Söndag .....

Vilken dag! 

Vaknar till hällregn och flera timmar senare blir det nästan-sol, i alla fall det här vansinnigt vackra, milda blå ljuset som jag bara  älskar.

Kan ett ljus vara "mjukt"? Jo, det kan det. 

Kan ett ljus vara "snällt"? 

Jo, det också.

Så var det idag. 

Pv ägnade mest hela dagen åt att packa inför resan till Sthlm, för vidare befordran till Dalarna, men det blir i morgon det.

I hallen låg skidfodralet .., en resväska, vallabänken (!!) och en ryggsäck. Skjortor ströks och jeans togs av och andra togs på. 

Och han hade fixat mackor med skivor av julskinka som pålägg och kaffe i termos. 

Och så iväg till Falkenberg och "ha nu så trevligt!" och nu tror Harry att husse ska komma hem när som helst (kanske på körövning ..?) och när denne pv ringer och harry hör hans röst, (ja, jag hör bättre när högtalarfunktionen är påslagen), kommer han rusande nerför trappan och tittar sig förvånat omkring. Så här är det bara första dagen, sen har han lärt sig. 

Här går denne husse till spår 4 på järnvägsstationen (som bara är spår, inget direkt hus) och han är särskilt besvärsrädd heller. 

Förra gången det begav sig, hade han dessutom med sig Nelly. Hon låg snällt i en blå Ikeakasse med liten fäll som bädd. Det gick hur bra som helst. 

Orsa Grönklitt är målet, men det blir i morgon det. Hemresa på lördag, om jag minns rätt. Och 

För övrigt? 

Världen snurrar på som vanligt .., fyra ungdomar skjutna (en avliden) i Vällingby - någon slags gänguppgörelse - och i Malmö har fyrverkerier skjutits hött om bött och bilar fattat eld och missiler och granater har susat över Kiev och jag tänker på alla hundar och katter och hästar och småbarn och äldre som måtte vara vettskrämda.

Men här ..., är allt sig likt. 

Det har regnat mängder och lilla bäcken som mynnar i havet är strid .., det var där Nelly ramlade i och pv lade sig på mage på "bron" och norpade henne när hon kom farande likt en liten barkbåt från andra sidan "bron". 

Så förvånad hon var! 

Ägnade gårdagskvällen åt att titta på två filmer. "Happy end" var titeln på den ena och "Pojken med cykeln" den andra.  Den första var aningen krånglig att hänga med i - i alla fall till en början - och jag tyckte mer om den än vad pv gjorde .., har dessutom sett den på Filmstudion, tror jag, men det är många år sedan. 

Film nr 2 var jättebra, men båda filmerna handlade om barns utsatthet .., kanske inte vad vi hade förväntat oss, av titlarna att döma. Båda filmerna streamades .., den ena via Triart.se, den andra hos SF anytime. Trettionio respektive fyrtionio kronor kostade kalaset och då får man ha filmerna i fyrtioåtta timmar. 

Vi var uppe till tolvslaget (var aningen virrigt från Skansen, tyckte jag), några enstaka smällar hördes här längs Ejdervägen och Harry blev orolig, men inte så värst. Sigge bryr sig inte i fyrverkerier. Skönt när det i morgon blir vardag igen. Ära vare vardagarna!

Så har den här dagen - och delvis gårdagen - varit. 

Ajöken, sa fröken.

   Dagens fönster ....

     ... fångades i Gdansk i Polen och det var mina barns pappa som hade håven redo. 

Och så vill jag ....

... säga TACK till er alla som tittat in här under året .., för kommentarer och fönsterbidrag och ja, helt enkelt för att jag blir så glad över detta! 

Och jo, jag vet att det finns läsare som aldrig kommenterar .., ja, ni är också välkomna!

      Bilder från vintern och våren 2022 ...

I vanliga fall - förr om åren - gjorde jag en års-sammanställning vilken närapå tog halvåret att läsa eller titta på. Det ska jag befria er ifrån. Nu får det bli lite hipp som happ. Det blir spridda bilder (minnen) som gör mig glad, bara jag tänker på dem. Eller: bilder som väcker känslor hos mig.

Som den längst uppe till vänster; tavlan som blev en vinst i något konstlotteri och konstnärens namn var Kerstin Andrée och jag tycker att den är så fin, så fin. Ack, att man hade vunnit den!

Den 4:e mars .., då upptäckte jag den allra första lilla blåsippan. Alltid på samma ställe .., ett mindre sällskap ljuvligheter i häcken nere hos Ecke och Britt. Och dubbla gula tulpaner = lycka. 

Och Sigge. Tretton år gammal eller ung.

Glad blev jag även av en sån här teckning/målning/illustration. Jockum Nordström var namnet på konstnären. Denne Jockum hade också illustrerat diplomen till åkarna som genomfört Vasaloppet; det var där jag upptäckte honom. 

Blommor och grönt sprider värme - i alla fall i mitt hjärta -. Och morgonljuset.

Någon gång i våras visar Halmstad Filmstudio "Tryffeljägarna från Piemonte". Lämnar biografen med lätt hjärta. Som jag älskade den filmen.

Jag undrar hur många brittiska Ambulansprogram jag tittat på under 2022? Hur många människoöden som flimrat förbi på tv-rutan? Ofta äldre människor, som här på bilden. Det var kvinnan - Joan - som var sjuk och ambulanspersonalen skojade med henne. I sjuttiotvå år hade hon och maken varit gifta.

DN:s Åke Ekdahl är alltid en källa till glädje, i alla fall för mig. Här har han författat ett litet brev från den svartvita flugsnapparen. 

Från Portugal kommer i april en bild med två äldre herrar framför ett butiksfönster. I skyltfönstret tycks det hänga dagstidningar.  Kriget i Ukraina har kommit. Den 24:e februari inledde Putin och Ryssland den ”Specialoperation” som nu benämns KRIG. 

Så mycket oro ...., och vi är säkerligen många som fått krångel med nattsömnen sedan dess och jag tänker ofta på vilken skyddad tillvaro jag har levt i. 

Nästan som i en kokong av bomull. 

Någon gång under våren får jag pippi på att titta på instagramfilmer från Turkiet där blivande äkta män (med - till synes - hela släkten i släptåg) knackar på dörren hos sin blivande hustru och därefter uppvaktar henne med - ofta enorma - blomsterbuketter.

(Så gott som alla tar av sig skorna och går in i stumplästen).

Å, det är sååå intressant att se hur totalt olika männen reagerar! Att kolla in kroppsspråket.

Det är sannerligen inte många som möter blicken hos sin käresta .., blommor överlämnas raskt och så snabbt iväg in till vardagsrummet! 

Någon enstaka vågar kyssa sin älskade på kinden. 

Ibland - men inte ofta - en hand som i smyg smeker kvinnans, då, när blommorna överlämnas. 

Och jag slås av hur vackra människorna är, såväl män som kvinnor!

I april - på väg till sin läkare för hjärtkontroll - krockar min syster i Australien med en lastbil, vilket får förfärliga konsekvenser. En sjuksköterska från läkarmottagningen (den ligger i närheten) är först på plats; kollar hur det är fatt ., ringer Birgittas son sextio mil söderut och larmar ambulans.

Det ska visa sig att det inte är många hela ben i hennes kropp  .., det är väl egentligen enbart huvudet som klarat sig helt utan skador. 

Där är frakturer på bäckenet, höger arm opereras .., knäet har fått sig en rejäl smäll, liksom ena ankeln. I närapå en månads tid blir hon sängliggande med stark smärtlindring och därefter väntar tuff rehabilitering. Gångträning, etc.

Tio veckor efter kraschen sätter hon sig hon på flyget från Adelaide till Kastrup och tillbringar fem veckor hos vår äldsta syster i Skåne. 

Hon går lite långsammare än vanligt (läs: ganska mycket långsammare), men är för övrigt pigg och kry. I november fyllde hon sjuttioåtta år.  

Birgitta är - utan konkurrens - den helt klart tuffaste av oss tre syskon. (Ny bil och hund har hon också skaffat sig efter olyckan). 

Ännu mera i april. Då tar vi flyget (ja, flyget!) till Berlin och får tre dagar som innehåller hälsporre-elände, promenader, ännu flera promenader .., cafébesök, spårvagnsåkning, kyrkklocke-klang och jag upptäcker en man ståendes på en balkong - just då i färd med att plantera vårblommor i en balkonglåda -. 

På ett närliggande café köper vi kaffe och var sin kaka. Vi sitter ute i solskenet. 

Jag känner mig så lycklig. 

Ungefär så var våren 2022 och vintern glömde jag nästan bort. 

En fin nyårsafton och ett Gott Nytt År önskar jag er alla, ni som tittar in här. Undrar om någon alls hinner .., det är ju så mycket som ska göras. Själva firar vi i lugn och ro här hemma.

(Nu ska det bli intressant att se vad som händer med inlägget. Ibland - så där efter en timmes tid - kan bilderna flyttas ner och det blir ett jätteglapp mellan bild och text. Helt obegripligt är det). 

Nu är det nära ...., quizresultat och lite annat. 

Ja, nu är det nära tills vi trillar över till ett nytt år. 2023. Nog minns jag hur ovant det kändes när vi tog skuttet in i tvåtusentalet. Nu har det redan gått tjugotvå år sedan dess. 

Som alltid här i gula huset är det tämligen lugnt. Det är en sån otrolig skillnad på sommar och vinter, ja, det är nästan som om vi går i ide från november till februari. 

Så vad gör vi? 

Knåpar på med dagens korsord .., pv rengör sina löparskidor .., jag har värmt upp Janssons (som blev så otroligt god) .., och Harry - liggandes utsträckt på soffan Ektorp - sover med djupa andetag. 

Därtill har jag inhandlat en spotlight och väl hemkommen upptäckte jag att där följde inte med någon lampa! Ååå, så dumt av mig! 

Dagens quizresultat blev som följer: Pv hade 9 rätt (fel på fråga 8, utrikes .., vetenskap) och själv hade jag 8 rätt, fel på fråga 1 (pinsamt!, handlade om EU) och fråga 6 .., vattnet som skiljer ...).

Nåja, det hade kunnat vara värre. 

Vi har även gottat oss åt friherrinnans goda kakor som hon hade med sig vid middagen igår. Båda sorterna var sååååååå smarriga! 

Saffransbullen var lika god den - bakad av Maja i Skåne -. 

Och ja, vi vet att sötebröd inte är hälsosamt, tro inte annat, men ack, så lycklig man blir när något sådant dyker upp, så där oförhappandes! 

Någon gång på förmiddagen ägnade jag en timme till att titta på SVT:s dokumentär (gjord av fenomenale Jens Lind) som handlade om prinsessan Birgitta. 

Det var mycket som kom fram som jag inte hade en aning om. 

Och precis som när mina systrars mamma gick bort vid 33 års ålder (året var 1950) och det aldrig därefter pratades om henne (pappa sa att han liksom inte vågade ta upp det, rädd att göra döttrarna ledsna och kanske var det samma känsla hon dem ...?), så vittnade prinsessan Birgitta om samma sak, ja, vid hennes fars död.

Det var "locket på." Inte en enda gång efter pappans död nämndes hans namn för döttrarna och Sibylla, som då blivit änka med fem barn, levde sitt eget liv. Det var barnjungfrun Nenne Björnberg som blev den stora tryggheten (jo, det hade man förstås läst om). 

Ett intressant program om en till synes självständig och ganska enkel kvinna/prinsessa. Hur annorlunda hade inte hennes liv sett ut om hon fått möjlighet att studera vidare till något som passade henne?

Programmet finns att se på svt.play och kan ses i hela världen. Ska i alla fall tipsa min syster - tillika namne till prinsessan - att det går att titta på. Själv inväntar jag en kortfilm "Det stora och det lilla" som sänds i SVT 1 klockan 17.30.

    Dagens fönster ...

.... fångades av mig själv i  S:t Mary Abott Church i London. 

Det är nu många år sedan jag var där, men när jag tittar på bilden, ja, då är det som att sätta sig i en tidsmaskin.

Onsdag ...

Om det är någonting jag verkligen har insett under årens lopp, så är det att vardagar .., det är min melodi.

Fyra plusgrader och hällregn .., nästan så att det inte blir ljust, trots att det är mitt på dagen, ja, så är läget i skrivande stund. 

Lugnt och fridfullt. Lite telefonsurr med den som tillsammans med fru och goda vänner ska tillbringa nyåret i Gdansk .., ytterligare lite surr med friherrinnan som ska ut på äventyr idag .., och själva ska vi åka in till stan och handla livets nödtorft. 

Har också radiolyssnat  på ett sammandrag av veckans händelser, ja, det går fort tills det är fredagmorgon  och DN:s Quiz och jag har knappt tittat på ett enda nyhetsprogram under julen och därefter. Och korsorden har vi ännu inte tagit oss an.

Kanske ska jag leta reda på en bra film och ägna onsdagkvällen åt ..., men redan kl. 16.25 visas i SVT 1 Beatrix Potters "Sagovärld" och den tycker jag sååå mycket om! 

Och Sverige blir under det närmaste halvåret ordförandeland i EU och jag hoppas verkligen att det går bra, men sätter min tilltro till dugliga (rent av begåvade) tjänstemän inom olika områden. 

Och så fasar jag för nyårsaftonen och vad Putin och hans anhang kan tänkas utsätta ukrainarna för.

Lite så är det.

Dagens fönster ...

... fångades här i det gula huset och det var i slutet av december för sju år sedan. 

Röda tulpaner även då, kan jag konstatera.

Tisdag efter jul ....

Så blev det bestämt att minstingen (som för övrigt inte är minst/yngst längre) skulle få åka hem till Skåne, mest med tanke på att det var så förfärligt ledsamt någon halvtimme igårkväll. 

Tanken var tåg, men det var så pass mycket packning och dessutom bilstolen, så det beslutades att hans mamma och vi själva skulle stämma träff i Helsingborg, vid Ikea. 

Lagom mycket trafik var det ., och packat på parkeringen utanför det blågula varuhuset, men ändå inte så fullt som när vi var där den 23:e den här månaden!

Och hjälp, så roligt att få träffa sin mamma igen!! Det blev lunch tillsammans och inte förväntade jag mig att Ikeas stekta kyckling med pommes och tillbehör skulle vara så himla god, men det var den. Mör och fin! 

Sen hemåt. Vi fick veta att några minuter efter att skånegänget givit sig av, däckade 3-åringen, men jag kan säga ..., att det gjorde jag också. 

Bilden visar hur det såg ut när vi igår körde hemåt från Skåne. Sååå många bilar med takboxar såg vi då och flera av dem var norskregistrerade. 

"Kanske är det norrmän som skidsemestrat i Alperna ...?" trodde pv. 

Så kan det ha varit. 

Nu tittar vi på det senaste avsnittet av På Spåret och oj, så eländigt det går för deckarförfattarinnan och hennes partner. Det känns hemskt när det är sådan skillnad i kunskaper .., ja, jag lider med den som gissar fel och hamnar långt efteråt - poängmässigt -. Friherrinnan meddelade att "Efter fem" sänds klockan 20.00 i stället för fem timmar tidigare. Aha, då förstår jag 

Dagens fönster och lite till ..

.... fångades under juldagspromenaden i Bunkeflostrand. 

Det blev en jul tillsammans med en förväntansfull treåring .., en alltid solskensstrålande liten krabat som snart blir fem månader .., och så trivsamt sällskap alla dagarna. 

Nu är vi hemma. Stort tack till Maria P och Hilda som gav Sigge mat! (Han låg och sov på soffan när vi kom hem).

I soffan Ektorp ligger i skrivande stund treåringen (som ville följa med oss hem) och sover gott (själv tänker jag sova  i den andra halvan av soffan) och tidigare i eftermiddag blev vi bjudna till Sonjas dotter Maria, där även Sonja och Marias tvillingsöner Elliot och Alfred (åttaåringar) var. 

Så himla trevligt!

Väl hemkomna satt vi här i soffan och tittade på min favoritfilm - nästan alla kategorier  - "Mitt liv som  hund" av Lasse Hallström och med suveränt skådespel av precis alla i den filmen, inte minst en väldigt ung Anton Glanzelius! Tänk, att han satt ihopkurad intill min sida under HELA filmen .., även om jag förklarade lite av handlingen. Därefter däckade han och började längta efter mamma. Nåväl, det gick över och han somnade till slut, men nog gjorde det ont i hjärtat (alltså att han blev ledsen och saknade mamma, jag tyckte så synd om honom!)

Ett ögonblick under julen .., när han som tidigare var minstingen, kom insmygande till oss i sovrummet och kröp ner under täcket. Hunden Bosse (inhandlad på Ikea i Helsingborg) fick följa med och den fick för övrigt göra den lille resenären sällskap även hit, till landet Halland.

Så säger jag: God Fortsättning på julen till den som tittar in här! Hoppas att ni har haft det bra. Nu ska jag försöka läsa ikapp lite.

Dan före dan ....

Igårkväll var det så dags för lillejulafton tillsammans med Hilda, Mymmel och Edvin. 

Den sistnämnde kom ju nästan direkt från förskolan och oj, så kämpigt att behöva vänta på att få öppna paketen som låg där likt frestelser under granen! 

Fyra timmar senare, ja, då trött orken. Då "flög fjädern", som vi sa hemmavid. 

Nu är jag ensam uppe. Pv, som i vanliga fall lämnar sängen vid femtiden på morgnarna, han njuter av arbetsbefrielsen .., åtminstone den som handlar om skolan.

Det är Sigge och jag själv som är uppstigna.

Gjorde DN:s nutidsquiz medan jag ännu låg i sängen. Idag kändes det ovanligt enkelt, ändå hade jag inte full pott. Nio rätt av tio och fel på fråga 10 (konstfrågan). Förmodar att många kommer att ha alla rätt och gratulerar redan i förväg! 

Medan detta skrivs, tittar jag lite på tv4. Trafikverkets Bengt Olsson är på plats .., denne man känns numera som en nära bekant. 

Nu ska jag ta tag i morgonbestyren. Kaffe, dusch, kanske en skinksmörgås - men bara kanske - . 

Pö om pö ....

Det är väl ungefär så jag tänker .., att jag tar det lite pö om pö. 

Alltså har jag idag slagit in julklappar till minstingarna i våra familjer och till julklappsspelet i Skåne och kanske ytterligare någon. Så skönt att ha det klart. 

Och jag har ringt några samtal - ett till Malå till Nils-Erik som på Facebook skrev att han kommer att sitta ensam hela julen - det är ju hemskt! 

Och så till den rara kunden från affären i Ystad, hon som på julkortet berättade att hon blivit änka för en tid sedan ..., och ett samtal till hon som i november 1971 höll mig i handen när jag - omåttligt nervös - ringde för att få besked om huruvida jag var gravid eller inte. Den kvällen låg hon en stund i min säng och så bad hon en bön om att det gick en ängel kring vårt hus och bar på två förgyllda ljus. Jag glömmer det aldrig. Dagen därpå gick jag till det som då hette Tempo och köpte bruna babykläder i den minsta storleken. 

Men nu är det många år senare.

Mycket återstår på programmet. När pv kommer hem ska vi- lite senare - köra in till stan för det allra, allra sista. 

Och ikväll tänker jag göra Janssons och lite julgodis. 

Igårkväll tittade vi på det andra avsnittet som handlar om Ingemar Stenmark och hans karriär i slalombackarna. 

(Tre avsnitt, alla i tv4).

Vilken otroligt sympatisk människa han verkar vara! 

Och så finurligt av producenten till programmet att ta med hans gamla vänner bland konkurrenterna och likaså tränare och andra ., då blev det nog åtskilligt enklare för denne inte alltför talföre västerbottning att komma till sin rätt. Detta att känna sig trygg. Att allt inte enbart handlade om honom. Ska bli intressant att se det allra sista programmet.

Tittade även på Året med kungafamiljen. Ja, har vi nu ett kungahus, kan vi väl knappast ha fått bättre representanter på den posten. Skilsmässoryktena angående Victoria och Daniel togs upp, men utan kommentarer från dem det gällde och det var väl lika bra det. Kanske har det vänts blad även där.

I morgon lär det bli ont om tid, så jag säger redan nu:  T A C K - från hjärtat tack - för alla hjärtevärmande julhälsningar som kommit dråsande i postlådan, men även hälsningar via sociala medier! Allt lika välkommet! En riktigt God Jul önskar jag er också .., ni som mellan varven öppnar dörren till bloggen och tittar in lite nu och då! Så mycket glädje ni sprider! (Bilden här ovanför visar parkeringen innan havet .., idag, alltså.)

Dagens fönster ...

För många år sedan kom det här fönstret som vykort eller möjligen som just ett dagens fönsterbidrag och det passar väl som bäst nu i juletider?

Avsändare var Lisbeth i Stockholm, hon som hade bloggen Tankevågor. 

Jag säger än en gång tack Lisbeth! 

(När jag fyllde sextio, ringde L upp mig - jag har aldrig träffat eller pratat med henne - och så sjöng hon och hennes elever "Ja, må hon leva" och jag höll på att börja gråta, så rörd blev jag! Sån är hon.) 

Och så länge jag är i livet och har minnet i behåll, värmer det minnet mitt hjärta.

På flygplatsen ....

Det finns många saker jag uppskattar när det gäller att vara pensionär och en av dem, det är alla fantastiska tv-program som man har tillgång till. 

Idag har jag till exempel tittat på kanal 12 och den brittiska dokumentären "Heathrow", där man får följa arbetet på den här enorma flygplatsen utanför London. Det är inte klokt så intressant det är och jag är så fylld av beundran för flygplatspersonalen .., att dom klarar av all stress. 

I dagens avsnitt kunde vi följa kvinnor vilka arbetade med att checka in allt bagage och det var inga nådiga mängder! Här rörde det sig om passagerare vilka skulle till Dakka i Bangladesh och inte nog med att det var halva släkter som skulle resa tillsammans, det var jättelika mängder med bagage och alldeles för mycket vikt och somliga blev på dåligt humör när dom fick välja mellan att packa om väskorna och bättre fördela vikten - alternativt betala för överskjutande kilon -. 

Innan jag tackade för mig på affären, närde jag ju en dröm om att få se hur andra människor har det på just sin arbetsplats och det här blir ju nästan som ett studiebesök. Så tacksam jag är att syn och hörsel finns kvar och därmed möjligheten att följa såna här program.

Men nu har jag studerat tillräckligt för idag och ska ta mig an sillen som ska läggas in  .., jag ska dammsuga, torka halltrappan, plocka in enris .., och slänga ett överkast i maskinen.

Här och nu  och då ...

Detalj från den utdragbara sängen som min mammas morfar, Per-Olof Hansson, hade gjort på sin fritid. 

Det var han som var småskollärare i byarna uppe kring Dikanäs och mamma berättade så ofta om honom och hur oändligt snäll han var och hur hon och kusinen Arline fick huka under katedern där han satt och höll lektion och hur han, när dom började fnittra, hyssjade dem med ena foten. 

På nätet kunde jag ta del av följande, vad beträffar denne P-O Hansson, född i Kittelfjäll den 14:e april 1867. Föräldrarna hette Hans Jonsson och Anna Karolina. De hade, förutom P-O, fyra pojkar och fyra flickor.  

Jag saxar lite i texten. Så här och texten är hämtad ur Nils Erikssons bok Vilhelmina kommuns skolhistoria.

"På den tiden bedrevs emellertid en omfattande undervisning i hemmen. Detta gällde främst läsfärdigheterna så att alla barn skulle kunna läsa sin katekes och bibliska historia så grundligt, så att de kunde den utantill. Annars löpte de risk att icke bli konfirmerade. Läskunnigheten hade det goda med sig, att barnen kunde läsa allt de kom över.  

Nybyggarsonen P-O Hansson hörde tydligen till dem  som uppövat sin läsfärdighet och sitt minne långt utöver det för den tiden vanliga. När han konfirmerades i Vilhelmina, uppmärksammade konfirmationsläraren Lars Dahlstedt honom och övertalade honom att söka in vid länsseminariet, som då var förlagt till Norsjö. Dahlstedt lånade honom först 150 kronor och de medel han ytterligare behövde." 

// Det är - i alla fall för mig - så intressant läsning, men jag lägger ut mera i morgondagens inlägg.

Dagens fönster ....

Så här skriver avsändaren, som är annannan: 

"Sitter på ett Öresundståg i Malmö och väntar på sen personal. En ordinarie personal och en som är på inskolning efter att tidigare ha kört pendeltåg i Stockholm står och pratar arbetsvillkor i förarhytten. 

Jag går inte fram och hälsar men fångar fönstret lite diskret. Tänker att du skulle varit med och tjuvlyssnat på lokförarsamtalet!"

//Tack annannan! Någon gång har jag fått följa med där framme i lokförarhytten och så otroligt intressant det var! Och så helt annorlunda i jämförelse med att sitta som passagerare.  Vilka vyer!

Spridda skurar från en måndag i december ...

När jag handlat på Hemköp idag, upptäcker jag att pv har ringt. Jo, han berättar att han bitit av en tand i överkäken och står nu och väntar på bussen in till Halmstad, till Folktandvården på Nyhem. 

Jag säger att jag kan hämta upp honom, så kan vi ta en sväng förbi Clas Olsson efteråt och så blir det. 

Det här är övervåningen på vårdcentralen. Här finns även röntgenavdelning och diverse annat, och bakom ryggen där jag står, ligger tandvårdens lokaler.

En gång tidigare har jag varit där .., det var när vi för kanske fem år sedan drabbades av influensa och var sjukskrivna i veckor.

Hela tiden kommer och går människor och många kommer från andra länder och även om barnen som ropas upp är i tio, elvaårsåldern, följer föräldern med in i undersökningsrummet. Det kanske är det vanliga numera? Nästan ingen i väntrummet - förutom pv - har hängt av sig ytterkläderna. Själv sitter jag och läser en Svensk Damtidning från i höstas och intill mig ligger pv:s tjocka vinterjacka. Ett högt skåp med olika låsbara fack står i ena hörnet av lokalen .., så praktiskt, där kan man låsa in plånböcker och annat man är rädd om. Smart. 

Väntrummet är stort. Alla sitter långt från varandra.

Utsikten från det första våningsplanet. 

Runt den lilla gräsplätten i mitten av bilden, fanns idag rena skridskobanan. 

Hemåt igen. 

Nej, det visade sig vara rent omöjligt att köra upp på backen hos oss .., bilen bara glider. 

Pv hämtar en spade och hackar sönder isen .., slängde därefter ut sand på vägen och efter knapp en timmes kämpande, kunde han köra upp. 

Så här ser gräsmattan ut. 

Och här har hackandet tagit sin början.

Klockan är nu kring  21:30 och medan jag skriver detta, slängs ett öga på Aktuellt. 

Det handlar om Putins besök i Belarus. 

Amen.

Undrens tid och så vidare ....

Plötsligt händer det! 

Vännen Eva från Tyresö ringer och efter allt prat .., det som handlat om den senaste sjukhusvistelsen och om barnbarnet Erik som är hos dem och övar sig på matematik (Den Halvlånge, f.d. lärare på KTH, är icke allenast morfar, nej, han bistår Erik med matteträningen) och om vädret och om julkortet som kommit, ja, när allt det vanliga är avhandlat, säger Eva - denna förut så totalt icke-sportintresserade kvinna - att hon igårkväll tittade på finalen i fotbolls-VM. 

Det är knappt att jag tror mina öron! 

Jodå. Så var det. Middagen intogs inte vid matbordet, utanför fram tv-apparaten, allt för att inte missa något av matchen. 

"Och jag ÄLSKAR Messi! Han är så fin och det var så roligt att dom vann!" säger hon lyriskt. 

Det låter nästan som hade hon skådat ljuset. 

Och läser du här Eva, så vet att: I love you!

                          Måndagsfönstret ...

                  Fanns i min lilla 1:a och speglar sig i den affisch som jag en gång fick via tidningen Vi.

Fjärde advent och en massa dryckjom ...

Idag hade vi röjning av hyllorna i källartrappan. Trappan dit ner är brant, ja, i mina ögon närapå livsfarlig och på ena sidan av den, där finns fem hyllplan av trä och där har det under årens lopp samlats allt möjligt rat. 

På nedersta hyllan har det stått en hel hop med flaskor, varav kanske 90% visat sig vara icke-öppnade. Man kan fråga sig varför. 

Ja, en förklaring är väl att vi ytterst sällan dricker ren sprit, det är någon Martini när vi seglat och lagt till och pustat ut och samma sak med Jägermeister, som pv brukar bjuda seglarkompisarna på - även då när dagens seglats avklarats -.

Men allt det andra ..? Hur många år har dessa flaskor stått där på hyllan?

Där är en Tullamore whisky - kanske har den använts till Irish Coffee någon gång, för ingen av oss tycker om whisky; den får friherrinnan - och längst till höger här på bilden står en flaska tysk eller polsk vodka, en present från den polska familjen vars hund bet Harry i huvudet .., då, när han bara var valp, det var väl någon slags tröst i bedrövelsen.

En flaska champagne upptäckte vi .., och Gordon´s Gin (aha .., jag tycker ju om Gin & Tonic, men vi glömmer alltid bort att flaskan finns och kommer vi plötsligt ihåg att vi ju har Gin, ja, då har vi i gengäld glömt att köpa hem Schweppes tonicwater till), ungefär så är det. 

Alltså var det timligt stort sällskap med dryckjom vilka trängdes på hyllan. 

Dammiga flaskor som nu fått ny lyster. 

Bäska droppar måste vara inhandlad vid någon jul, påsk, eller midsommarhelg. Ingen av oss tycker om snaps, men när grannen Birgitta i höstas bjöd på surströmming, bjöds jag på Norrlands Akvavit, då tyckte jag om den och det berodde inte enbart på namnet.

En flaska med avlång och otroligt smal etikett, märkt "Apelsinvin, 1982", upptäcktes också. Det var pv:s mor Gunvor som tydligen agerat vintillverkare. 

För övrigt kan meddelas att Gunvor - som arbetade som kontorist - på dom flesta varor som köptes hem, märkte dem med inköpsdatum och pris. 

Nå, hur smakade hennes vällagrade apelsinvin?

Jo, efter att pv testat en slatt på tungan, åkte det i slasken. 

Nu är hyllorna torkade och rengjorda .., allt som inte ska vara där har sorterats bort .., och i skrivande stund är där riktigt prydligt i mörkret.

Måtte vi nu inte fastna i frestarens garn, ja, vad beträffar dryckjom. 

Nej, nu gäller det att vara ståndaktig!

Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster ...

I det här huset - som förmodligen sett bättre dagar - bodde tydligen min mammas morfar och mormor en del av sitt liv. När bilden togs; det måste ha varit många, många år senare, tycks det övergivet. Tre personer står där till vänster och tittar på huset .., kvinnan eller mannen i mitten pekar upp mot husgaveln .. en hund tittar mot fotografen. 

Mammas morfar hette Per-Olof Hansson och mormor Charlotta, f. Westerlund.

När jag köper potatis .....

... blir jag stående en stund och funderar på om det ska vara mjölig eller fast potatis till frestelsen.

Intill mig står en kvinna i min ålder. Kort, mörkt hår. Påminner lite om min mamma. 

"Hej, du verkar vara lite av en potatisexpert .., vad tror du, fast eller mjölig potatis till Janssons?" säger jag. 

Kvinnan ler och vet besked. Jo, men hon använder den fasta sorten. 

Det blir kanske en halv minuts prat, möjligen det dubbla .., men jag känner på en gång att jag tycker så mycket om henne. 

Det känns som om vi har nycklarna till varandras hjärtan. 

Visst är det förunderligt, detta att ibland behövs inga omvägar.

Allt klickar.

Dagens fönster ...

... blir ett fönster från Plockton i nordvästra Skottland .. ett samhälle med tropiskt klimat, sa en av hotellgästerna där vi bodde för en natt (i ett mögeldoftande rum ...)  i den här staden nära havet.

"Ja, dit måste ni åka .., det är inte långt härifrån och ni ångrar er inte!" fortsatte han. 

Så det gjorde vi. 

Och det var vackert och vi satt på stranden och slängde en bit bröd till en lurvig hund som gärna ville smaka av vår lunch. På väg tillbaka till bilen upptäckte jag fönstret och det fina vykortet.