Igenkänning ...
Häromdagen i kassan.
"Vill du ha en kasse ...?" säger jag.
"Joåå", svarar kvinnan.
"Men får jag fråga .., var kommer du ifrån ...?" fortsätter jag.
"Från Arvidsjaur, men jag bor i Göteborg ...",. svarar hon leende.
En gång hette hon Lundqvist i efternamn.
Uttalas på hemifrånvis som "Lunnkvist" (alternativt "Lungkvist"), med betoning på un:et .., som i hund.
Andra kunder smajlar.
Och nu .., ringer Kjell till Ring-så-spelar-vi.
Han säger "hej" och jag säger till pv ..."han är från Jämtland".
Jodå.
Visst är det förunderligt .., detta med igenkänning!
Ett enda ord och man hör skillnaden.
3 kommentarer:
Hej! Tevlig blogg du har och fina bilder. Jag log när jag läste ditt inlägg om igenkänning. Har själv varit med om samma. Jag trodde jag hade ändrat min dialekt efter att ha bott över 30 år på samma plats, men tydligen inte. En expedit (har de kanske extra känsliga öron) kunde med en gång säga var jag hade växt upp.
Jag lyssnar gärna på olika dialekter, jag vet inte var alla hör hemma, men jag kan höra att någon pratar exakt med samma tonfall som någon jag känner och då tror jag att de nog bott i samma by. Fast jag vet inte vilken...
Gunnel: hej på dig själv,du! Ja, är man det minsta intresserad av människor, då är det rätt perfekt att vara affärsbiträde eller kassörska, kanske. Det här med dialekter är ju vansinnigt roligt, men det blir ofta fel. Hur många gånger som helst har jag trott att kunder som visat sig vara från Västerås, kommer hemifrån - dvs - från Västerbotten!
Bloggblad: ja, ungefär så är det.
Skicka en kommentar