Ett fångat ögonblick.
Mamma 48 år och pappa 59.
Han har sju år kvar att leva när bilden tas.
Själv år jag 15 år och tar bilden med min superfräna och nya Kodak Instamatic-kamera.
Det är då hittar jag mitt gamla, gröna album.
I en bra stund blir jag sittande och tittar på bilder från 1969 och framåt.
Och se .., där är mamma och pappa på besök hos mormor i Dikanäs.
Mamma ser så lycklig ut.
Under OS sade jag till pv att jag tycker att skidskytten Björn Ferry påminner om min pappa.
Ännu mera tycker jag det när jag ser den här bilden.
Och flera bilder av min pappa.
Vädur.
Föräldralös vid 13 års ålder och sedan dess var han den som tog hand om småsyskonen; Anna-Maria, Alice och Gösta, ty äldste brodern Erland var en äventyrare som raskt gav sig av hemifrån.
Hur minns jag min pappa?
Levnadsglad .., varmhjärtad .., känslig .., lättrörd .,. hetlevrad .., otroligt idrottsintresserad .., träningsvillig (åkte skidor flera gånger per vecka under vintrarna) .., långsint .., kvällstrött, morgonpigg .., passionerad jägare .., dansant .., rättfram .., snäll .., och han hade världens varmaste händer.
Pappa tyckte att den här madamen var nåt så otroligt "grann" och så älskade han att titta på vilda-västern-serier i tv.
Mamma brukade leende säga att ..."det bästa hos mannen är pojken och det ska ni veta, att pappa, han har hela barnasinnet kvar ...".
Dessutom var han en hejare på att berätta historier och hålla tal.
5 kommentarer:
....vilket vackert par de var! :-)
Londongirl: nja .., men dom ser glada och lyckliga ut på fotografiet, det tycker jag nog ,-)
Det väcker mycket tankar ditt inlägg, hur min pappa var och vilken historia som finns kring honom. Han blev tidigt familjeförsörjare, vid 17 års ålder, när hans pappa dog. Det fanns 10 yngre syskon att ta hand om...
Man undrar hur de orkade med allt som de gjorde. Det var nog starka människor som klarade sig trots hårda villkor.
Sven: det är väl så, att ju äldre man blir - och framför allt - när man inte längre har sina föräldrar .., då börjar man ångra att man inte frågade mera.
Min pappa berättade mycket om sin barndom .., men man skulle ha spelat in det på band eller skrivit ned det.
Men vad brydde man sig då, när man var tjugo? Då hade man fullt upp själv.
Två år senare var min pappa död.
Ja, så tidigt har man inte börjat fråga. För mig levde han tills jag var 35 så jag försökte fråga. Men han var inte så pratsam, berättade inte mycket. Typisk män ur den generationen.
Skicka en kommentar