White Friday .....

Ja, aningen vitare än så här var det faktiskt i morse och riktigt fint också.
Hur ofta glömmer jag inte hur vackert det är med snö, ja, om den får ligga kvar, alltså.
Och bums kom herr och fru Domherre på besök!
Ska inhandla lite hampfrö till dem .., dom satt som lite förundrade och inspekterade nötväckor och blåmesar och allehanda pilfinkar vilka glatt norpade sig solrosfrön, men se, denna frukost behagade inte smaka familjen Domherre.

Pv som ju ännu inte fyllt sextiofem, han arbetar måndag till och med torsdag - nittio procent blir det - och fler lektioner än tidigare och ååå, så han njuter när det är torsdagkväll! Nu har han - denna fridag - hunnit med en sväng till Skallkrokens hamn där han ordnat med vinterrengöring av båtmotorn och ett besök på affären hanns också med och så är det en del annat på agendan .., rutan i växthuset som blåst iväg (det är härdat glas och går inte i bitar!!) ska komma på plats och så är det klipptid hos Lena i Harplinge vid tvåtiden.
Sonja är bjuden på middag, men hon är alltid så svårbjuden, så vi får se hur det blir.

Några ljusstakar har kommit  på plats .., adventsstjärnan också ..,och från Spotify lyssnar jag till Bo Kaspers orkester. Tänk, pv hade noll koll på att Bo Sundström var född i Piteå! Nu sitter herr pensionatsvärden och läser dagens DN och precis nu säger han att Orup fyller sextioett år idag.
Jag tycker om Orups trallvänliga låtar, men blev kanske aningen besviken när han deltog i Så mycket bättre .., det var inte mycket tanke bakom texterna, bara det låter bra liksom. Ja, så kan man ju också tänka och jag sjunger glatt med. Och det gör jag - just nu -.

Dagens fönster ....

Ett bli-glad-av-fönster som fångades i Stockholm!

Ulrika höll i håven.

Tack!! Och titta på den där skär-rosa lilla hatten längst ner till höger .., den är ju som en pralin!

Black Thursday ....

Torsdag, ja.
Och precis som igår tycks det som om solen tänker hålla sig på sin kant.
Det är mörkt ute, nu när klockan snart är tio.

Vaknade som alltid vid fyra, fem .., lyssnade på USA-podden som ibland känns som om den går på tomgång - och ändå händer ju allting hela tiden -.

Därefter nyheterna. Sorgligheterna.
Min syster i Australien skriver i ett mejl att "i den här åldern känns det som om hela kroppen börjar att krackelera."
Ibland känner jag det som om hela vårt land krackelerar och faller i små bitar.

Hörde nu på morgonen i något nyhetssammanhang om hur många människor som dör av narkotikaanvändning, ja, alltså i Sverige! Det är ju inte klokt! Och det är ungdomsrån och sprängningar och unga pojkar som knappt har gått ut skolan skjuts på öppen gata och åldringar blir lurade på pengar av falska typer som utger sig för att vara omtänksamma bankanställda ja, det tar liksom aldrig slut och svenska banker ägnar sig åt penningtvätt och en före detta minister från Småland vittnar om att han har en sjukdom som gör att han inte kan hålla fingrarna i styr, dom - fingrarna - hamnar alldeles olyckligt på olika kvinnors lår, ja, kan man tänka sig.
Och så strular det med läkemedelsförsörjningen.

Men så ringer telefonen!
Det är friherrinnan som ska köra till Ullarp - några kilometer norrut - och köpa ägg från bonden Håkansson och eftersom hon ändå passerar Stensjö, så undrar hon om jag kan tänka mig att bjuda på kaffe? Det kan jag.

Och medan jag har skrivit dom här upplyftande eländesraderna, har fem sms anlänt och alla tipsar om ett reportage om Malå i dagens DN. Vilka omtänksamma människor som finns i ens närhet! (Eller långt  ifrån). Reportaget handlar om utflyttning eller mer .., att det dör fler människor än det föds och hur ekonomiskt kärvt det då blir för dom olika kommunerna; i det här fallet Malå kommun.
Dessutom får vi veta att av dom som lämnar kommunen, är det i långt högre grad flickor än pojkar. Flickorna hamnar i Umeå och läser på universitetet, pojkarna blir kvar och ägnar sig åt jakt eller skoterkörning och på höstarna är det ju såklart jakten som hägrar.

Är det så ännu?
Jag försöker tänka på mina klasskamrater .., hur blev det där?
Kanske fifty-fifty?
Vilka var vi som lämnade hembygden?

En är sjukgymnast i Helsingborg .., en annan har arbetat som ingenjör i Laxå, en blev lärare i Stockholm .., en blev musikpedagog i Örebro ..,  en blev polis i Stockholm (pojken näst längst till höger i översta raden, han med det glada leendet) .., en är vice ordförande för Nya Moderaterna i Oskarshamn ..., en bor i Mölndal .., en har arbetat på Hemköp i Halland och en, pojken längst till vänster i översta raden, är död sedan ett par år tillbaka. Han hette Martin.

Sånt kan man tänka på en torsdag i slutet av november, just innan kaffegästen kommer.

Dagens fönster ....

... fångades i Uppsala och det var hon den minnesgoda som höll i håven.

Tack Cecilia N!

Och så ....

... böjde Ulrika huvudet och vad upptäckte hon då?

Jo, ett brunnslock! Och i Eslöv av alla ställen på vår jord!

Vilka härliga bloggvänner man har! Är det inte fönster, så kommer brunnslock susande genom rymden! Hur glad blir man inte då?

Tack Ulrika!

På väg till affären ....

.... lyssnar jag till P1 och Daniel Alling som rapporterar från den brittiska staden Workington.

Denne Daniel Alling som får med så mycket i sina rapporteringar.

Tre minuter och arton sekunder av vardagsliv.

Så bra!

(Bilden från Workington hittade jag på wikipedia och jag tänker, när jag ser all kullersten .., att å, så hemskt för den med eländiga knän! Aldrig fick jag såååå ont, som när jag promenerat på såna!)

Foto: Elizabeth Thompson

Och kommer ni med tåg till Workington, så ser stationen ut så här.
Staden ligger i nordvästra delen av England, nära havet.

Dagens fönster ....

... fångades hos min syster i landet Skåne.

Tre fönster i ett.

Bara så ni vet ....

Bästa sortens meddelanden låg i ett vitt kuvert igår.
Vilken glädje!

Efter operationen för två veckor sedan, så har jag känt mig totalt lugn inombords - det har däremot inte pv gjort - men så har det varit. Det har till och med hänt att jag totalt glömt bort det hela.

Nu kom så svaret och då var det som att dra ut proppen, ja, som att sätta punkt, ja, oj, så trött jag blev! Mentalt trött, alltså.

Det raljeras ofta över bloggandet och att bloggvänner inte räknas som "riktiga" vänner.
Hur galet är inte det?
Så mycket pepp, så många rara hälsningar, sms och mejl och allt möjligt som under dom här veckorna kommit susande genom rymden .., oj, så det har värmt hjärtat!

Så ..,  tack-tack-tack-tack-tack till er alla!! 

Nu tänker jag ta mig en kopp kaffe och en macka ., därefter ge småfåglarna mat .., och så ska jag lyssna klart till veckans avsnitt av Europapodden. Den fick ju ny programledare i form av Claes Aronsson som efterträdde Caroline Salzinger (som i sin tur blev Sveriges Radios korrespondent i Tyskland) och jag tycker att programmet har blivit såååå bra och hittat en form som gör att åtminstone jag själv, finner det ännu mer intressant!

Caroline S (som ofta medverkar i programmet) har dessutom en förmåga att levandegöra det hon berättar om; den här gången handlar det om olika tyska partimöten och hon gör det på ett strålande sätt; det var som om jag själv hade varit där! Bland annat har hon varit på "De grönas" partidagar och där upptäckt en man som satt och virkade en orangefärgad grytlapp och inte en enda slips såg hon bland deltagarna och en annan dag besökte hon CDU:s - dom tyska kristdemokraternas - partisammankonst och där var det lackskor, högklackat och "cigarettflickor" i kortkort som gick omkring och bjöd på cigatetter. För den som - likt jag själv - ser tillvaron i bilder, blir det ju som pricken över i.

Klockan är lite över åtta när jag skriver det här. Ännu är det helt mörkt ute.
Regndroppar på fönstren.

Vad ni tyckte ....

Bert i Luleå:  När jag var barn hade vi en skivaffär i kvarteret. Nisses Radio, hette den.
Mina syrror skickade ibland mig att köpa skivor. Det var när de inte riktigt visste, eller kunde titeln, alt. artisten. De vågade inte göra bort sig. Jag däremot 7 och 9 år yngre än syrrorna hade inga sådana spärrar.En gång blev jag skickad med ordern: Köp en skiva som kanske heter "snap your fingers"!
Det gjorde jag. Och kom hem med rätt skiva. Men den hette inte alls så. Nu kommer jag inte ihåg vem artisten var heller.

Babsan i Uppsala:  Har sett alla avsnitt superbra.Musik lärde min äldsta bror mig att gilla tidigt.Han är född 49 jag 57 och tänk när man fick sitta inne i hans rum och lyssna på det nyinköpta skivorna.Supreems ,Kinks,Spencer Davis group,Shanes och Hep Stars var mina favoriter.Rummet var helt täckt med Elefantbilder på dessa..Härliga tider.

Hedgrenskan i Trelleborg: P har kollat några avsnitt. Tror jag ska beta igenom dem, jag med. Verkar klart se- och hörvärt!

Bettan i Lund: Jag har sett alla avsnitt. Väl värda att se.

Turtlan i Karlstad: Jag har sett alla avsnitt och så bra serie. Imponerades också av killen från Karlshamn. Ja, hela Cheirongänget fö den delen. Absolut ett bra SVT program ... serie. Lärorikt och minnen som dök upp.

Jag var i Washington DC 1990 när Roxettes It must have been love gick på radiostationerna där. Häftigt! Från lilla Sverige. Vi såg filmen Pretty woman där på en bio och när de spelade den låten i filmen så ... jag häftig känsla. Ja om ser serien så förstår du.
Härligt att så många lyfter den svenska kommunala Kultur (Musik) skolan som en viktig sak för den svenska musikexporten.

Elisabet tillägger: Och jag minns en bussresa från Salta till Tartagal i Argentina; det måste ha varit i januari 1980 och precis överallt - även i bussen - spelades Abbalåtar! 

Dagens fönster ...

Igår kom ett "pinfärskt fönster" från Portugal, ja, egentligen flera stycken och kanske var det den vita katten till vänster som fångade intresset?

Tack annannan! Du börjar snart komma upp i klass med Ulrika när det gäller fönsterfångande och det vill inte säga lite! Och jag rekommenderar Annas senaste inlägg, det som handlar om skägg. På damer. Här är det.

Tiger ....

Det tog inte lång tid innan en ny liten pälskrabat tog plats hos friherrinnan.
En skåning, precis som sigge, men den här finingen kommer från Skånes Fagerhult.

Egentligen heter han Tiger av Blombergsvägen (Shejken hette Shejken av - eller af - Karlsro), men eftersom jag tycker om det enkla, så kommer han att för mig få heta Tiger, även här på min blogg.

Nu har jag träffat honom!
En sååå kelen och nyfiken liten kattunge, som t.om vågade sig på att sitta i mitt knä!

Det blir nog bra det där.

Bästa på länge ...

När jag gick i mellanstadiet hände det ibland att vi på Roliga Timmen fick lyssna till musik.
Det hände också att jag - Elisabet Nilsson - fick vara discjockey!
Hemma hade vi ingen riktig stereoanläggning, men en tämligen skruttig grammofon fanns i alla fall i mitt rum och skivor köpte jag hos Palle Bergströms Radio & Tv-affär. Palle och Britta bodde på Smedjegatan i ett litet blått hus och i en vinkel av huset, där fanns då själva butiken.

Så småningom blev det ny affär på Storgatan och det var  d ä r   man fick lyssna på nyinkomna skivor .., tant Britta letade fram fodralet och så fick man en slags telefonlur att lyssna i (luren satt i ett hål i en bänk och en spiralsladd löpte ner till grammofonen)  och så lade hon på skivan.
Vilket äventyr!

Det var förstås Beatleslåtar, men även Hep Stars, The Mascots och andra så kallade popband.
Bäst tyckte jag om Beatles och allra mest om trummisen Ringo Starr.

Väggarna i mitt tonårsrum var tapetserade med bilder av olika artister - somliga bilder större än andra - dessa kallades "Elefantbilder" och följde med tidningen Bildjournalen. Pappa skakade på huvudet .,. kunde inte fatta att man dolde tapeterna på det viset.



Under hela min uppväxt kom aldrig någon riktig stereoskivspelare in i vårt hus, men däremot hos grannarna Sandströms. Vilken lycka! Och hos klasskamraten Bosse fick jag då för första gången lyssna i riktiga hörlurar och den allra första biten som kom susande in i mitt huvud - via hörlurarna - var den på bilden här ovanför. Vilken upplevelse!!  Och inte hade vi lärt oss att vi inte behövde höja rösten för att prata med dom övriga i rummet när vi lyssnade med hörlurar, men vi lärde oss snabbt.

Igårkväll - sega efter helgens stillsamma äventyr i Skåne - råkade vi titta på SVT-programmet "Det svenska popundret", för  övrigt det sista avsnittet i serien. Men så himla bra! Och så oerhört intressant! Det var sååå mycket jag inte hade en susning om .., nej, aldrig hade jag hört talas om den till synes så sympatiske Karl Johan - Shellback - Schuster från Karlshamn i Blekinge och Max Martin visste jag vem han var, men så mycket mer visste jag väl inte.
Så här skriver Aftonbladets Markus Larsson om serien som jag nu tänker se från allra första början.

Ja, vilket härligt program!
Helt klart se, - och hörvärt!'

Och stort tack till Sveriges Radios Fredrik Eliasson som ligger bakom den här dokumentären!

Tvättdags på parkeringen i Snapparp .....

Eller "själv är bäste dräng".

Den polske chauffören tyckte i alla fall att det var dags att göra slag i saken.
Ganska påhittigt, tycker jag.

Måndagsfönstret ....

.... finns i ett gammalt stall kanske .., i Åkersholm, inte långt från Ängelholm.

Numera finns i den gamla byggnaden allt möjligt till försäljning! Glas, porslin, serviser, byråer, stolar, resväskor, manglat sänglinne med vackert omslag .., filtar, hattar, bestick, kaffetermosar, trälådor, jultomtar, mattor, lampor av alla de slag, skåp, kopparkittlar, krukor, nallebjörnar, cellouid.-dockor, julgransbollar (eller pumlor, som Bert säger), gamla tändsticksaskar, lampetter, spatserkäppar, kaffepannor, fotoramar, skolplanscher, ja, ni kan ju bara tänka er utbudet!

Det här är nog mitt utflyktsmål nummer 1 och jag vet inte hur många gånger jag åkt förbi och därefter hemöver med nånting i bagaget.

Tänk, vad det gör mycket när allting är fint förpackat!
Det vittnar om en slags omsorg, tycker jag.

Lyssnade till ....

Gomorron Världen i P1 på väg hem från Skåne.
Sist av allt ett kåseri eller nån slags krönika av Pamela Jaskoviak. 

Det blev en hel del igenkänning.
Jag blev så varm inombords.

Och tidigare på morgonen låg jag i sängen och kunde omöjligen somna om.
Ljuden hos sonen är annorlunda än ljuden hos min syster.
Hos den senare hörs sommartid kajor i hundratal, kanske det tiodubbla!! Kajor på väg att lämna sina sovplatser och som flyger iväg åt annat håll.
Nu .., var där alldeles tyst.
Inte ett ljud så långt örat kunde höra.
Då blev det Naturmorgon i P1 och lyssnarfrågor.
Jag tänkte att P1 är någons gåva till mänskligheten.

Skåne tur och retur ....

Bild: dörren från Ön på Limhamn.

Vilka härliga dagar vi fick i landet Skåne!
Först raka spåret (inte riktigt, vi hann med ett besök på Ikea i Helsingborg) till Malmö och där var en liten krabat på snart nio månader som charmade sin farmor (och pv förstås) och körde runt i en gåstol och var såååå intresserad av Harry, som dock inte riktigt litade på den där lillkillen och gärna hoppade upp i soffan, så där för att känna sig trygg.
Man vet ju aldrig .,. bäst det är kan man få ett nyp i pälsen!

Jag hade tagit med mig en gryta med lammstek i skivor och så hade vi ugnrostade grönsaker till  och sonen sa att "det här var nog det godaste du har bjudit på mamma" och mer behövdes väl inte.
Till förrätt hade Maja rostat surdegsbröd i ugnen och på detta låg en röra av varmrökt lax och lite annat, ja, den var inget annat än HIMMELSK.

Vi kan köra efterrätten också: en saffranskaka med grädde och frusna bär till.
Sååå smarrigt! Också den hade Maja gjort.

Det är så fascinerande att se hur småttingar utvecklas på så kort tid!
Nu minsann visste han vad en tandborste används till, ja, inte just när bilden togs, men för övrigt.

På morgonkvisten - mot lördag - låg jag i sängen och lyssnade till en kvillrande rödhake och när det ljusnade stod jag vid fönstret och tittade på en hel skock små kaniner som sprang på gräsmattan.
Pv mötte en stor råtta vid bilparkeringen.

Och så blev det lördag.
Då bar det av till sonens svärföräldrar - som - efter massor, massor med år i Vetlanda, sålde sitt hus och nästan alla sina möbler och flyttade till Malmö.
Från hur många kvadratmeter som helst i ett skogsbryn, till tre rum och kök och ett helt annat liv.

Framför allt en vardagstillvaro där man inte behöver köra bil i timmar för att hälsa på sitt första barnbarn och sin enda dotter (ett barn har gått förlorat), nej, nu kan dom ta cykeln och hälsa på det där barnbarnet som jag tycker är sååå lik sin morfar.
Titta, så färgmatchade dom två var! Och den lille har så fina blå ögon!

Utsikt mot småbåtshamnen i Limhamn .., och nära till att ta sig ett dopp.
Jag kan säga .., att vinner jag på Triss någon gång .., så kan jag nog tänka mig att bo så här.
Oj, så härligt!!

Och vi satt vid köksbordet och surrade om allt möjligt.
Vad pratade vi om?
Jo, bland annat om stränga föräldrar.
Den ene hade i tidiga tonåren tvingats klippa håret kort och blivit sååå förtvivlad, den andra (jag själv) fick gå tillbaka till frisörskan Hildegard Åström och klippa ännu mera hår än hon gjort och jag ville bara avlida. Kanske är det därför jag envisas med att ha långt (om än alltid uppsatt) hår.

Och som jag log när barnbarnets morfar berättade att hans far och farbror en gång var innehavare av Bröderna Frisks herrekipering i Nässjö. Och så kom lillpojkens morfar som då var en ung man på att kanske borde hans far och farbror ta in dom där moderna byxorna som kallades för "jeans" och ha med dem i sortimentet? Ja, men vad tyckte dom om det?
Om detta tyckte dom båda bröderna inte alls, inte ville väl nån vettig människa ha såna "arbetarbyxor"?
Till sist drev den unge mannen - han som långt senare skulle bli min sons svärfar - igenom att åtminstone nån hylla på lagret kunde väl få tillägnas jeansen och det visade sig bli inget annat än  succé, ja, till och med kö ut till lagret!

Bilden: Ön i (eller på, välj själv) Limhamn:

Lillkillens mormor har länge närt en dröm om att bo nära havet.
Nu är hon där!
Så roligt för dem!
Och så spännande att när man avslutat yrkeslivet ., ja, att då kunna börja om på nytt.
Att våga utmana en trygg tillvaro.
Att våga  s p r å n g e t.

Efter Limhamn blev det Ystad till mina barns pappa och hans Karin .., det blev kaffe och goda mackor och sen raka spåret till Västerstad 7105, till min syster. Där bjöds vi på kalkonmiddag som inte var av denna världen .., det var mycket surr om tv-program, olika serier och annat och så hem till landet Halland nu på förmiddagen.
Min äldsta syster är passionerat intresserad av allt vad idrott heter, men allra mest skidåkning.
När vi tackade för oss, hörde vi ljudet från SVT:s Vinterstudion och jag anade hennes glädje.

Ett besök här hann vi också med och där åkte en del av pensionen.
Pv (!!!) köpte en helt ljuvlig mossgrön pläd i ull .., ååå, så fin den är och därtill till nedsatt pris.
Ska ringa Yllefabriken i morgon och höra om där finns kvar ännu en.

Bilden: hos Antikkulan utanför Ängelholm.

Ett besök hos favoriten Antikkulan hann vi med, förstås.
Det hinns alltid med om vi har möjlighet.

En liten Nelly från företaget Steiff - enligt säljaren i alla fall - fick göra oss (läs: mig) sällskap hem. Såååå fin är den!
Och himla trevligt att sitta i framsätet och titta ut över världen .., just här närmade vi oss Hallandsåsen.

Nu kväller.
Vi knåpar på med lördagskrysset i DN .., friherrinnan har också varit i Skåne och där hämtat en liten kattunge som fått namnet Tiger av Blombergsvägen och ute lyser ljusslingan i eken.
I morgon en vanlig måndag.
Undrar när jag ska få besked om vad som fanns i mitt vänstra bröst?

Dagens fönster ....

"Ifall du behöver fler fönster ...", skrev annannan i Porto.

Och så kom det här fönstret.

Igår kom ännu ett bidrag, men samma fönster.

Så här stod det: "Idag gick jag tidigare och det lyste i fönstret!"

Och jag svarar: "Du passerar där alltså varje arbetsdag?"

Snabbt svar: "Japp. Men jag SÅG det först igår .., är nästan framme vid jobbet och har redan tankarna där när jag passerar!"

Jag föreslår att någon kanske satt vid köksbordet och åt frukost, därav den tända lampan?

"Tror det! Klockan var kvart över åtta. De flesta börjar jobba nio."

Nu vet vi lite mera.

Tack annannan!

"Var kommer du ifrån ...?"

Så här skrev Dinah - en av mina allra bästa vänner under årens lopp - då, i juli 2015:

Dinah som bor i Kallhäll, , men är uppvuxen i Adakliden, säger så här ...
Detta (bilden) är för mig paradiset på jorden. Kanske inte underligt att jag aldrig lärt mig trivas i storstan. Jag hatar att bo som backsvalor i små hål staplade på varandra, och att det nästan alltid är människor omkring mig. Jag är beroende av skogen och luften, vyerna och friheten.

Dagens fönster ....

... fångades i Liverpool, inne på (i?) Tate Café, alldeles vid vattnet.

Det blåste isvindar där utanför och så skööönt att få slå sig ned inomhus en stund!

Här, inne i pelargången, finns caféet, beläget i området Albert Dock.

Nu var ju det här en fotbollsresa tillägnad Emil och tiden var kort, så några större utflykter blev det inte. Vi hade egentligen enbart lördagen på oss att strosa omkring i stan och då regnade det på förmiddagen. Men detta tyckte jag verkligen om!

Till Liverpool kan jag tänka mig att återvända, men då gärna vår eller höst.

Hett om öronen ....

Brev från min syster i Australien; hon bor i utkanten av Adelaide.
Jag är tacksam att jag bor i Sverige.

"I dag varnas det för katastrofisk brandfara i Adelaideområdet, då det är 42C och väldigt blåsigt och då brukar ju alltid någon idiot tända på.

Man säger också att alla små barn, åldringar, folk med astma eller hjärtfel och andra sjukdomar skall hålla sig inomhus och naturligtvis dricka mycket vatten.

Jag åkte iväg ganska tidigt i morse och uträttade en hel del ärenden och handlade min veckomat men resten av dagen kommer jag att tillbringa inomhus.

I en by i Queensland där trettioåtta hus brann ner var det en 12-årig pojke som tänt på.

Tänk att vara hans mamma. Nu är han ju ett barn så han får väl inget större straff, men annars är minimistraffet för arson 25 års fängelse.

Kramar

Birgitta."

"Var kommer du ifrån ...?"

Apropå inlägget här nedanför med rubriken "En var östgötska".
Så här svarade den STORARTADE madamen i Göteborg - det var i juli 2015 -.
(På bilden är hon inte många år och jag skulle kunna äta upp henne rakt av .., å, sicken go liten fröken!)

"Jag är född i Malmö och bodde där tills jag började läsa i Lund 18 år gammal.
Vi bodde granne med Folkets Park och där tillbringade jag många timmar på sommarloven. Det var gratis inträde på dagarna och jag och min kompis Eva bänkade oss framför Barnteatern varje dag. Där visades små pjäser och akrobatik och danser. Sen gick vi hem och härmade allt på gårdens gräsmatta.

Vi bodde överst i ett 4-våningshus och i vår trappa bodde fru Dahlskog, som hade astma och ändå rökte Havanna II-cigarrer, som jag brukade springa till Brobergs tobaksaffär och köpa åt henne. Hon var skvallertanten i huset och hade alltid dörren öppen lite grand så att hon skulle hålla koll på alla. Cigarrlukten gick rakt ut i trappan och pappa retade sig så på detta och hostade alltid lite extra när han gick förbi hennes dörr!

Under henne bodde snälla tant Kjellberg. Hennes man jobbade på Hemmets Journal och de fick hem Kalle Anka-tidningen innan den kom ut i affärerna. Jag fick alltid låna och läsa dem innan de gav dem till sina barnbarn, om jag lovade att läsa försiktigt! Och det gjorde jag!

På första våningen bodde en ilsken tant som inte tyckte om barn och som kastade vatten på oss om vi lekte för nära hennes fönster.

Jag är ju endabarn, men hade många lekkamrater på gårdarna i kvarteret. En, kompisen Eva, har jag hittat igen på Facebook och nu håller vi kontakten. Hon bor kvar i Malmö!
Från studierna i Lund bar det av till Göteborg och här stannar jag nog!"

Dagens fönster ...

Min mamma brukade säga att när hon var i Bolivia och saknade pengar .., ja, när hon skulle bekosta en operation till någon patient som kanske förlorat en arm eller ett ben och det skulle bli dyrbart och kanske protes måste införskaffas .., då, då kom alltid - som någon naturlag - pengar hemifrån. Med "hemifrån" menar jag inte att det var från mig, nej, från Lions eller nån församling eller helt enkelt goda vänner.

"Du förstår Eliza, det slår aldrig fel!" skrev hon ofta.

Hon trodde verkligen blint att det skulle ordna sig.

Ungefär så är det med bloggens fönsterbidrag.
Jag var precis på väg att leta upp ett fönster, när jag ser att det kommit ett WhatsApp-meddelande och då anade jag. Jo, minsann!!

Det var det här fönstret och så här skriver madamen med håven:

"Hej,! Jag är  nu ngt besatt av att fånga fönster. Det här kunde jag förstås inte motstå! Fångat i Porto i skymningen måndag eftermiddag."

Tack annanan! säger jag och hoppas att besattheten inte ger med sig.

En var östgötska ....

Eva i Tyresö har många bilder från sin barndom (i alla fall enligt mina mått; jag har knappt några bilder alls från min mormor, som för övrigt var den enda som levde av mor, - och farföräldrar när jag växte upp) och kanske är det bristen på egen dokumenterad historia bakåt som gör att jag blir såå glad när jag ser sånt här!

Är det inte underbart?!
Här sitter Evas farfar Axel, hennes mamma med lillasyster Karin som är 2 år .., och så, längst till höger, Eva själv vid nio års ålder.

Som jag tycker om bilden!!! Och Eva så go så man vill krama om henne och hon ser så lycklig och frimodig ut! Eva har ofta berättat om sin uppväxt - alltid i positiva ordalag - och jag tycker helt ärligt att det syns på bilden .., att det här är en liten tös som känner sig trygg och älskad.
En liten storasyster som tidigt visste att hon ville bli lärare.
Ett "arbetarbarn" som gick en annan väg än sin mor och far och mor, - och farföräldrar.

Och här en något suddig bild - men ändå - av Evas mamma och pappa.
Så här skriver Eva: "Dessa bilder är från 30-talet. Pappa kunde inte simma, men mamma lärde honom! De gifte sig 1935."

Och hon fortsätter: "När kriget kom och de var gifta, skaffade de dessa skinnramar med foton som de skulle ha i längtans tider. Det gick väl an för mamma som var hemma i lägenheten i Norrköping, men pappa Gösta låg inkallad i Norrland och kunde ju inte ha den stora ramen med sig.
Pappa frös där långt i norr och mamma Maja skötte mig. Jag föddes 1943 och pappa kom hem vid krigsslutet."

I ett blogginlägg från juli 2015 ställer jag frågan: "Var kommer du ifrån?"och svaren strömmade in. Så här skrev Eva:

"Jag kommer ifrån Norrköping!
Ibland hör någon dialekten och då frågar dom! Det blir jag bara glad av och svarar naturligtvis.  Ända tills jag var tjugo år bodde jag där. Jag växte upp och gick hela min skoltid där i olika skolor. Matteusskolan Flickskolan och Läroverket. Det var slitigt, men jag ville ju bli lärare och då måste man, sa pappa.

Lekte gjorde jag på norrgården där vi bodde och på landet i Graversfors. Mest lekte jag skola för jag hade bestämt mig tidigt. Jag samlade så många barn som möjligt och det var en allvarslek! Den som larvade sig fick inte vara med.  
Sedan bar det av från Norrköping till Stockholm, men det hörs alltså än att jag kommer från Norrköping. "  

Idag ....

Tisdag.
Svänger förbi affären och handlar lite och lämnar över en slags lathund till dom i kassan som inte så hemtama med allt som har med posthantering att göra. Det är mycket sånt nu inför julen. Paket som ska skickas runt världen och allt möjligt och det finns inte mycket som är så eländigt som att vara postombud och sedan inte känna att man är trygg i jobbet. Och att innantill-lära-sig är hopplöst; man måste liksom göra dom där sakerna för att få in det i skallen!
Lovisa - syster till Hampus - ljuv och vän var i kassan när jag kom dit.
Döm om min förvåning när denna stillsamma tös ska tävla i BOXNING i helgen!
Otroligt!

Sen  hemöver.
Tog harry på promenad och jag slog mig ner på några murkna träbrädor med utsikt över havet.
Såg  m ä n g d e r  med gräsänder; undrar om jag någonsin har sett så många på en gång!
Lugnt och fridfullt.
Ljummet ute.
Man bör inte bada förrän såret är ordentligt läkt, men nu uthärdar jag inte länge till.
Ska be att pv köper hem nya självhäftande och vattentäta plåster (såna som man hade på knät när det kniven varit framme där), så kanske jag kan smyga mig ner i vattnet.
Rara Solbritt i Ystad (solupp på instagram) skriver idag att det övergår hennes förstånd hur någon människa kan längta efter ett bad nu i november?
Det är så här: det är kanske inte själva  b a d e t  i sig man längtar efter, utan känslan efteråt!
Det går helt enkelt inte att beskriva hur ljuvligt det är.
Hur man blir varm i hela kroppen och hur endorfinerna rusar runt som tokiga och man blir så pigg och ändå så  l u g n!
Så är det.

Har förberett lite nu inför aftonen då mina barns pappa och hans Karin svänger förbi, efter ett besök i Halmstad. Och själv längtar jag till den kommande helgen.
Först övernattning i Malmö hos sonen, Maja och lillpojken (har inte sett den försnämnde på ett par månader!) och så lördag till Högestad Julmarknad som jag alltid besökte under tiden i Ystad ..,  och så lite senare på dagen bär det iväg till Västerstad 7105 där min syster bor och där sover vi över tills på söndag.
Hennes födelsedagspresenter (hon fyller år samma datum som pv, den första september) ligger här och bidar sin tid.
Å, så mycket roligt!!

Nu sjunger Michael Bublé för mig. Smörsång så det står härliga om det, men jag tycker om det!
Och snart börjar julsångeriet. Fick en gång en cd av Ulrika med julsånger av ..., ja, vad sjutton heter nu gruppen? Ååå, så bra den var, men jag kommer inte ihåg gruppens namn!! Ulrika, hjälp mig! Inte Carpenters ...

Så är det idag.
Glömskans Dag.
Halleluja.

Dagens fönster och lite till ....

"Här får du ett novemberdimmigt köksfönster från mig i Norrtälje.
Så skriver Monet, inte längre i Frankrike, utan här i Sverige.
Och hon fortsätter:
"Här lyser det hemtrevligt på kvällarna i det gamla hyreshuset mittemot. På andra sidan har vi naturen rätt inpå oss med berghällar, tallar och rönnar så det är stad och land blandat fast vi bor mitt i centrala stan."

Ett väntrum fick följa med också. "Det är från Endoskopimottagningen på Norrtälje Sjukhus.
Själva avdelningen med behandingsrummet är längst ner, där somnar man gott in under själva ingreppet."

Monet fortsätter: "Och efteråt får man lapp med instruktioner och gott te med ostmacka. Tända ljus överallt och otroligt vänlig personal som kommer ihåg en, vet att vi kommer från Frankrike, frågar vetgirigt och vill veta allt om vilka vingårdar som är bäst när man åker till Provence."

Och i väntrummet finns den här avkopplande tavlan.
(Tycker i alla fall jag .., Elisabet, att den är).

Tack för dina bilder och berättelser!

Godaste soppan ....

Och egentligen inte den här, men jag hittade ingen bild på dagens soppa.
Jo, idag tvärgjorde jag den libanesiska linssoppan, den som vi en gång bjöds på hos Gunnar i Jämtland och som vi föll pladask för.

Så här gjorde jag och den blev sååå god:

I en stor kastrull hällde jag i
3 dl röda linser
2 hackade och skalade (förstås) gula lökar
4 skalade potatisar i bitar
4 tunt skivade vitlöksklyftor
2 hönsbuljongtärningar
samt
1.5 liter vatten

Lät det koka upp och skummade av det hela.
Det fick koka i 20 minuter.
I med salt, chilipulver efter behag, 1 pressad citron och 1 tsk mald spiskummin.
Sen fram med stavmixern och mixa som du vill ha det. Själv tycker jag att det är gott om det finns några hela bitar kvar av t.ex. potatisen.

Sen smakar jag bara av så det är lite hetta i den - utan att man dör - och så klippt persilja till.
Sååå gott! Sååå billigt! Och det kommer att bli flera middagar eller luncher av det här .,. vi tog hårt bröd med ost till som komplement.
Vitlöksbröd som värmts i ugnen måste ju vara jättesmarrigt till!