Spridda skurar ...

... från en duggregnig dag i mitten av maj. 

Vi tog vanliga promenaden harry och jag .., ner mot havet och så hästhagen (dock utan hästar) hem. Det var där och på ängen hitom stranden som länsstyrelsen bestämt att det skulle brännas och stora områden med enris har dessutom schaktats bort (mer som sliiiitits upp från marken, det ser för jäkligt ut!) och även om den mesta marken är svedd och svart, har det nu börjat spira av liv.

Det är ju bara som ett  m i r a k e l. 

Så här ser det ut just nu, men det blir ju fint vad det lider.

Och det är så vackert överallt! 

Det har varit en synnerligen trivsam dag idag. Hade besök av Eva från Tyresö och hennes halvlånge man och det kändes sååå bra! Nu blir dom här i ett par månader kanske.

I morgon när pv slutat för dagen, åker vi norröver och kommer att bo i en sommarstuga på landet utanför Norrtälje. Äldsta dottern som var oss så behjälplig när vi var som sjukast, kommer också att vara där (tillsammans med sin man), men vi har alla var sitt boende och förhoppningsvis är vädret fint, så kan vi umgås mesta tiden utomhus. 

Det är snart ett år sedan jag träffade Emil och Emma och även om vi kanske inte får krama varandra, så får vi  i alla fall s e s! Stor lycka. Och på lördag ska vi fira mellandottern AP som igår hade födelsedag. 

Och så får vi träffa lille tuffingen Steven, ny medlem i familjen Böhlander. Han är son till Charlie som funnits i familjen i fyra år och denne Charlie (blandning av flatcoated retriver och golden) har verkligen tagit sig an busfröet med tennisbollen! Av åtta valpar blev sex mörka som Charlie och två ljusa; en tik och så Steven. Sååå fin är han! 

Den tolfte maj ...

... i morgon torsdag alltså, fyller Ulrika 50 år. 

Ulrika har en insamling på gång hos majblomman.se. 

Ändamålet är sååå gott och enkelt är det att bidra också. 

Här finns en länk att klicka på.

 Jesper Lindau ...

Foto: Jesper Lindau. 

"Sveriges Radios korrespondent Jesper Lindau bevakar sexton exsovjetiska länder", står att läsa när jag googlar hans namn. S o m   jag tycker om hans sätt att beskriva vardagen hos människor vars tillvaro ser så totalt annorlunda ut än min egen. 

Här - på bilden - på besök hos Vera Ivanovna i Ukraina. 

Helt underbart är det att han också tar bilder som kompletterar texten. Länge har jag suttit här och tittat på alla detaljer .., kaffepannan som står på kanten av spisen .., kryckorna ..., och sängen som tycks svaja på mitten. Några nallar finns också .., kanske har Vera barnbarn.

Reportaget finns här.

Och här nedanför, ännu ett inslag av denne Jesper Lindau.

Och radiokorrespondenterna kan man följa på såväl Instagram som Twitter.

Det här (bilden ovanför) är också från Ukraina och jag tycker att han skriver sååå bra. Texten, som inte kom med helt och hållet när jag lade in bilden, slutar "från en kull som en vildhund fick".

Tack Sveriges Radio! vill jag säga.

Dagens fönster ...

Tisdagmorgon. 

Hällregn och grå himmel. 

Ekorrarna  skulle behöva regnrockar.

 Bakvänt ...

Tidigare ville jag till varje pris ha rabatterna färgstämda. 

Blått i olika nyanser i den mot söder och i västerrabatten var det ju mest grönt och nu på våren gult och lite rött. 

Men tänk .., efter viruseländet, ändrades allt! 

Nu får det bli nästan hur mycket färg som helst - det rör mig inte i ryggen - tvärtom, jag blir bara  g l a d! 

Om jag skulle gissa vad det beror på ., så tror jag att det är så här, att jag blev så innerligt lättad över att jag inte fick någon blodpropp som seglade iväg till hjärnan och gjorde mig förlamad .., eller bara detta att jag klarade livhanken! 

Det är vad jag tror. 

Och då spelar allt det andra mindre roll. 

Dagens fönster ....

För sju år sedan, det här datumet i maj, fick jag det här vackra fönsterbilden av Olga Magnusson, konstnär och författare, ja, säkert mer än så. 

Inte bara ett fönster är det, utan flera .., och ett notställ skymtar jag också. 

Tionde maj idag. 

Och genom det öppna fönstret hörde jag vid femtiden i morse  n ä k t e r g a l e n! 

Den höll till i träddungen mitt emot Ecke och Britts hus. Det gjorde den till en början i fjol också, men sedan tackade den för sig och flöjtade någon annanstans.

Hårt arbete ....

Igår fällde pv mängder med sly och så såna här lönnar och annat som är nåt mellanting mellan sly och vuxna träd. Det blev jättelika högar på gräsmattan, med dels ris som han antingen klippt loss med sekatören (vilken nu är helt utsliten) eller direkt med motorsågen. 

Klockan tio i morse hämtade vi släpvagnen på Hemköp och om ni ser rishögen i bakgrunden, så var det  t r e  såna högar och jag var helt övertygad om att det inte skulle finnas en chans i världen att rymma detta på släpen. 

Jodå, det fixade han!

(Och ja, han band om det hela med rep).

Återvinningen "Sandladan" i Falkenberg är sååå bra planerad och högen av ris/grenar/buskar är enorm!! Det är likadant med trä och komposthögarna. 

Väl hemkomna satte pv igång att klippa ner alla såna här pinnar som ska läggas i vedskjulet. Nej, dom genererar inga mängder med energi, men dock ..., och aldrig i livet att jag skulle ha ägnat timmavis åt detta klippande med grensaxen, men han gjorde det. 

Herre du milde, vilket jobb!

Själv plockade jag ihop pinnarna och så fick dom hamna i betongkärran som är större än en vanlig skottkärra. Åtminstone fick man då möjlighet att stretcha ut dom rumpmuskler som eventuellt finns. Och den stora hopen av pinnar, fick han själv ta hand om.

Det fungerar så här numera, att jag kan vara igång kanske tio minuter med hårt arbete (typ att jag bär på säckar med jord eller gödsel eller fäktar på med armarna), sen måste jag sätta mig lika många minuter, då hjärtat slår så det känns som om det skulle hoppa ut ur kroppen. Men det går över ganska snabbt och så kan man kämpa på igen.

På bilden här ovanför har jag ryckt upp en humlestickling och det var inte långt ifrån att jag dånade, när roten visade sig vara ett par meter lång!! 

Nu är det skottet på plats.

(Thomas deppar).

Hela dagen låg Sigge på - det han åtminstone tror - är hans fåtölj i uterummet och Harry letade upp skuggiga platser, det var ju så  v a r m t   ute! 

Och vid femtiden såg jag pv sova i trädgårdsstolen ute på gräsmattan och jag fixade middag och plockade undan här inne, duschade, tvättade håret och sen kom herrn in och sa att "när får man gå i säng?" 

Ja, säg det. När man vill! 

För övrigt kan meddelas att jag idag såg svalorna pila omkring mot blå himmel (vilken glädje!) och gärdsmygen flöjtade så vackert. 

En bra dag var det.

Dagens fönster ...

... finns i ett gult hus på en kulle .., just det, här hos oss i gula huset! 

Lördag förmiddag i landet Halland ...

Då tar pv harry på långrunda och jag fixar frukost. Inget märkvärdigt. Två kokta ägg (vilka blev helt perfekta, i alla fall mitt och kanske för att jag helt glömde att hålla koll på tiden), pv:s hembakta bröd och likaledes hemkokta björnbärsmarmelad till osten, två små till hälften fyllda glas med 1. blodgrapejuice (vilken spetsas med pressad citron) och 2. vanlig apelsinjuice. Pv föredrar glas nr 2. Och så kaffe, respektive te. 

När jag dukat fram och gjort klart, gick jag ner för att hämta DN. 

Och se .., där borta i kröken upptäckte jag Harry och Husse!

Därefter blev det lördagskrysset i ovan nämnda tidning. 

Det finns helt enkelt inte ord nog för att förklara den glädje det är, detta att hjärnan åter har börjat fungera! Först kom - skratta inte! - plu-numren .., (förmodligen det viktigaste i min tidigare tillvaro), sen började jag läsa böcker igen .., och titta på filmer .., memorerade grannarnas namn .., antecknade .., och plötsligt fungerar det! 

Igår var det som en porlande bäck av ord som tjoppade fram när vi höll på med Fredagskrysset vilket löstes så geschwindt (det var också ovanligt enkelt) och idag blev det samma sak med morgonens korsord! 

Om ni bara visste hur lycklig man blir! 

Det är inte den vanliga känslan att "jaha, så var det gjort!" , utan mer att man börjar känna igen sig själv. Som att man tar sig ur ett mörker. Som att se "ljuset i slutet av tunneln" - eller egentligen mera att man kommit ut i ljuset! 

Tack vad-som-helst! vill jag utbrista.

Egentligen finns så mycket som jag vill skriva om .., filmer jag prickat för och vill se .., böcker jag vill läsa .., jag har till och med legat på soffan och läst "Båtliv" och "Trossen", två facktidningar som handlar om just båtar och livet på sjön. 

Veckorna efter sjukhusvistelsen, tappade jag totalt sugen på allt vad båtar hette, även pv:s.

Stackars pv .., han undrade nog hur tillvaron skulle te sig framöver?

Nu känns det bättre! 

Och nu längtar nog herr pv efter elvakaffe som snart blir halv-tolv-kaffe.

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

.... finns i Värmland och så här skriver fönsterfångerskan: 

"Hej!
Ett litet fönsterbidrag fångat i ett trapphus i ett äldre hus i stadsdelen Klara här i staden där jag bor.

När man öppnar portdörren så möts man av ett fint trapphus och en gammal hiss med både grind och dörr. Jag tar alltid trapporna upp som slingrar sig runt hissen. Tidigare i vår och i vinter har det stått pelargoner i fönstren. De har väl fått flytta ut nu.

Turtlan."

//Och jag säger  v i l k a  vackra fönster! (Men hjälp att putsa dem!) Stort tack!

En ännu bättre dag ...

Bilden: där bor Birgitta - i alla fall sommartid - en så rar granne, änka sedan några år tillbaka. Huset - som är utbyggt - har liksom pv:s och huset på nästa bild, alla tillhört det före detta godset Stora Stensjö, ja, varit arbetarbostäder.

Det är nästan ofattbart hur fysiskt pigga vi har varit idag, ja, det är obegripligt hur det kan svänga så mycket - fram och tillbaka - från ena dagen till den andra! 

Men idag .., å, sicken glädje!

Nästan hela dagen har tillbringats utomhus och pv har i söderslänten sågat ned såväl sly som tonårsgängliga lönnar, ja, även körsbärsträd .., och i morgon åker även någon spretig ek. En hög buske kallad brakved - helt ny för mig - ska också fällas. 

Nu fick vi stora mängder med ris och ved och riset får vi åka till Falkenberg med på söndag och veden har pv redan kluvit (klyvt?) med den nya motorsågen (batteridriven, helt fantastiskt vad den klarade av innan batteriet skulle laddas!). 

Ska ta före-och-efterbilder, så får ni se skillnaden. 

När man kommer ut från vår ytterdörr så har man gräsmattan och en brant slänt framför sig. Det är den senare vi nu ljusar upp rejält och plötsligt känns tomten större. 

Luftigare. 

Ser ni dom mörka molnen på första bilden?

Så är det nästan jämt. Inåt landet regnar det .., här är det uppehåll.

Och så åt andra hållet ..., en ljusblå himmel! 

Inte minstas regndroppe fick vi, bara solsken ..., och även om det inte var extremt varmt, så var det skönt. 

Även det här huset har alltså illhört Stora Stensjö (det vi kallar för Polska Ambassaden, vilket numera står tomt) och det är inte utbyggt, så även pv:s hus såg ut så här från början, då, när han 1987 köpte Ejdervägen 7. (Framsynt av honom, som då var ungkarl.) 

Här, i det röda, bor Anneli. Hon arbetar på en norsk oljeplattform och därför inte är hemma så ofta.

Nu rök fjädern, nu är jag trött! Over and out!

Ps. Och så håller vi tummar och tår för Darling Rexxie som blivit opererad i sin enda kvarvarande njure - den fått ovälkommet besök av maligna tumörer -! Lägg därtill att han på sjukhustallriken serverades korvgryta med - håll i er! - broccoli, vilket tydligen är det värsta han vet. Aj, aj. Ds.

Tack annannan!

... som i en kommentar nämnde Efraim Wretlind som jag skrivit om (det handlade om humle), ja, hon tyckte att det var ett vackert eller annorlunda namn. Denne Efraim var pappas chef på Domänverket och det var han - Efraim - som hemmavid införde hyggesbränning i akt och mening att föryngra skogen. 

Denne jägmästare (bilden) var dessutom vår närmaste granne och gick i pension redan när jag växte upp, men det här med hyggesbränning fortsatte. Jag minns så väl doften av eld, rök och skog när pappa kom hem efter dagar då det hade arbetats med bränning. 

När jag läst annannans kommentar, tänkte jag att jag googlar väl på Efraim Wretlind och ser vad där står om honom. Det var mycket det .., och dessutom fanns där en bild av pappa som jag aldrig tidigare sett, nämligen bilden längst uppe till vänster. 

Där står han - Ivar Nilsson - med sin bruna basker!

Underbart!

Catarina vittnar om ...¨

För några dagar sedan berättade jag om hur oändligt segt och annorlunda min hjärna fungerade, ja, efter det här virusbesöket. (Egentligen var det inte enbart hjärnan, även själen tippade överstyr. Jag tappade liksom kontrollen över mig själv och inte bara kontrollen - även mitt annars tämligen goda humör -. Det var bara så  h e m s k t.)

Igår fick jag följande rader från Catarina i Trelleborg; hon som nu har behandlats för bröstcancer och jag tänker att kanske kan det hjälpa någon annan som i sin förtvivlan googlar på biverkningar och av en slump råkar hamna här. 

Så här skriver Catarina:

"Du pratade om en icke fungerande hjärna igår ... 

Så har det varit för mig också. Det finns tydligen något som heter chemohjärna och syftar till behandlingen med cellgift. 

I somras var det TOTALT OMÖJLIGT för mig att läsa en bok och att sticka efter mönster. Jag som alltid har stickat efter mönster, helst krångliga sådana och gärna på engelska, men då, inte en chans. 

Kunde inte heller räkna till 100, kunde inte se nån film, kunde helt enkelt inte att koncentrera mig. Och jag blev livrädd - tänk om det skulle bestå för all framtid! 

Numera är allt som vanligt igen och jag är så oerhört tacksam. Kände igen mig på pricken när du berättade om ditt problem."

// Bilden visar Catarinas vackra hand ., det fångades när vi möttes i Skåne för många, många år sedan. Och tack Catarina för att du delade med dig!

Dagens fönster ....

... finns förevigat i det blå albumet som var mammas och bilden togs under hennes tid som hembiträde hos en provinsialläkare i Anderslöv. Det var i början av fyrtiotalet.

På andra sidan vägen bodde familjen Jönsson och deras dotter Ingar och mamma blev goda vänner  - livet igenom faktiskt -.  Ingar var rödhårig, arbetade som telefonist i Malmö och hade världens underbaraste skratt!

Nu brydde sig mamma inte så mycket om fönster .., men däremot förevigade hon "Tant Jönssons vackra amaryllis" och inte hade väl mamma - då bilden togs - kunnat drömma om hur utvecklingen skulle te sig och att hennes då ännu ofödda dotter, åttio år senare, skulle lägga in den bilden som ett "Dagens fönster".

Eftermiddag ....

Har man inget annat att göra en lite gråmulen dag, kan man ta en runda och se hur det tar sig i rabatterna. Jo, det tar sig verkligen. 

Den som varit med här kanske minns när jag på Blocket köpte förgätmig-plantor. Med posten kom nånting som liknade två ynka blad och jag tänkte att nu har jag blivit lurad! 

Nej, så var det inte .., det blev verkligen - så småningom - små, söta blå blommor, om än inte just dessa. 

Tulpaner ska jag nog inte sätta fler lökar av .., ty i ett par månader efter jul har jag varit en flitig tulpanbukett-köpare och dom som dyker upp i rabatten, dom kommer där jag absolut inte har satt löken! Kan det möjligen bero på att Sigge använder rabatten som toalett och efter utfört behov gräver han ju som vore han en grävmaskin och då kanske han sprättat iväg lökarna?  Kanske.

Mot väster,. där har prästkrageplantan som sonens svärföräldrar gav oss, där har den satt fart. Så underbart roligt med växter som förknippas med glädjestunder och såna var gott om när Claes och Monica var här på besök.

Den här som har så vackra blad (tycker jag) växer som buskar hos AP och Micke på Ekerö. 

Nu har jag totalt tappat namnet på den ..., men det kommer väl tillbaka? Den får röda/literosafärgade blommor som liksom växer på rad, likt smultron på ett strå.

Humlen som är min favorit nästan .., har tre spaljéer att klättra på. Den gula färgen på huset är ganska "kall", så med humlen blir det åtskilligt "varmare". Pv är måttligt förtjust. 

I Malå fanns humle hos grannen Efraim Wretlind .., deras veranda inramades av humle och likadant var det hos mormor i Dikanäs.

Här, hos mormor. 

Ännu mera hos mormor.

Trollius minner även den om mormor, men minst lika mycket om mamma. Och säkerligen hade hon planterat den just för att den påminde henne om hemmet där hon en gång växte upp. Smörboll .., kallar jag den. Mamma sa "Trollius".

En skruttig bild, men den får vara med ändå. 

Gullviva ..., också barndomsminnen för mig. Pärlhyacinter är också en favorit.

När vi kom flyttandes till Ystad och Anders började i första klass, blev han bästa kompis med Jonas Eriksson. Ofta när jag hämtade Anders för att köra hem till Bjäresjö (någon halvmil från Ystad), så hände det att Jonas mamma Lena bjöd mig på kaffe. 

Vi kunde då sitta ute i trädgården och hon hade en otrolig förmåga att få oss nyinflyttade att känna oss välkomna! Och hos Lena och hennes man, där växte  halvmeterhöga rabatter med kattmynta och det gör att jag förknippar den här till synes oansenliga växten med en massa mänsklig värme. 

Dessutom fullkomligt  ä l s k a d e   pElle att ligga och gona sig i kattmyntan .., tala om att bli förtrollad av doften!

Så är dom här ....

Nu på morgonen upptäckte pv vårens första sniglar, på väg längs vår uppfart. 

Jaha. 

Det var ju trevligt. 

Eller inte.

Dagens fönster och en bok ...

... finns i mitt rum i det gula huset. 

Ännu ett tag kommer taket och husgaveln hos Ecke och Britt att skymtas, men snart - när ekens löv är helt utslagna - är det ajöss med den saken. Lite ledsamt känns det. (Längst till höger på bilden skymtar en bok och där sitter en nyligen uppsatt fågelholk, där familjen Blåmes tycks ha flyttat in).

Bilden: Håkan Nesser och fotograf var Caroline Andersson, Albert Bonniers Förlag.

Har  ä n t l i g e n   börjat kunna koncentrera mig på att läsa igen, ja, inte bara DN eller Hemköps reklamblad. Tog första bästa bok igårkväll  när jag gick i säng och det blev "Halvmördaren - Krönika över Adalbert Hansson i nutid och dåtid, författad av honom själv". Nu somnade jag ifrån läsandet tämligen snabbt, men jag fortsätter idag och det blir ju bra, då det ändå ska regna mest hela tiden. 

Foto: Pablo Dalence, Sveriges Radio.

Vaknade vid halv fem - det är hopplöst att sova längre - och lyssnade till gårdagens avsnitt av Europapodden. Nu handlade det om Skottland och möjligheten att bli helt självständiga och det blev ett långt samtal mellan programledaren Clas Aronsson och SR:s korrespondent Daniel Alling. 

Att dom båda herrarna är bästa vänner är inte svårt att höra och Susanne Palme - EU-expert - fick inte många minuters prat-tid. Det händer att jag får ont i magen .., jag tycker att det är så pinsamt hur ofta hon glöms bort och vore jag producent skulle jag hojta i Aronssons hörlurar att "nu får ni faktiskt ge er, släpp in Susanne!" Det är hon som är på bilden.

För övrigt tycker jag att Europapodden är väl så intressant som USA-podden.

Och ännu mera "för övrigt" så fullkomligt älskar jag att programserien "Solens mat" nu visas i repris på SVT-play. Bo Hagström är fenomenal på att få kontakt med italienarna och han måtte göra det med en hel drös med värme och kärlek, ty alla människor ler så varmt mot honom. Klockan 9:40 sänds programmen i SVT 1, alldeles efter gymping och avslappning. 

(Ps. Bert i Luleå tipsade mig om en blogg som jag helt missat - Nära mig - heter den och skrivs av en för mig okänd kvinna boendes i Luleå, men kommer från trakten av Malå. Så roligt! Många bilder hemifrån är det också Tack för tipset Bert och nu finns den i min länklista. Ds.)

Nästan tomt ...

... på energi har det idag varit i det gula huset på kullen. 

Inte bara när det gäller dom fyrfota, även dom tvåbenta har varit mer eller mindre däckade.

Kanske beror det på lågtrycket?

Det har ömsom regnat och ömsom varit förfärligt mulet.

Och almanackan .., ja, jag vet vilket år det är, men jag fann den igår och gick igenom den idag. Oj, så ofta jag arbetade extra som pensionär det året!

Pv distansarbetade här hemma idag; från åtta till fyra och var totalt slut på efteråt. 

Resten av veckan är han fri. 

Men dagens post spred energi och glädje! 

Annika i Kävlinge var avsändare och i morgon ska bi-mix-fröna få komma i jorden! 

U n d e r b a r t! 

Titta, så påhittigt! Det är någon ansvarig i Landskrona som tänkt på alla bin och jag tycker att det är rent genialiskt. 

Och hur lycklig blev jag inte över att läsa Annikas rader där hon beskriver hur hennes arbete har förändrats, men till det bättre. Nu styr hon över sin egen tid och sitt eget arbete och jag tänkte att det är nog ändå den allra viktigaste aspekten när man arbetar - detta att man själv kan påverka sin situation och hur man tar sig an uppgifterna -. 

I alla fall för mig. 

I en butik fick vi minutstyrning .., jag kan säga att då försvann precis all arbetsglädje! 

Annat trevligt?

Jo, ett samtal med en före detta bloggvän som om tjugoen dagar ska genomgå en knäledsoperation - ett byte - helt enkelt. Bloggvännen är orolig och tyckte att det lät förfärligt hemskt att lyssna till informationsmötet när själva avsågningen av benet beskrevs och annat ruggigt. 

Själv satt jag veckorna innan det var dags för min första operation och tittade på en youtube-film som visade en sådan operation och pv var hos mig i Ystad just då och höll på att svimma, så hemskt fann han det, ja, han vågade inte ens titta! 

"Aldrig att han ville beskåda detta elände!"

Tänk, så olika vi människor är!

Nåja, det kommer säkert att gå jättebra! 

Nu mot sängen!

I skolans värld ....

... befinner jag mig nu, ja, nästan i alla fall. 

Igår hade pv (hes och i alla fall inte tillräckligt frisk för att vara på plats i dom två skolorna där han skulle förtjäna sitt levebröd) distansundervisning i uterummet (senare i Hildas rum) och nu är det samma sak igen.

Hela dagen, frånsett lite lunch.

Det börjar med stödundervisning för den som så önskar och därefter är det vanliga lektioner, men med magistern här hemma. Allt sker på distans och på så sätt behövs det inte krånglas med att hitta en vikarie.

Själv gör jag inte så mycket.

Det har småduggat ute på morgonen .., vaknade fyra, steg upp klockan sex, gav fåglarna mat och Sigge fick fisk .., sen har det varit nyheter och frukost.

Chattade lite med Emma. 

Jag hittade nämligen den här bilden och den betyder så mycket för mig, inte enbart för att den visar en då 9-årig Emma som gjorde mig sällskap till Grekland (vi bodde i utkanten av Chania), utan för att det gjorde mig så glad på ett annat sätt. 

Det handlar om minnet och hur hjärnan fungerar! 

Efter den eländiga covid-perioden, kände jag tydligt hur långsamt min hjärna fungerade. Den har visserligen aldrig varit extraordinär i vare sig begåvning eller annat, men den har fungerat och jag har klarat mig bra. 

Men så efteråt .., blev det annorlunda. 

Jag kunde till exempel omöjligen koncentrera mig på att läsa en bok och jag, som hur ofta som helst spelat quiz med Bert och andra, tappade helt sugen. Resultaten var till en början förfärligt låga, kanske en tredje del rätta svar, i jämförelse med innan viruset slog till. Det blev bättre, faktiskt som vanligt, men ..., det hela kändes så meningslöst.

M e n ..., den senaste tiden märker jag hur hjärnan börjar fungera igen. 

Och när jag på timehop upptäckte den här bilden, försökte jag komma ihåg vad det var Emma skrev i sitt block. Eller satt hon bara och tecknade? 

Skrev hon dagbok?

Nej, jag kom på det! 

Hon spådde min framtid!

(Man fick några alternativ och så skulle man ropa "stopp!")

Och plötsligt kommer jag ihåg namnen på grannarna en bit bort .., även namnen på AP:s båda katter och inte inte minst hästen - sånt kunde plötsligt susa iväg - helt omöjligt att komma ihåg.

Så himla härligt att känna hur tillvaron - som under flera veckor mest liknat en trasslig garnhärva - börjar nystas upp och det blir en slags  s t r u k t u r.

Intressant är det också att se hur allt - på så kort tid - kan förändras, åt båda hållen.

Dagens fönster ...

.... ja, på bilden finns såväl fönster som skjutdörrar som väl också blir ett slags fönster.

Så här har det sett ut -och kommer att se ut - resten av dagen, då pv dels har stödlektioner för elever som känner att sånt behövs och så vanliga lektioner på eftermiddagen. Det ska sägas att magistern ser omåttligt nöjd ut, även om hans röst inte är den allra bästa. Och att där är blommor och potatisar och annat i lektionssalen, tycks inte bekymra honom. 

Själv ska jag cykla till affären och inhandla livets nödtorft.

Kanske får jag också ta en titt på den alldeles nyrenoverade lägenheten intill friherrinnans; den där A-M ska flytta in i morgon? Det är helt otroligt vad det har löst sig bra för A-M! 

Ajöken, sa fröken.

Snart ny vecka ...

... men inte idag. Inte ännu. 

Idag har vi kört till Näraby, beläget längs vägen - eller nästan - till Ullared och oj, så vacker natur där var! Böljande kullar och jättelika åkrar ...,, hur många kossor som helst och mängder med träd som var betydligt långt mer komna i grönskan än här hos oss! 

Där, i Näraby, hämtade vi den fåtölj som jag upptäckt på Blocket och som jag fallit pladask för! Den vänliga säljaren sa att jag kunde väl komma och provsitta och känna om den passade, innan jag bestämde mig och det gjorde jag också. Jominsann, den passade perfekt och fick följa med oss hem. 

Och säljaren och hennes man/sambo hade köpt ett stooort, avlångt hus klätt med eternit och med ett tegeltak där det nog kan regna in rejält .., själva bodde dom i en större skåpbil på gården, i väntan på att huset skulle bli beboeligt. Oj, oj, oj! 

Rar och fin var hon .., jo, det kändes bra och tänk, att den känslan - hur hon var - den fick jag genast vi började mejla varandra när jag visat intresse. 

(Det var samma sak då, när jag befann mig på dejtingsidan, man får en viss känsla av hur människor är och det stämde nästan till hundra procent).

 Dagens fönster ...

... finns dels i dörren till den sal där jag själv befann mig, men skymtar också i salen snett mitt emot. Hela avdelningen bestod av covidpatiener och det var inte tillåtet att röra sig utanför sjukrummet - det gick ju heller inte - då man var kopplad till syrgasapparaten; den flera meter långa, gröna slangen som ligger på sängen.

Första dagarna var man även bunden till en droppställning .., och att gå på toaletten och styra droppställningen och inte tjorva in syrgasslangen .., visade sig vara ett mindre äventyr.

Bilden togs samma dag som den första medpatienten hade skrivits ut och fått åka hem. 

Jag har nog aldrig i hela mitt liv mött en så negativ människa, men kanske sjukdom och annat bidrog. Eller rädsla?  Eller både-och. 

Så var det.

Då.

Sköna maj välkommen ...

Kan det finnas en härligare månad än maj, tänkte jag .., och så kanske det också blir, men just idag lyser vårvärmen med sin frånvaro. Tittade igårkväll på SVT:s Valborgskonsert och den var lika fint arrangerad som luciakonserten från Jukkasjärvi (som för övrigt slog allt jag sett i den vägen!) Så enkel och avskalad. Och många sticketröjor. Kanske därför jag kände att den sändningen gick rakt in i mitt hjärta? Tack SVT! 

När detta skrivs sitter pv mitt emot mig och författar ett mejl till sina chefer. 

Å, jag tycker så synd om honom! 

Planen var att han under tre veckor skulle vikariera för en kollega, men redan i förrgår började han bli raspig i rösten och nu är den - rösten - nästan försvunnen. 

Den som följt med här en längre tid kanske minns att han för några år sedan fick vara hemma i  f e m  veckor totalt, då rösten tackade för sig.

Att vara lärare utan röst .., är såklart inte det enklaste. 

Nu våndas han och tycker att det känns nedrigt att ställa till det besvär. Jo, den känslan minns man. Eller jag.

//Bilden har precis inget att göra med inlägget. Jag bara tycker så mycket om känslan i den.

Konstnärens namn var Sophie Boutellier, men hon målade under pseudonym - Henriette Browne -.

Lördag - 1:a maj - ....

... men fönstret fångades igårmorse. 

Det var ett helt fantastiskt ljus och jag var på väg att passera, men tvärstannade.

Och där bakom glaset ligger Eckes gamla verktyg.