Resan från Ystad till Hässleholm, blir aningens krumelurig.
Avresa sex på morgonen och efter tio minuter är det tänkt att jag ska byta till buss i Tomelilla, men precis som tåget rullar in på perrongen ser vi bussens baklyktor försvinna i fjärran och där står jag och tänker att oj, nu missar jag tiden på röntgenavdelningen!
Men se, tågvärden är en ängel!
"Vi brukar aldrig missa bussen, det här att vi fick invänta ett annat tåg, det brukar aldrig hända just här ..., men vänta ska jag hjälpa dig ...", säger han och plockar upp sin lilla handdator och letar bland tåg, - och busstider.
Det visar sig att jag får fortsätta med samma tåg, nu till Simrishamn .., och medan vi susar förbi små skånska byar, däribland Gärsnäs (då tänker jag på dig Bettankax ...), berättar tågvärden som heter Sten och kommer från Stockholm, om hur han trivs här nere och hur bra jobbet är.
I Simrishamn blir det byte till buss, fvb till Kristianstad.
Jag hamnar intill en kvinna som egentligen kommer från Gotland, men nu bor i Järrestad .., nu ska hon hem till ön och stänga sommarhuset för vintern.
Bussresan från Simrishamn till Kristianstad måste vara en av vårt lands vackraste!
Ååååå, vilket landskap ...!
Först havet på höger sida och lite dimma och vita skånelängor och kossor och hästar i hagarna .., och så Kivik som är nästan för mycket av idyll ..,och tänk .., Brösarps backar - det vackraste av allt i Skåne! -, (då kan man tro att man har kommit till Irland!) och sedan, efter en och en halv timmes åkande (skolbarn släpps på och av längs vägen ..), är vi framme i Kristianstad.
Då blir det byte till pågatåg och jag är lite orolig .., halv tio ska jag vara på röntgenavdelningen i Hässleholm och det är inte direkt gott om tid.
När tåget passerar Vinslöv, ler jag för mig själv och kommer att tänka på detta.
Och så ..., Hässleholm!
Då blir det lokalbuss till sjukhuset och innan bussen åker sin väg, ser jag en kvinna i min ålder som ivrigt spankulerar vid hållplatsen och med blicken riktad mot marken.
Jaha.
Hon letar nyligen kastade cigarettfimpar och jag tänker att det är ju finurligt .., för just innan många kliver in i bussen, kastar dom sin fimp och mycket riktigt .., kvinnan böjer sig ner och tar upp en liten fimp .., synar den lite och står sedan och röker upp det som är kvar och jag tänker på hur olika människors liv är.
Hässleholms sjukhus är lagom litet eller stort och i väntrummet till röntgenavdelningen sitter fem andra människor och väntar och så jag.
Om jag säger som så .., så är medelåldern tämligen hög.
Det är krånglande höfter och knän och några är redan opererade och ska på koll, andra väntar på sin tur.
Och fort går det .., jag hinner knappt ta upp DN:s stora korsord, så blir det min tur!
Sedan blir det provtagning och därefter samtal med herr ortopedläkaren som kommer från Jylland och är lång och reslig och har grått hår och glada ögon.
"Du ser ju så frisk och kry ut .., kan det vara möjligt att jag ska operera dig ..?" säger herr doktorn (Våg, född 1952 på Jylland i Danmark) och ler varmt.
Det visar sig att högerknäet är sämre än man har trott.
"Det är rrrriktigt rejäl atros, ben mot ben på vissa ställen, det är inte underligt att du har ont Elisabet ..", säger han och förklarar att om jag vill, så är han villig att operera, men det lämnas inga garantier och det är en stor operation med total knäplastik och rehabiliteringen blir lång, dom där tre månaderna tror han inte alls på, nej, det brukar bli mycket längre än så!"
Jag säger att jag vill.
Syster Helena. Oxe. Lillasyster. Yngst av tre och sladdbarn.
Precis som bloggmadamen.
Och på skalan hur bra hon trivs ...?
"Tio".
Och så blir det samtal med syster Helena.
"Vem ska stå som närmaste anhörig?" frågar hon och jag säger pv:s namn.
"Får vi ringa honom mitt i natten om det behövs ..?" frågar hon.
Mitt i natten?
Jaha.
Om det skulle hända nånting .., om det skulle bli akut allvarligt av något slag.
"Javisst, ring och väck honom ni!" svarar jag och kommer för min inre syn att tänka på sista smörjelsen.
Sist av allt blir det samtal med narkosläkaren.
Han är polack, men har bott i Sverige i sju år och talar otroligt bra svenska!
Efter att han har berättat om ryggmärgsbedövning och lite annat, pratar vi om olika dialekter och när jag säger att jag bara kan ett ord på polska, nämligen vad "bärkasse" heter, gapskrattar han och så förklarar han med penna och pappar hur krångligt det kan vara med polska ord och alla konsonanterna.
Jerzy. Kräfta. Född 1948.
"Elisabet, det här är mitt namn .., titta så många konsonanter!
Och efternamnet är svårast att stava för den som inte är polack", säger han.
Jag får veta att herr narkosläkarens pappa var civilingenjör, men tre av doktorns kusiner är också läkare, nej, fyra! Alla utom en arbetar med narkos.
"Varför just narkosläkare ..? Tja .., det är otroligt intressant .., och jag tycker om teknik .., jag går alltid in i en affär här i stan som säljer just sånt .. jag kan gå där hur länge som helst och titta .., vore jag inte läkare, då hade jag nog satsat på att bli ingenjör", säger herr Luszcz.
På den där skalan hur bra han trivs med sitt arbete?
"Tio!" svarar han glatt.
Sist av allt kommer den vänliga Helena och säger att det finns fika i lilla dagrummet.
"Ja, ni som har rest länge .., ni är säkert sugna på frukost .?" säger hon.
Vilken service!
Och när är allt klart, då kan jag knappt gå upprätt, för ortopedläkaren har vridit och vänt på mitt knä och jag känner mig som hundrafem år - minst -, men haltar iväg ner till centrum och jag ser hur många ihåliga träd som helst och tar fram kameran och en kvinna frågar vad det är jag tar bild på?
"Hålet i trädet, ja, det är till Johnny i Stockholm ...", säger jag.
"Jaha ....", säger tanten tyst och promenerar sin väg.
Överallt ser jag hål i träden .., och jag tänker att Hässleholm vore ju paradiset för herr Stationsvakt!
Ja.
Ungefär så var det.
Det blev en bra dag.
Som ett litet äventyr.
En dag fylld med intressanta möten så där längs den där vägen som heter Livet.
Och den som har orkat läsa till slutet, får härmed Tålamodsmedaljen i största storleken, ja, men varsågod, här hänger jag den om halsen!
