Hur och varför ...?

På besök hos arbetskamraten Maria får jag ta bilder av lilla Vera.


Ibland funderar jag på hur det kan komma sig att man - med somliga människor - genast känner att man tycker om dem?

Någonstans har jag läst att det kan handla om igenkänning.

Man möter någon som påminner starkt om någon annan som man tyckt bra om och så blir det liksom gratisskjuts på det viset .., av bara farten får man positiva vibbar av den nya människan.

Så kan det säkert vara.

Och tvärtom, förstås.

Man träffar en människa som påminner om någon som man inte alls kunde med och då blir det till att mötas i uppförsbacke.
I alla fall till en början.

Ikväll hade jag i kassan en kund som sååå påminde om en kund från Ystad och jag blev så rörd .., kände liksom hur hjärtat snördes samman och jag ville säga .. "men hej Siv!", fast kunden förstås inte alls heter eller är Siv.

Likadant är det med arbetskamraten Carina.

Jag vet precis varför jag tycker så mycket om henne: hon påminner om min mamma.

Hon är lika kort i rocken, rör sig med outtröttlig energi .., hon är fräknig och kan se otroligt koncentrerad ut. När hon står i kassan framför mig och jag tittar upp och ser henne, då får jag den där inuti-varma-känslan.

Det handlar om igenkänning.

För att inte tala om att jag alltid blir så glad när jag ser småtöser som påminner om lilla Vera Hansson i Ystad.

Det är hon som är på bilden här ovanför.



Och Veras vänstra hand.

Blir man inte lycklig av att se på en sådan, då vet inte jag!


Veras mamma, Maria.

Vera är dotter till den alltid så rara f.d. arbetskamraten Maria - det var Maria som alltid mötte en med ett varmt leende -, ja, det spelade ingen roll var i affären vi sågs, nog log hon så varmt.

Vera har även en storasyster som heter Alva och det var Alva som ofta - när hon var yngre - ropade "hej Tettan!" när hon kom in affären och såg mig i kassan.

Hjärtevärme rakt av.

Allt det tänkte jag på idag.