

Jag återvände med en Schersminbuske och en Kaprifol.

"Men var ska du sätta dom då ...?" frågade en häpen pensionatsvärd.

"Ja, det får vi väl se ....", svarade jag.

(Precis så var det när jag bodde på landet. Jag kom hem med den ena blomman/busken efter den tredje och dom fick byta plats eller stå och vila till sig, tills jag hade hittat ett bra ställe. Och jepp, han fick sina två tomatplantor. Körde hem längs illgröna ängar och kossor som tycktes prata med varandra .., jag såg strandskator och sädesärlor och här och var svalor.)

Pensionatspyssel ...

Nej, det ska inte vara öppet in mot altanen, men dit har han inte hunnit än.
Och bänkarna blir i två olika höjder, så blir det lite liv på det hela.

Så här är det.

När pensionatsvärden fyllde 50 för ett par år sedan, då byggde han en stor "dansbana" framför huset .., eller, den sitter förstås ihop med själva huset .., och där skuttade ett sjuttital gäster omkring och så småningom förvandlades dansbanan till en altan med utemöbler i plast, så där som man brukar ha det.

Men så fick pensionatet besök av en bloggmadame.

"Att du inte gör ett staket som ramar in altanen ...?" säger hon en dag när det är fika där ute i solskenet.

Och så diskuteras det hur ett eventuellt staket skulle kunna se ut.

En kväll ringer pensionatsvärden och säger att nu har han ett förslag och så berättar han.

"Nää, aldrig i livet! Det blir ju som ett häststaket, ett sånt som dom har till hästar i hagen .., nä, aldrig!" säger bloggmadamen, hon som inte har lärt sig att man kan linda in åsikter lite.

Då blir det nytänk.

"Man kanske skulle kunna ha krukor bara .., stora krukor ? Eller nån slags bänkar som man inte ser benen på ...?" föreslår den där sturska madamen.

Mera tänk.

Och så en kväll ringer pensionatsvärden och säger att ja, men nu har han en idé och så berättar han.

Det låter jättebra!

Resultat blir en total kompromiss och nu är han i full fart med att bygga där ute och han är såååå glad över sin "maskinpark", nyss kom han upp och bad mig komma ut och titta på hans "handöverfräs" och det gjorde jag förstås .., och jag stod där och sa .."men åååå, den är ju JÄTTEFIN!"

Det är sånt man ska säga när män visar sina maskiner.

Sedan satte jag den gulemaljerade byttan som jag planterat blommor i .., den fick provstå på en av bänkarna och åååå, det kommer att bli hur fint som helst!

Förra helgen planterade vi humle, stockrosor och kaprifol.

Nu ska ännu mera komma på plats!

Och nu blir det kaffe med nybakad mjuk pepparkaka.

Kom alla vänner och sitt där ute med oss!

Resa med förhinder ...

Det är precis lika vackert som vanligt när tåget tar mig från Skåne till Halland.

Men jag blir sjuk.

I ett par dagars tid har jag haft våldsamt ont när jag har kissat och nu blir det akuta och rent av djävulska smärtor på höger sida ryggslutet eller mer som där man sätter tummen när man står med händerna i sidan .., och ideligen får jag besöka den äckliga tågtoaletten och jag har så ont så jag knappt kan ta mig upp.

Ååååå, det skär som en kniv i sidan!!

Jag tillhör inte dem som i onödan uppsöker en akutmottagning, men nu ber jag pv att köra mig dit .., eller han frågar och jag säger inte nej.

Sjukhuset, vissa delar av det, är gammalt och underbart vackert, men själva akuten är modern och i luckan möter en sååå vänlig sköterska och fort går det att man hamnar i ett undersökningsrum (under tiden sitter pv i väntrummet och kollar på hockey-VM på tv .., himla smart att ha en sån - tv, alltså - till väntande anhöriga ..) och en lika vänlig manlig sköterska kommer med smärtstillande spruta, i väntan på läkaren.

"Det är väl inte morfin .., för det tål jag inte ..?" frågar jag.

"Nää .., det är det inte ...", säger sköterskan och så får jag ett stick i rumphullet.

Det tar inte lång tid förrän taket börjar snurra och kallsvetten rinner .., och jag översköljs av illamående och sedan kommer det som på beställning: ååå, jag kräks av och till och känner mig som den minsta människan i världen och jag, som gått in själv i undersökningsrummet, hasar iväg i korridoren och ropar på pv .., jag vill inte vara ensam längre .., och han blir sittande intill mig och är så underbart rar och omtänksam så det är inte sant.

Från nio till ett blir vi där.

Vad det handlar om?

"Jag är helt övertygad om att det handlar om njursten ..", säger läkaren som kommer från Island.

Jaha, ja, det var ju bara det som fattades.

Nu kan man x:a i den rutan på sjuklistan också.

Innan vi tackar för oss .., med plast-kräkpåse i min ena hand - utifall att - (och det kommer att behövas under resans gång och så fort vi kommer hem ...) får jag några smärtstillande piller att ta med hem och den vänlige sjukskötaren visar sig ha en faster i Arvidsjaur och en farmor i Glommersträsk och en varm kram får man bara därför.

Och nu är det lördagmorgon och livet har återvänt.

Tror jag.

Iväg igen ..

Bilden togs av Jom.
Är den inte makalös ...?

Vilken underbar dag det här har varit!

Rara kunder och lika rara arbetskamrater och full fart hela tiden!

Tack till dig Inga-Lill som förgyllde min eftermiddag.

Hon berättade om vilken succé pv:s heta räkgryta hade gjort och hon berättade det med ett enda soligt leende!

Jag var glad låååångt efter att du hade lämnat affären!

Nu mot tåget!

(Och Bert, du har som vanligt helt rätt. Inte ligger Stensjö i södra Halland. Det ligger i Falkenbergs kommun, däremot.)

Dagens fönster ...

"Hej Elisabet!

Har varit i Stockholm/Danderyd under underbara Valborg och första Maj där jag bla fotat "statyfönstret."


Avsändare är den här rara madamen.

Tack snälla! säger jag.

"Åt å fram ..."

.... så ser mitt liv ut just nu.

"Åt å fram" från sydöstra Skåne till nordvästra Halland.

I morgon arbete från halv åtta till fem och så sexnollåttatåget till Malmö och byte och framme vid niotiden.

En helt ledig helg väntar.

Och Håkan Nessers tjocka kriminalroman.

Och lördagmorgon med äggröra och stekt bacon, så där som accompanjemang till Ring så spelar vi.

Det blir nog bra.

(En klicka-på-bild, tror jag bestämt. Från där jag tog bilden, är det kanske 10 minuters promenad, max, till pensionatet.)

En kommentar om hårt jobb ...

Och här har någon också mycket att göra.
På ett annat sätt.

I ett inlägg lite längre ner, berättar jag om hur knepigt det kan vara .,. det här att kanske flytta in till någon som redan har ett Färdigt Hem.

Alldeles enkelt är det inte.

Sakta mutar jag så där ..., ja, lite pö om pö ..., in lite revir på pensionatet.

Planterar blommor .., byter duk på bordet .., kommer med förslag .., får ett alldeles eget rum .., ja, sånt.

Det är apropå det som Cicki skriver följande:

Cicki sa...

Alltså! Jag blir så himla glad när jag läser om dig och PV och er kärlek. Eftersom jag själv är där sedan nio år tillbaka. Tänk att få uppleva kärleken en gång till när man blivit lite äldre och fattar vad det egentligen handlar om.

När jag flyttade ihop med sambon så bodde hans sextonåriga dotter där.

Inom ett år hade även den femtonåriga sonen kommit inflyttandes. Vi kämpade på så gott det gick. Barnen var mycket trasiga efter sitt liv hos mamman med knark och misshandel som ingredienser.

Det var jobbigt och jag kände att jag blev tokig om någon satt på min stol vid köksbordet och på min datorstol. Tills jag insåg att det var de enda ställena som jag kände verkligen var mina. Då kunde vi börja jobba med det.

När barnen flyttade efter ett antal år så valde vi också att flytta och reda oss ett gemensamt bo från grunden. Det är viktigt att man får ha sin egen plats någonstans. Kanske viktigare när man är lite äldre och levt ensam där allt bara varit ens egen.

Så långt det här blev. Ville egentligen säga att jag blir glad av er kärlek.

Och av din västerbottniska dialekt.

Själv är jag ju västernorrlänning i själ och hjärta.....:-)

På väg hem ...

Tre såna här skönheter plockade jag i slänten hos PV.


... tjorvar sig tåget mest hela tiden.

Är det inte signalfel så vi måste stanna, så är det stopp för att invänta ett mötande tåg.

Jag sitter på höger sida och får en ung man intill mig.

Inte ett ord säger vi till varandra under en timmes tid.

I Malmö står Ystadtåget och väntar på spår 12 och jag har inte lång tid på mig och läxar upp mig själv .., ååå, hur kunde jag glömma rabattkortet på pensionatet; nu får jag hoppas att tågvärden är på gott humör .., jag har nämligen köpt en biljett av Hallandstrafiken för 136 kronor ( i vanliga fall, med Skånetrafikens kort kostar en enkelresa 109:-, från Ystad till Halmstad .., tre timmar på tåg ...) och det visar sig att det är hon .., eller så är reglerna helt enkelt såna att det fungerar.

Således behöver jag i n t e betala en särskild avgift mellan Malmö och Ystad.

Vi passerar alla dom vanliga stationerna.

I vintras hittade pv på en ramsa för att enkelt komma ihåg dem: Örjan Persson (f.d. fotbollsspelare) och Strimma Svedberg ringer sällan Ystad.

Örjan = Östervärn
Persson = Persborg
och = Oxie
Strimma (legendarisk hockeyback från Timrå) = Svedala (hej LindaLotta!)
Svedberg = Skurup
ringer = Rydsgård
sällan = Svarte
Ystad = förstås Ystad

Själv hittade jag på det här .,. för att lära mig städerna på kuststräckan norrut.

"Lasse har fått vita kalsonger".

Laholm, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Kungsbacka.

Sånt är finurligt, tycker jag.

Och så vid åttatiden är jag hemma igen.

Hungrig så jag nästan skakar .., och jag tänker på min tomma kyl och stannar till vid Österportgrillen och i mitt sinne har jag planerat att köpa en korv med bröd.

Det är vad jag har planerat.

Vad det blev?

En ostburgare med pommes och en mugg Coca Cola.

Å, hjälp så gott!!

Och nu är det hockey på tv:n och allt är som vanligt.

Nu är jag less ...!

Hostar och hostar.

Och hostar.

Inhalerar Pulmicort och nånting som heter Otix.

Tar hostmedicin.

Hostar så jag nästan kräks.

Det enda som verkligen hjälper är Vicks Honungstabletter.

På pensionatets matbord ...

Smala vaser är inget för bloggmadamen.

Så jag köper helt enkelt en liten blomkruka och fyller den med lite grönt och gult.

Och vitt.

Alltsammans står på en mjukt, mjukt gul duk som jag en gång har spillt vin på.

Mer än så behövs inte för att hjärtat ska börja picka av glädje.

(Jag menar förstås blommorna. Inte att spilla på duken ...)

Ojdå .....

Pelle. Mätt och belåten. Jo, jo.

På golvet ute på den inbyggda altanen, upptäcker jag massor av små hårtussar.

"Men hjälp, vad Pelle lossar hår!" säger jag förskräckt.

Och så kollar vi lite mer noga.

Eller pensionatsvärden kollar.

"Det här är inte katthår .., det är päls från en kanin ...", säger han saktmodigt.

Från en kanin?

Och jag tittar strängt på Pelle.

Jaha.

Nu förstår jag .., det är kanske därför han har sårskorpor i nacken och på huvudet.

Han har varit i slagsmål.

Och kanske ätit upp en liten söt kanin?

Hmmmmm ..

Idag för 33 år sedan ...

.... var det tänkt att jag skulle bli mamma för andra gången.

Så blev det inte.

Det skulle dröja ytterligare tre dagar.

Och på bordet hemma i Ystad ligger presenten till födelsedagsbarnet så fint inslagen, den som jag hade tänkt skicka med hennes pappa och hans Nya Fru som är på väg norrut, men se ..,. det kommer jag inte att hinna med.

Ajabaja, sicken miss.

Första gången jag kom hit till pensionatet (som ju inte är ett pensionat i ordets verkliga bemärkelse), bad jag att få ett alldeles eget rum, så där så det inte skulle kännas så pressande .., att man nödvändigtvis skulle bli förälskad i herr pensionatsvärden.

Det gick alldeles utmärkt.

Jag fick verkligen ett "eget rum" och det rummet, där man vaknar till morgonsol, det har mer som av bara farten varit "mitt", ja, i snart ett och ett halvt års tid.

Så småningom blev det även pensionatsvärdens.

Med bloggmadamen är det så, att för att bli riktigt trygg, måste hon först göra sig ett litet rede.

Precis så har det varit vid varje flytt.

Mitt ex gav sig omgående ut på långa rundor för att se vad omgivningen (Sollentuna, Kungsängen, Ystad ...) erbjöd .., själv ordnade jag med balkongen och blommorna och tog kvarter efter kvarter.

Det säger nog väldigt mycket om hur man är som människa.

Och nu när jag har varit här så många gånger och börjar känna mig mer som hemma ., då händer det ofattbara att jag ber att vi ska byta sovrum.

"Vi kan väl sova i det som är ditt riktiga sovrum ...?" frågar jag när hockeyn är slut och det är dags att göra natt.

Så det gör vi.

En riktig dubbelsäng finns där, med en glipa bred och djup som en ravin mellan madrasserna .., (ja, men nu är man kanske inte riktigt såååå het .. och förresten hostar jag så mycket ..) och där finns ett fönster med kvällssol och en varmt ("varmt"? heter det så ..?) gulfärgad tapet.

Dessutom finns där en alldeles ljufvlig liten sänglampa med små, små blommor på glaset.

Så ...., där, i det rummet, sover jag natten mot idag.

På andra sidan ravinen, ligger herr pensionatsvärden.

Och jo, det känns riktigt bra.

Dagens fönster ...

... ja, det finns inte så många fönster att ge sig på, när man befinner sig ute på landet.

Det får bli ett från pensionatet.

Skriet från vildmarken ...

Så himla modig känner man sig inte.

Vill jag lova ...

Litet möte eller stort. Vi säger STORT.

Vid sextiden bestämmer vi oss för att gå en lång sväng vid havet.

Den här gången väljer vi att gå åt andra hållet .. med havet på vår vänstra sida.

Vägen går genom ett naturreservat och nu är det som allra, allra vackrast.


Pyttesmå violer som hela tiden vänder sig från kameran!

Tänk er stora sjok av små, små, små violer och där är blommande trift och några vita blommor som vi inte vet namnet på.

"Vi får ta en bild och fråga Mian ...", säger pv.

När vi har passerat båthamnen och tagit oss över två färistar, vandrar vi på nån slags hedmark.

Det är då vi ser spåren av islandshästarna.

På en skylt vid parkeringen meddelas att här går ett stort antal hästar fria sommartid och man behöver inte vara orolig, dom är snälla.

Och så ser vi dom ..., ett par hundra meter bort.

Pv räknar till tjugofyra löshästar och i samma stund vi ser dom, ser dom oss.

Ser ni dom framför er?



Tjugofyra hästar som kommer lunkande nerför hällarna och rakt mot oss!!

Det är inte långt ifrån att jag pinkar på mig.

Och vips, är dom omkring oss .., ja, som surrande flugor och jag fylls av inutivärme och blir så glad över att vi vågar stå kvar och vinden blåser och det är försommarkväll och livet är bara som bäst.

Just så är det.

Lediga-dags-fönstret ...

... finns på ett pensionat i landet Halland.

Ingela från Malå (som kan lägga text på sina filmer, ååå, jag ska gå en kurs hos henne när vi kommer hem i sommar!) säger i en kommentar att jag har fått mycket mörkare röst, men det är nog det här med hesheten.

I natt har jag hostat så mycket, så till slut lämnade jag sängvärmen intill pv och tog ett enkelrum i stället och där låg jag tillsammans med Pelle som tryckte sig nära-nära matte och jag strök honom över huvudet och hörde hur han spann och i det ögonblicket kände jag mig som den rikaste människan i världen.

Ungefär.

Insikt nr 143 ...

"Så underligt .., plötsligt kommer din sida upp direkt jag öppnar datorn ...?" säger pensionatsvärden häpet.

"Jaa .., vad har du i vanliga fall då ... för startsida, menar jag ...?" frågar bloggmadamen.

"Ingen speciell ...", svarar den något förvånade mannen.

"Ja, men då så .., då är det ju som bäst så här ...", säger bloggmadamen.

Jaha, ja.

Jag har en bestämd känsla av att pensionatsvärden tycker att någon börjar ta sig friheter.

Faktiskt.

Också nån slags insikt ...

Ösregn ute.

Ganska kyligt.

Men någon tar på sig regnkläder och cyklar två-och-en-halv-mil till jobbet.

Enkel väg.

Det är inte jag.

Skulle aldrig vara jag.

Nej, jag eldar i pannan, tar mig frukost (uppvärmda valnötsbröd, ost och pl.marm.09) och tittar på morgon-tv.

Litet möte eller stort ...

Vi sitter mitt emot varandra, kvinnan och jag.

Hon är i min ålder, kanske?

Jag tittar ut genom fönstret .., hostar .., löser korsord .., allt medan kvinnan pysslar med ett sudoko.

Vid Ängelholm repar jag mod och frågar om vänsterhanden och kvinnan säger att det går bra.

Vad gör hon?

Vart är hon på väg?

Jo, i tjugo år har hon arbetat i fabrik, men nu, vid 55 års ålder (ja, det visar sig att vi är jämnåriga ...), bestämmer hon sig för att göra nånting helt annat.

Så hon tackar för sig på fabriken och pendlar nu från Halmstad till Malmö där hon studerar för att så småningom kunna arbeta som fotvårdsterapeut.

"Så modigt av dig!" säger jag och tänker på min egen situation.

Kvinnan säger att så modigt är det inte .., man måste en gång för alla bestämma sig .., det är det som är det svåraste .., att ta beslutet.

"Mitt största steg var ändå när jag flyttade från Rumänien till Sverige ..", säger kvinnan och ler varmt.

Hon är Fisk (pekar på sitt guldhalsband .., jaha, där syns två små fiskar på en berlock ...) .., endabarn .., och trivs med sitt liv.

Dessutom har hon vänster tumme upp när hon knäpper händerna som till bön, men det gissade jag .., är man en hejare på sudoko borde man vara av det mer analytiska slaget.

Eva på Frösön sa...

Uppbrott, kan vara svåra och skrämmande.
Man tar ett jätteskutt ut i det okända.
Oftast blir det så bra.

Att våga ta språnget kräver mod, mycket mod.

Och jag är glad över alla dessa modiga människor som vågar göra något annat av sina liv, som inte stannar kvar i det gamla för de tror att de måste eller för att de inte vågar göra något annat.

Lycka till önskar jag alla modiga människor som vågar hoppa!

Annela sa...
Det kunde varit jag - fisk, enda barn och uppbrott i 50-årsåldern!


londongirl sa...

När min kära syster var 55 år så bröt hon upp från sitt jobb i service-branschen.

Hon hade arbetat i en liten trevlig tobaksaffär i massor av år. Hade en kundkrets som älskade henne.

Men plötsligt ville hon något mer... så hon gick kurser och började arbeta på ett dagcenter med handikappade människor.
Det visade sig att hon var som klippt och skuren för det jobbet! En naturbegåvning.

Hon såg sen till att halva vår släkt hemma i Nynäshamn blev kontaktpersoner till olika människor med handikapp. :-)

Hennes beslut blev till glädje för så många...

Det skulle det bli om du och PV verkligen satte igång med ett bed-and-breakfast också! :-)

Prat och prat

Dom två männen kliver på i Malmö och sitter snett vid sidan om mig.

Prick hela tiden pratar dom.

Och skrattar.

Det är nån slags ryska eller kanske är männen från något baltiskt land?

Arbetarhänder.

Jeans.

Var sin ryggsäck.

På väg ...

Nu är det som allra vackrast.

Blommande rapsfält och harpaltar som skuttar i raketfart över åkrarna.

På väg till landet Halland ...

(Nej, jag lyckas aldrig drapera sjalen så där vackert som många andra gör ...)

Och det viktigaste är på plats.

Herr Canon, laddaren, kortläsaren, min älsklingsparfym, pennan .., DN (tack du underbare Rexxie för 3-månadersprenumeration till superlågt pris!) ..., mobilen ..,där finns inhalator och Ramipril och hostmedicin utifallatt ...(jag tänker på medresenärerna) ... och korsord och läppstiftet, det där nya som smakar så gott.

Nu ska jag bara svänga förbi bokhandeln, så är allt klart för att kliva ombord på pågatåget som lämnar stationen 18.08 pip.

Det känns bra.

Två helt lediga dagar.

Som en liten semester blir det.

Dagens skörd ...

Upphittad i kundkorg.
Bloggmadamen blir glad och ler för sig själv när hon tittar på lappen.


Ett syskonpar storhandlar till sin mamma.
Flickan har det längsta hår jag har skådat på en människa!
"Åååå, så fint!" säger jag och drar med handen över det mörka hårsvallet.



På golvet, nedanför kassan, ligger en grön inköpslista.

Den här.

"Övrigt att notera från resan; Två barn börjar gråta då de ser mig. På den positiva sidan kan noteras att ett barn börjar skratta. "

Bild: herr äventyraren Jom Manilat, som förstås heter nånting helt annat.
Så där på riktigt.
Jag har inte frågat honom om jag får låna bilden, men jag tror att han säger "ja".

Åååå, ni glömmer väl inte att titta in hos denne underbare och filurige bloggare som så livfullt berättar om sina äventyr långt-bort-i-världen!!

På en sån här anordning (se bilden) satt herr skribenten och jag loooog mest hela tiden när jag läste om detta spektakel till transportmedel.

För den som möjligen inte känner till honom .., här finns han, Jom från Arvidsjaur!

Skutta dit och läs!

Man blir s å å å å glad!

Glad blir man också av det här inlägget.

Jag vet varför.

Lyssna till hennes "l" och alla "tje-ljuden" som är så välbekanta för en västerbottning i förskingringen.

"Tjosken" .., "tjoln". (kiosken och kjolen ...).

Under min första höst som ensamseglare mötte jag en stilig man från Tornedalen och den mannen kunde konsten att förföra med hemifrån-tje-ljuden. Nu går det lika bra med småländska. Man kan bli förförd av "tåsk" och "spottspegelen" också.

Bara så ni vet.

Tisdagsfönstret ...

... är mitt.

Den är lilla lägenheten har en gång i världen varit en blomsterhandel och kanske är det därför som fröknarna Pelargonia blir så frodiga?

Längst till höger är ett exemplar som blommar med två olika färger .., jag planterade sticklingar och tänkte väl kanske inte på vilka som kom tillsammans och nu spelar det heller ingen roll.

Den är fin, den med.

Och Mian .., i den lilla lerkrukan t.v. .., där finns det nu tre ludna små blad .., det är skotten som kom från dig.

Nu fattas snart bara käppen ....


Efter besöket på vårdcentralen, inhalerar jag cortison och lite annat.

Två små manicker står på min diskbänk och båda har kommit till användning.

Det gäller att vrida fram rätt dos och efteråt ska man skölja munnen, annars kan man drabbas av svamp.

Vilken sorts svamp det handlar om, sägs inte.

Min störstasyster inhalerar minsann också.

Och min systerdotter.

Och min moster.

Man kanske får skylla på släkten ...?

Om Viggo, Anna och Annika.

Målning av Viggo Johansen. "Konstnärens hustru arrangerar blommor, 1884."
Målningen till höger: "Blinde-Christian i dörren till sitt hus."

När kommentatorsmadamen "virriga annie" i helgen kom på besök, då hade hon med sig ett rosa-vit-prickigt paket med ett innehåll som sannerligen gjorde hjärtat saligt!

Å, där .., bakom allt det prickiga, dolde sig en bok om Skagenmålarna!

Annika hade nämligen läst ett inlägg här på sidan där jag berättade om min kärlek för den danska konstnärinnan Anna Ancher, gift med den betydligt mer berömde Michael Ancher.

Men det har hela tiden varit Annas målningar som jag har fallit pladask för.

Dom två målningarna här under, är målade av just den kvinnan.


Och när jag tittar på den här gumman .., så tänker jag på min mamma.
Anna målade.


Många av Anna Anchers motiv kretsar kring fönster och det kan man kanske förstå .., det var förstås den ljusaste platsen i hemmet?

Boken som är stor och härlig .., tar upp även övriga skagenmålare.

Kröyer förstås .., bara såååå underbar .., och Viggo Johansen och en helt fantastisk Oscar Björk!

Gissa, hur många timmar med ligga-på-soffan-och-njuta-av-bilderna jag kommer att ha!!

Sicken glädje!

I love them!

Vid elvatiden idag slår jag mig ner i vårdcentralens väntrum.

Det ska tas ett blodprov för att kolla hur mina njurar svarar på medicinen och nu sitter jag där och bläddrar lite förstrött i en tidning, allt medan patienter kommer och går.

"Goförmiddag allesamman!" säger en stor och rundmagad man i min ålder.

"Goförmiddag ...", svarar vi andra.

Och prick alla som kommer hälsar på oss övriga och det är mycket prat och lite skratt och jag tänker, medan jag sitter där .., att faktiskt älskar jag skåningarna nåt så helt ofattbart mycket och inte för mitt liv förstår jag hur hallänningar ska kunna vara lika underbara, nä, det förstår jag bara inte!

Jag har aldrig i hela mitt liv mött så många varma, pratglada, öppna, generösa människor som ystadborna!

Men så tänker jag .., jo, men när vi flyttade från Malå, då kände jag precis samma sak .., åååå, jag grät floder i bilen när det var dags att ge sig av och hur skulle jag någonsin kunna tycka så mycket om några nya kunder, som dom hemmavid?

Och tänk, att det var inga som helst problem!

Ibland funderar jag över vad det är som gör att jag trivs så bra med människorna här nere i sydöstra Skåne?

Jag tror, men är inte säker .., att det kanske är det här lite "bonniga" .., det här enkla sättet att vara .., att människor känns genuina.

Kanske.

Och så att dom är så otroligt artiga och vänliga.

Mest det.

En glädje är det att bo här i alla fall.

Så är det.

Två måndagsfönster ...

... finns i mitt vardagsrum och speglar sig i älsklingskrukan.

Fönstret mot sydöst gömde sig noga.

Sånt man blir glad av ....

"Hej Elisabet!

Såg precis de växter du fann igår.

Här en bild på vad jag plockade igår strax utanför Lund.

Buketten är cirka 10 centiometer hög och Höganäskruset är av miniformat.

Gökärt, (back-?)smörblomma, humleblomster och så den vita som jag tror kan vara ängsbräsma.

Aldrig har jag förut plockat dessa växter så tidigt på säsongen.

Hälsar farmor Agneta."


// Tack snälla rara! säger jag.

Livet i stan ...

Klockan närmar sig 22.30.

Och nu tänker jag gå och lägga mig.

In i dimman ....

Plötsligt blir det strömavbrott i affären.

Kolsvart.

Och tyst.

Inget surr från frysar och kylar .. inget blippande.

Kassan går på ett reservbatteri och jag slår in varor och ber kunderna att putta iväg varorna, för kassabandet fungerar förstås inte.

Dom som betalar med kort får visa legitimation.

Ung flicka i 25-årsåldern gör just det och jag tittar på bilden.

"Burman som efternamn ...? Det låter som om du vore hemifrån ...?" säger jag.

Jodå.

Så är det.

"Min pappa kommer från Storuman ...", säger flickan Burman och ler vänligt.

Ser man på.

Klockan 21.53.

Nu är festen igång igen.

Jag tar mig en tunnbrödmacka som tröst.

Home sweet home ...


När klockan är kvart i åtta och jag just har varit över till lilla kvartersbutiken gatan, får jag nog.

Då knackar jag på fönstret till grannen som bor dörr-i-dörr med mig och där festen pågår för fullt.

Det har den nu gjort sedan igårkväll och basljudet når garanterat runt kvarteret!

En ung man som inte är grannen tittar ut genom fönstret .., han har simmig blick och är helt klart påverkad och jag säger att nu får det vara nock ... och jag berättar om natten med nästan-ingen-sömn och om lyckan i att få komma hem och vila och då visar det sig att eländet bara fortsätter och jag förklarar hur in-i-helsicke-trött-jag-är och att jag dör om det här pågår även i natt.

Den unge mannen sluddrar nånting om att "då kommer du att bli glad, för vi drar nu ..." och jag tänker att det ska man förstås tro på.

Men så blir det.

Musiken tystnar.

En stund senare ser jag tre unga män vingla omkring på trottoaren och utdela bensparkar i luften och jag ber till högre makter att detta måtte vara slutet på eländet.