Här och nu ....

En lugn och fridfull dag. 

Skickar postens vykort, sådana som man gör själv, väljer egna bilder (om man vill), till en inte alltför hög kostnad. Tjugotvå kronor, närmare bestämt. 

Pv kontaktar Trafikverket angående ärenden som rör Vägföreningen, men den han vill prata med, är inte anträffbar. Det blir ett mejl i stället. 

Själv kokar jag cowboysoppa; ett storkok. Det räcker till lunch till oss båda, samt att fylla två halvliters Siaglassbyttor. 

Perfekt, nu är det bara att ta upp och värma när andan (läs: hungern) faller på. Innehållet idag: stekt köttfärs, spetspaprika i bitar, liksom vitlök, gul lök, kikärtor, vita bönor, en hel del potatis, stjälkselleri och fänkål, vatten, lite grädde och en skvätt kalvfond. Oregano och cayennepeppar, plus salt som kryddor. Klippt bladpersilja över det hela när det hamnat i tallriken. Underbart gott!

Bilden: ny duk på trädgårdsbordet. Vit och fin. 

Och pv gör sig redo för att köra in till Halmstad. Det ska handlas på ÖoB (solrosfrön till småfåglarna) och lite annat och så är det ju sångövning. 

På almanackan har jag skrivit in viktigheter. 

Torsdagmorgon och fram till klockan 13.00 ska pv hämta och ta hand om Edvin, då förskolan är stängd och på eftermiddagen är det dags att åka till Falkenberg med väggklockan som är så underbar. 

Så här stod det i sms:et som kom tidigare idag:

"Nu har jag möjlighet att ta din klocka. Hör av dig när du har möjlighet att lämna den. Hälsningar Urmakarn." 

Å, så spännande det ska bli att höra om han tror att den ska gå att få igång! Går det inte, så överlever jag det också. Den är så fin som den är, där den hänger på väggen .., alltid i blickfånget när jag sitter och skriver. 

Och om det nu går .., undrar hur klangen är när den slår? 

Ja, ja. 

Den som lever får se.

Dagens fönster ...

... fångades av mig själv och detta är fönstret som vetter mot havet till. 

Mot väster, alltså.

Gaveln som skymtar i blått, är Ecke och Britts lillstuga, som inte längre är gul. 

Som jag saknar den färgen, som var så mycket "varmare". 

En annan sorts polis ...

På Instagram idag: Ett fotografi av en man och en kvinna som håller upp en inramad bild. 

Bildtexten lyder, bland annat så här: "Per och Birgitta håller upp en bild av sin son Andreas. Den 30 juni 2021 skjuts 33-årige polisen Andreas Danman ihjäl i Biskopsgården Göteborg. Det första polismordet på nästan 15 år." 

Där är två kommentarer. 

Det här är den ena: " ... sin son Andreas." Possesiva pronomen.

 "Från det ena till det andra, del II .....

Från vårkänslor till detta. 

Nåväl, vi var ju varnade. Först ringde friherrinnan och berättade om vilket oväder som skulle drabba oss i södra Sverige och så tog ju SMHI, Yr, Klart och tv:s väderlekspresentatörer vid, så ingen kunde vara ovetande. 

Vaknade vid femtiden och lade genast märke till  t y s t n a d e n. 

Tittade ut genom fönstret och hela världen var vit. 

Och helt slut på solrosfrön till fåglarna har vi! 

Har skivat ett par röda äpplen och lagt ut till dem, och det kan jag säga, att där är det slagsmål om godbitarna.

Precis när jag tänkte trycka på "publicera", kom den här bilden insusande från äldsta dottern. 

"Kommer du ihåg ...?" skriver hon. 

Jo, jag kommer ihåg. Det var då hon hade kört ner från Stockholm för att hjälpa pv och mig själv, då, när vi var så sjuka i covid. 

En av dagarna - innan jag hamnade på sjukhus - kom hon med Ekströms kräm (som var det enda jag fick i mig), men hade även rostat en skiva vitt bröd, brett på smör, samt pudrat med kanel och socker. 

Förfärligt onyttigt förstås, men ack så gott!

Aldrig i hela mitt liv hade jag upplevt en sådan delikat smörgås! Ett glas kallt vatten med is, fanns tydligen också med.

Det här måste ha varit en av de sista dagarna jag var hemma ., så totalt kraftlös och slut på. 

Ja, det var ett elände. Livet blev inte riktigt detsamma efteråt, fortfarande kan kraften plötsligt - och helt oväntat - bara tacka för sig och försvinna, men det må vara hänt .., man lever ju i alla fall.

Dagens fönster ... och lite till. Eller mycket.

Och fönstret speglar sig i väggen och skänker ljus åt väggklockan - den som jag tycker så oändligt mycket om - så där så jag knappt kan tänka mig att lämna den till klockmakaren, herr Glamheden, i Falkenberg. 

Det finns inte en pryl i det här huset, som jag är så förtjust i, som just klockan.

Tittade igårkväll på ett så intressant program på svt.play, "Kirurgi på liv och död" var titeln och det här var det första av minst tre avsnitt. 

En varningstext om blodiga scener finns i början av avsnitten och det behövs nog, för här var det minsann djupdykning bland kroppens olika organ. Huvva, så många ruskiga sjukdomar man kan drabbas av! En man visade sig ha en elakartad tumör som vägde 7.5 kilo i sin buk .., en annan hade cancer i struphuvudet .., en kvinna en tumör i underlivet och som tittare fick man dels "lära känna" patienterna utanför sjukhusets väggar, men även följa med under själva operationerna. 

Här syns sjukhuset - The Royal Marsden Hospital - beläget i London och lär vara ett av världens främsta cancersjukhus. 

Det är alltså där operationerna utförs.

Och så här kan det ut se ut när den enorma tumören ska plockas ut - inte helt utan bekymmer -. Oj, så imponerad jag är av läkarnas mod och självtillit. Det  k a n  ju trots allt gå fel. 

Att titta på ett sånt här program, är för mig lika fascinerande som när jag - sittandes på ryamattan i vardagsrummet hemma i Malå - bläddrade i mammas läroböcker från sjuksköterskeskolan. Där fanns även en stor, tung bok med färggranna bilder över all världens sjukdomar (tyckte jag i alla fall då, som åtta-nio-tioåring) och intresset har således hållit i sig. 

Numera sitter jag dock inte på en ryamatta (designad av Ingrid Skerfe-Nilsson), utan i soffan Ektorp. Tänk, att man kan minnas namnet (på designern) så många år senare! Här finns en länk med bilder till hennes alster - eller i alla fall - hur hon tänkte sig dem. (Den  mattan som heter "Slitrya" och går i blått, hade jag mer än gärna haft!) Ryamattorna vilka mamma "knöt", gick alltid i antingen blått eller grönt. Jag minns nålen; kraftig och böjd .., undrar varför det kallades att man "knöt" en ryamatta?

Här en länk som visar hur man "knöt" en ryamatta. Ja, nu förstår jag, det blir ju en knut.

Såja, då har man avverkat ett stycke tankeflykt också. Från  Dagens Fönster till Vasalopp, till bukoperationer, för att avsluta med ryamattor! 

Nu ska jag ta Harry på långpromenad i solskenet!

Från det ena till det andra ...

Vilken dag! Först Vasaloppsmorgon och dag och Emil Persson tar hem segern och det är första gången på tio år som en svensk vinner! 

Den sista kilometern kan jag inte längre sitta stilla i fåtöljen och jag hejar och hejar och när det är upplopp, hade jag kunnat ge tusen kronor för att få stå vid staketet i Mora och ta emot vinnaren. 

Å, vilken känsla det är! 

Sen blir det 5-milen i VM och lika spännande då och Harry blir förskräckt och fattar inte vad som tagit åt matte. 

Efteråt är jag mentalt utmattad, men sååå glad.

Ringer min skidintresserade syster i Skåne och vi pratar en stund; enbart om skidåkningen. Och glädjen.

Mellan varven har jag tagit Harry på sedvanliga rundor. Strålande sol, men kallt i vinden .., så där som skåningarna alltid säger. Har följt pv i vasalopps-appen och när han kom i mål efter nio timmars skidande, var det en timme  längre åktid än vad det brukar vara. 

"Det var kanon i början, men sen blev det dåliga spår ...", säger han. 

Bra jobbat pv! 

Tänk, han som haft över trettio elkonverteringar under årens lopp och nu är så pigg och kry! 

Ja, en glädjens söndag har detta varit och som lök på laxen kan jag berätta att Britt idag ringde och meddelade att Ecke har fått komma hem från lasarettet, ja, jag fick t.om prata med herrn. Oj, så raspig han lät i rösten, men den räckte ändå till att lovorda den svenska sjukvården och all vänlig personal och så var det förstås ljuvligt att åter vara hemma hos hustrun.

Nu ska jag titta på Mästarnas Mästare, där bland annat Nils van der Poel är en av deltagarna.

Bilden har som vanligt inget med texten att göra, annat än att den gör mig glad.

Olikheter ...

Igår, när jag besökte affären i Haverdal, blev det väldigt mycket prat om de nu så höga priserna på bland annat frukt och grönt. 

Tomater, gurka, blomkål, paprikor, potatis, morötter, äpplen, sallad, ja, det är enklare att säga vad som INTE ökat i pris! 

Dock .., är såväl frukt, - som grönsaksdiskar välfyllda och fina.  Det är dom uppenbarligen  i n t e  i många brittiska butiker! 

En av orsakerna lär vara att en stor del av grönsakerna odlas i växthus och nu, med skyhöga priser på uppvärmningen av dessa växthus, har många lagt ned produktionen och få har förhandlat med odlare i andra länder och så blev det så här. 

Så olika kan det vara.

Dagens fönster ...

Sista fönstret från Ordrupgaards museum på Själland. 

Konstnärens namn är Jesper Christiansen och det var madame Hedgren-Jörgensen i Trelleborg som så påpassligt hade håven med sig. (Lägg märke till hur den gula färgen på hustaken, även finns med på bordslampan, längst uppe på dörrkarmen och på detta som jag inte vet vad det är, som ligger på bordet och liknar klädnypor, nästan.)

Tack Kerstin!

       En annorlunda lördag ...

Tre är vi som är hemma; Harry, Sigge och jag själv. Vaknar tidigt, redan vid femtiden. Lysnar till Naturmorgon, men kommer inte ihåg ett dyft av vad programmet handlade om. Jo, en myr i Halland. Lappugglan, så var det! 

Mår jättedåligt när jag en timme senare kliver upp .., jag är yr och det dånar i huvudet av tinnitusen, den som nu låter mer som en ostämd orkester. Mår illa. Är tacksam för trappans ledstång. 

Harry får rasta sig själv i slänten. Själv ligger jag på soffan Ektorp. Pv ringer och berättar om natten i våningssäng. Han och hans bror delade på den nedre slafen och ovanför låg mannen som heter Anders, men kallas för "Fladd". Nu stundade frukost och besök i den lilla butiken .., blåbärssoppa skulle inhandlas och lite annat. Skidorna testas. Kanske vallas om?

Senare på dagen: 

Jag tittar på skidåkning och ser Ebba Andersson ta VM-guld och Frida Karlsson blir bronsmedaljör, med en norska som kniper silvret! Linn Svahn tar fjärdeplatsen. Värmer en kanelbulle i mikron och tar ett glas mjölk till. Onyttigt, ja, jag vet .,. men vilken medicin! Trygghetsmedicin! Eller kanske var det glädjen över guldet, eller måhända både-och .., men efter ett par timmar  mår jag bra. 

Inget sus i mitt vänstra öra! Orkestern har tystnat. Dirigenten tackat för sig.

Vilken oändlig lycka! 

Några timmar senare: (Ps. Kuvertet kom en gång från Mari Friberg och jag älskar det!)

Pv ringer igen. Undrar över hälsoläget. 

Och sonen ringer .., kan vi möjligen vara barnbarnsvakt nästa lördag och jag säger "ja, mer än gärna!" Hur glad blir man inte! Senare under dagen kommer bilder som visar fyraåringen (ja, om knappt en månad blir han fyra) hos frisören och helt plötsligt förvandlas lillkillen till en sjuåring! Han är lång för sin ålder, men nu blev han ju ännu äldre!! Spännande förstås med frisörbesök. Och fin blev han!

Pratar med I i Falun. 

Det är sannerligen ingen dans på rosor att bli gammal och känna sig värdelös och glömma koden till Nordeakortet (som spärras efter det tredje misslyckade försöket) och inte kunna  betala när man är på Ica och har storhandlat och andra människor står i kön och väntar på sin tur ..., och den nya hörapparaten är krånglig att förstå sig på och  maken är död sedan åtta år tillbaka, men grannen - hon den rara kvinnan som är i mitten av de sextio och har åkt Öppet Spår - är så omtänksam och har spettat loss isen från gårdsuppfarten, så där så I inte ska halka. Sånt värmer förstås.

Ringer till min syster i Skåne. Hon är lika glad som jag själv över VM-vinsten och jag tänker att det är inte klokt så jag tycker om henne! Alltid dagliga samtal och alltid säger hon "tack som ringde, det var så trevligt!"

För övrigt .., så har solen flödat precis hela dagen, men vinden är iskall. 

Just nu eldas det i kaminen .., jag ska ta mig an DN, tända några ljus och förbereda för morgondagen. 

Pv har startnummer 7118 och kör  i röd dräkt; han ser ut som en tomtegubbe. 

Kanske  - men bara kanske - ska jag köra till Solhaga och köpa mig extragoda nöt-och-fruktfrallor till söndagsfrukosten.

      Dagens fönster ...

   Ännu ett fönster från Ordrupsgaard i Danmark, det här fångades från deras café. 

   Här är öppettiderna, om ni har vägarna förbi: 

   Tirsdag & torsdag 11.30 – 17.30

   Onsdag 11.30 – 21.00

   Fredag, lørdag & søndag 10.00 – 17.30

   Ordrupsgaard är ett statligt danskt museum, beläget i just Ordrup norr om Köpenhamn. 

   Hedgrenskan höll i håven! Det tackar man för!

Igårkväll ...

Tittade på Antikrundan, den här gången från Skellefteå. 

På BB i Skellefteå har två av mina tre barn kommit till världen .., i Skellefteå har jag följt pappa på hunduställning hur många gånger som helst .., jag har ätit fil på Spisbaren ("inte tar du väl fil, det har vi ju hemma!" sa pappa häpet, på gränsen till upprört, när han valde nånting lite finare och yngsta dottern valde just långfil) och till Skellefteå åkte vi på skolresa i mellanstadiet. Vi besökte badhuset i Skellefteham och åkte rulltrappan på Domus. Mitt livs första blommande fruktträd, det såg jag i Skellefteå.

Skellefteå kändes alltid mycket mer hemma än Umeå. Helt ärligt minns jag inte många besök till Umeå, jo, kanske när vi hälsade på min äldsta syster som då gick på tandsköterskeskolan där och senare, när jag själv hamnade på Umeå lasarett efter bilolyckan. För övrigt: intet.

Och igårkväll Antikrundan just från Skellefteå. 

Jag satt i soffan och tittade och greps av sådan våldsam längtan hem - men kanske inte just till Malå - det var lika mycket en längtan till ett sammanhang. Under hela programmet satt jag och loooog i min ensamhet och jag blev så rörd när människorna kändes "hemtama" och så var det ju dialekten förstås, men också nånting annat - nånting som jag inte ens kan beskriva -. Det var väl nåt med människorna?

En liten pojke som var så fascinerad av armbandsur och var så artig och go och rar. Och den äldre damen som sade sig vara "bångstyrig". Faktiskt ska jag repristitta på programmet än en gång, allt medan den färska kycklingen kokar på spisen.

Dagens fönster ...

.... finns i mitt sovrum och jag tycker så mycket om det rummet! 

Där är det lugn och ro, inte så mycket prylar - faktiskt nästan inga alls - och utsikten vetter mot väster, men havet ser jag inte.

      Pling i mobilen och lite annat ...(nutidsquizet, t.ex)

Så ringer pv, i skrivande stund sittandes på skidåkarbussen från Ljungby. 

Det har varit onödigt spännande dagar, då han väntat med att köpa Vasaloppsbiljett och så visade vid det sig att det, just i år, var fler spekulanter än säljare. Jo, jo, så kan det gå om man är smålänning med allt vad det innebär. Nåväl, nu var det en lättad pensionatsvärd som hörde av sig .., biljetten fixad och säljare var en kvinna i trakten av Piteå, vilket han tyckte lät tryggt och säkert. Bilden här under visar hur det ser ut i bussen .., om ni aldrig har skådat något sådant. "Du kan väl ta några bilder och skicka!" bad jag honom.

Själv njuter jag av en - visserligen dimmig fredagmorgon - men ändå, det känns mildare ute än igår. Får jag nu bara bukt med den tinnitus som tydligen slagit rot i vänster öra och närapå driver en till vansinne (det är som hörde jag ett enormt suuuussande långt i bakgrunden), så ska det nog blir bra. 

Eld brinner i kaminen, Sigge ligger en bit ifrån mig i soffan .., fåglarna har fått mat, ja, allt är sig likt. 

Lyssnade igårkväll till ett intressant avsnitt av Vetenskapsradion Forskarliv, som den här gången handlade om den ökade frekvensen av skilsmässor bland äldre och med "äldre" avses då 60 plus och uppåt. Själv var jag fyrtionio år när jag lämnade den äktenskapliga skutan och vi hade  då varit tillsammans sedan jag var femton. Här en länk till programmet, om någon är intresserad. Rubriken är: "Ellen lämnade äktenskapet med två Ikeakassar."

Bilden visar utsikten när man inte går Johanssonrundan som i en cirkel, utan går rakt norrut i hästhagen - uppför-uppför - och liksom genar. Då ser det ut så här. 

Veckans nutidsquiz i DN var knepigt - det värsta jag vet är årtal/antal att gissa på -! 8/9 rätt för min del. Pv har nog annat att tänka på.  (Nej, det hade han inte .., han hade likadant resultat.) Fel på turismfrågan! Filmfråga nr 7 var en ren gissning.

 Och så ett kvällsfönster ...

... från självaste pennleverantören i Uppland, nämligen Babsan. 

Tack! säger jag. 

Och när jag vänder mig om och tittar ut, ser jag en likadant färgad himmel här hos oss, i Halland. 

U n d e r b a r t! 

Måhända blir det en fin dag även i morgon.

Och så ringer telefonen .., det är Britt. 

Och hon berättar att Ecke fick åka in med ambulans förra helgen, blev akutopererad och fortfarande är kvar på sjukhuset.

Det var - som jag förstod det - någon slags  tarmvred och såå nära att tarmen hade brustit! 

Aj, aj, aj! 

Här hålls det nu tummar och tår att han blir pigg igen. I alla fall piggare.

Spridda skurar från en torsdag i början av mars ...

Strålande sol precis hela dagen! Pv förbereder avresan .., hämtar in mängder med ved (enligt hans SYSTEM ...,) och jag skjutsar honom till skolan och säger hejdå och önskar lycka till med skidåkandet. 

Senare på dagen, på väg till bussen som ska ta honom till Ljungby, ringer han och berättar om tack-och-hejdåkramar från elever som säger sååå snälla saker till honom och jag hör hur rörd han blir. 

Jag undrar om han någonsin har känt sig så uppskattad som lärare, som dom här sista åren och kanske allra mest i Gullbrandstorp? 

Det beror förstås också på elever och kollegor. Inget strul. Jag minns andra terminer när jag hörde honom sucka mest halva nätterna .., då var det kämpigare. Helt ointresserade elever - mest pojkar - det var stökigt och bökigt och inte var det underligt om hjärtat flimrade. Nu har det varit helt annorlunda.

Med posten idag kom ett vitt kuvert där det var fastklistrat en hälsning med ursäkt från Postnord, ja, att försändelsen skadats i hanteringen. Det var nog enbart kuvertet som blivit aningen trasigt, men  innehållet var helt och visade sig vara en härlig penna, perfekt till korsordsknåpande! Tack Babsan! Alltid lika generös är du! (Vi pratade nämligen om vikten av härliga pennor här på bloggen, eller var det kanske på instagram?)

I Australien har min syster varit omåttligt irriterad över att det brev hon sänt till oss andra syskon, inte kommit fram .., det var ju nästan sex veckor sedan hon postade dem! 

Idag hände det! 

I kuvertet låg diverse fotografier och hur roligt var nu inte det, ty Birgitta har ingen modern mobil och det blir vanliga fotografier - ofta tagna av hennes son Fredrik - som vi i så fall får ta del av och det händer inte ofta.

Här är hunden Beau, t.ex. Hej på dig du lilla lurvtuss! Du liknar ju mer ett gosedjur än en riktig hund!

Den stackaren - som blev omhändertagen av B, då husse avlidit eller ja, hamnat på ett hem - jag minns inte riktigt vad som hände - blev omedelbart satt  på diet så snart han kom till min syster (och snart har han nått matchvikt, säger hon). Bilden togs i julas, då pågick ännu dieten. Ja, man kanske skulle söka om uppehållstillstånd hos henne .., då blev det nog ordning och reda på hullet!

En bild på min systerson Fredrik med hans fru Shae, följde också med. Fredrik var två år när han hamnade i South Australia och har sedan länge varit australiensisk medborgare. I juli fyller han 46 år och arbetar som psykolog. För tillfället lär han åka sidor i Japan. (Inte på längden ..).

För övrigt har jag pratat  l ä n g e med den alltid så sympatiske Guy i Arvidsjaur. Han är verkligen sinnebilden av en lugn norrlänning och jag tycker så mycket om honom. Guy har arbetat som rektor, men hade lika gärna kunnat vara psykolog.

Vad pratade vi om? Tja .., om barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och om förlorade barn och om Kungsbacka, dåligt minne .., operationer, snö och halka .., om tillvaron i stort - och i smått - om P1 och om promenader tillsammans med andra människor. 

"Bäst är ändå fikat efteråt ..", sa Guy och jag hörde leendet genom luren. 

Nu tittar jag på skidskytte - det känns som det var ett tag sedan - allt medan Harry sneglar mot hallen .., undrar säkert om inte husse ska komma hem från jobbet snart? 

Nej, du Harry ., du får vänta tills på måndagkväll. 

Tidigast.

    Dagens fönster ....

"Hej! Här kommer några fönster från Ordrupgaard i Charlottenlund i Danmark. De två första är från deras specialutställning just nu. Här är en länk. Vi var där idag (läs: igår) tillsammans med Peters syster och hennes man."

Så skrev Hedgrenskan i Trelleborg, som varit på vift och konstnärens namn är Jesper Christiansen. Det här är alltså det första fönstret.

Tack Kerstin!

Jesper Christiansen är född 1955. Ja, nu vet ni det.

    Första mars ...

Så här såg det ut nu på morgonen. 

Vi hade då gått rakt ner mot havet .., vinklat in i hästhagen, över lilla bäcken där Nelly trillade i och så gick vi ner mot vattnet igen. 

Natten hade varit kylig .., det frasade i gräset, men vilka färger där var! En enda människa såg jag .., en ung kvinna som gick till synes djupt försjunken i sin mobil. Ute på skäret stod en man och fiskade. 

Hade som vanligt mejl från min syster i Australien nu på morgonen. Så här skriver hon: 

"Idag är det ju första höstdagen och det känns det nästan som. Mulet och 24C , så det blev den kortare rundan med Beau i morse, ja, jag skulle till frissan och klippa mig. Nu är det gjort - jag går var 5:e vecka - och därefter veckohandlade jag, gick till apoteket och till posten. Blev så glad när jag på bokskylten på BigW upptäckte att Jojo Moyes kommit med en ny bok som heter "Someone Elses Shoes", så den köpte jag. Har du inte läst hennes böcker, så har du verkligen missat något." 

Som synes finns den gammaldags posten kvar i Australien, i alla fall i delstaten South Australia. 

För övrigt har dagen sett ut som dom flesta andra dagar, frånsett att solen flödat sååå generöst!

Ska strax ta Harry och gå ner mot havet, men svänger av mot söder och husen som ligger närmast ängen. Där, på en jättestor tomt, brukar jag upptäcka den allra första sädesärlan och det brukar ske någon av de sista dagarna i februari. mars! Men stackars lilla ärla om den missat att här är så råkallt om nätterna!  Pv hämtar Edvin och kommer inte hem förrän vid sex, halv sju.

Uppdaterat: nej, nej, nej .., det är i mars som den brukar komma, sädesärlan!

Dagens fönster ...

Det är hela sju år sedan det här fönstret kom susande genom rymden och hamnade i min inkorg 

Avsändare var Guy i Arvidsjaur och det var den här tiden på året, alldeles i början av mars. 

Nu ska jag ta och ringa till självaste fotografen och - än en gång - tacka honom för bidraget. 

Tänk, att det visade sig att vi är släkt - även om det är på långt håll -!

    Pånyttfödd ...

Hittar ingen lämplig bild, men den här kommer upp och det handlar det ju om födsel, i alla fall. Det var när sonen föddes, den 2:a juli 1986. Hans pappa tog bilden. Och lika lång underläpp som sin mamma hade den lille krabaten. Jag var trettiotvå år och kände mig stark som jag-vet-inte-vad.

Och varför pånyttfödelse? Jo, men så kändes det i morse. Kunde inte sova på hela natten .., lyssnade till den ena podden efter den tredje (säkert inte bästa tänkbara sömnmedicinen, men så var det ändå) .., steg upp vid halv åtta och det var då jag kände mig som född på nytt. 

Den känslan kanske försvinner ikväll.

Tog Harry och gick ut på sedvanlig promenad. Dimman låg  kompakt över havet .., det var så vackert, så där så man nästan ville gråta .., och på fågelholmen hördes tjatter och ovanliga fågelläten (nya för våren) och jag tänkte att somligt måhända härrörde från Strandskatorna?

Stod länge och pratade med en kvinna som var ute med sin lilla grånosiga hund (14 år), den visade sig heta Asta. Så trevlig kvinnan var! Hon hade arbetat som chef på sjukhusen i Malmö och Lund och  påminde om min äldsta syster, var född 1943, sportigt klädd (det var det som påminde om Rigmor)  och var uppvuxen i Halmstad, hade gått i flickskola här, flyttat till Skåne, men nu återvänt hem. 

Hem är några kilometer från Steninge.

En rar kvinna. 

Efteråt var jag så ..., inutivarm. 

Glad. 

Tacksam. 

Kom hem och vittjade postlådan.  Där låg ett vitt kuvert med obekant  handstil. 

 Ååå, det var från min namne i Helgerum på östkusten och i ett litet, prydligt ihopvikt melittafilter, ligger nu små tomatfrön av sorten Ponderosa (var det inte Bröderna Cartwrights hem?)

Tack, tack .., du rara Elisabet utan h!! 

Pv har lovat att köpa hem såjord när han nu ändå är på språng in till körövningen. 

Det blir spännande att se om vi lyckas få till det med den här tomatsorten!

Liten blåmes bland äppelblom (tror jag ...).

Och så här har det sett ut idag. Måtte gräsmattan torka upp och vi har i flera år (jag har ..) sagt att vi borde göra en stenlagd gång från trappan vid ytterdörren till uppfarten där vi parkerar bilen. 

Tänk, bara tänk .., om man kunde hitta billig skiffer!

Nu är det kväller. Medan jag skriver detta, tittar jag på Kunskapskanalen - en repris av vackra tågresor i vår värld, just nu handlar det om Skottland -. Herrekors, så vackert det var i Skottland och  s o m   vi kände oss hemma där!

Dagens fönster .... 

En gammal bild. 

Moster Gunvor på trappan till mormors hus i Dikanäs.

Alla mammas syskon är sedan länge döda. 

Moster Margit, moster Gunvor, moster Lisbeth och morbror Olaf. 

Mamma blev äldst av dem, dog några veckor innan hon skulle fylla åttiosju. Mormor Betty blev sex år yngre. 

 Ännu mera för övrigt ... 

... tycker jag att det är för bedrövligt att mannen friades i det så kallades "snippamålet". 

Vad är det för stofiler som sitter i hovrätten?

Har dom inga barnbarn? Har dom aldrig hört det ordet?

Och även om jag själv inte använder just det uttrycket, vet jag mycket väl vad det betyder.

 Ny vecka ....

En helt oförbrukad måndag. 

Jag eldar i vedpannan då hela huset känns utkylt efter nattens minusgrader. 

Lägger in det ena vedträet efter det andra .., kör ut värmen i såväl elementen som i vattentanken. 

Harry, Sigge och fåglarna får mat. 

Tittar på morgon-tv, där två av deltagarna från "Hotell Romantik" berättar om sina upplevelser, eller egentligen är det mest mannen - Lasse - som berättar. 

Han säger att det är sååå underbart att nu ha blivit kändis och stoppad på stan och kvinnan som låter som om hon är född och uppvuxen i Norrbotten och heter Merja, får inte säga så mycket. Några små inpass bara. Det är som vanligt: män tar plats. Och Lasse är som en liten pojke som fått beröm - detta skrivs inte för att göra narr av honom - han är ju verkligen så lycklig .., tänk, att bli så bekräftad!

Jag har sett några spridda avsnitt av serien, men blev ofta närapå generad - jag vet inte varför - och igår skulle alltsammans knytas samman och vi skulle få veta hur det hela hade avlöpt. Nu kanske någon inte vill veta slutet, så jag skriver inget annat än att inget blev som jag förväntat mig.

Jo, en sak till .., jag tänkte - när programmet var tillända - att kvinnor är så mycket starkare än män. Modigare också.

Så har en ny SR-podd sett dagens ljus, nämligen Dagens Ekos variant med samma namn. Programledare är Lena Nordlund och Robin Olin. Avsnitten tycks bli omkring 20 minuter korta (eller långa) och i programförklaringen står följande att läsa: "Podden Dagens Eko tar upp en stor nyhet varje vardagsmorgon. Med Robin Olin, Lena Nordlund och Sveriges Radios skarpaste journalister."

Den tänker jag lyssna till idag, men först biblioteket i Slöinge.

       Söndag ....

Bilden är från flera år tillbaka och visar järnspisen i det hus i Steninge där friherrinnan växte upp. Vem behöver en skotork, när skorna kan värmas i spisluckan? 

Söndag, ja. 

Pv tar ett längre pass på rullskidor - 26 kilometer - och sedan får vi besök av Tommy och Karin som hämtar Lykke. Vi sitter i vardagsrummet och tittar på skidåkning .., äter semlor från Solhaga och får höra om den goda maten på hotellet i Varberg. Karin - som är allt det jag inte är - stickar på en tröja i mohairgarn. 

Lykke är lite orolig .., kanske rädd att inte få följa med matte och husse hem? 

Och svenska skidtjejer tar återigen VM-guld och jag undrar hur många unga töser i vårt land som nu vill satsa på skidåkning .., tänk, vilka fina föredömen dom har!  

En annan bild: detta var dom frisyrer som Nordkoreas store ledare anvisat landets kvinnor att använda sig av. Året var 2013 och männen hade endast tio frisyrer att välja mellan. Hel-lugg var uppenbarligen  inte tillåtet. 

För övrigt? 

I  skrivande stund rättar pv prov i naturkunskap och har - som tidigare meddelats - gått in i Vasaloppsbubblan. 

I fem dagar ska jag - när han givit sig av till Dalarna - kampera med Harry och Sigge, men det är lugnt. Någon av dagarna tänker jag ta med mig Sonja och äta på Kvarnlyckans äldreboende.

När husets herre väl återvänt till landet Halland, då väntar segelbåtsbubblan och konsert-i-kyrkan-bubblan. (I den sistnämnda har han för övrigt befunnit sig ovanligt länge).

Det går liksom för runt.

Lyssnade till försvarsminister Pål Jonson (jo, med ett s) i morse - det var i Lördagsintervjun -. Av alla ministrar i den här regeringen, är han den minister som jag har störst förtroende för. (För övriga: inte så mycket). Mindre roligt är det för den nye Centerledaren Muharrem Demirok, jag undrar jag hur länge han får vara kvar på sin post. Lågt förtroende bland väljarna - vilket väl heller inte är underligt när man är ny och tämligen okänd som partiledare - men ändå.

Det händer att jag saknar jag Ann Linde som utrikesminister.

 Eftermiddag ....

En ovanlig lördag. Besök av mina barns pappa och hans Karin; ja, det var ju Lykke som skulle lämnas. Stor glädje när hundarna möttes! 

Som vanligt flyr Sigge fältet och nu ställde jag ut hans mat/vattenskålar i växthuset, men om han vill kan han vara i såväl pannrummet som uterummet. 

I morgon vänder Lykke åter till landet Skåne. 

Bilden är ett vykort, inhandlat på Husqvarna museum. Titta, så vacker järnkaminen är! Ja, kvinnan också, för den delen. Pennan är min favorit alla kategorier och nu ska jag inhandla ytterligare en omgång. Fick för kanske två år sedan en hel förpackning av Mange, min f.d chef .., inalles kanske trettio pennor! Så vänligt!

Nu ska jag nog hämta en blyertspenna och rita två kors i taket. 

Dels fick vi spontant besök av Jonas - son till Ecke och Britt -, sextiofyra år och längtar mest till sin pension. 

Jonas är nog den mest vittbereste människa jag träffat och vi fick bland annat höra om besök i Rio de Janeiro och andra exotiska platser. Det har varit en hel del sjukdom för den vittberestes del och då blir det också lätt sjukdomar som avhandlas. Harry blev glad över besöket och låg nära, nära Jonas i soffan. 

Alltid roligt med oväntat besök!

Så här såg det ut .., Jonas hand på Harrys rygg. 

Det andra korset, det handlade om att vi fick besök av SOLEN! 

Visserligen har det blåst isvindar, men ändå .., vilken känsla! 

Och tänka sig, det lär ska bli likadant väder i morgon!

Älskade hund!

Under vistelsen i Jönköping skötte Harry sig exemplariskt. Vi var lite oroliga när vi skulle gå ner till frukostmatsalen och lämna honom på hotellrummet, men det visade sig inte vara några problem alls. 

Pv:s mobil lämnade vi på sängen (jag ringde upp honom innan vi gick ner och så hade vi högtalarfunktionen igång) och så tog jag med mig min - det blev som en sån här grej som dagens föräldrar har när dom vill höra om deras småttingar vaknat. 

Vi lyssnade. Nej, tystnad hela tiden.

Men oj, så glad han blev när vi återvände! 

Då tog vi igen oss lite och tittade på morgonens nyheter, allt medan Harry lade tassen på husses ben och somnade och sov så gott.

Recensioner ...

Jo, jag tillhör dem som alltid skriver recensioner när jag övernattat  på hotell. Kanske för att just dylika är viktiga för mig när jag själv sitter och skrollar bland olika hotellalternativ. 

Hotellets namn är RC Hotel Sports & Business.

Och den här gången ..?  Vad var bra och vad var mindre bra?

Det sistnämnda först: vi hade önskat att rumstermostaten hade gått att ställa in allt utifrån ens eget önskemål. Det var sååå varmt i rummet (termostaten fick frispel och vi fick byta rum). 

Att rummet helt saknade fönster hade gärna fått framgå i beskrivningen. 

På booking.com hade andra hyresgäster frågat om där finns laddare till el-bilar och hotellet svarade att ja, inga problem. Två laddstationer visade sig finnas, men döm om vår förvåning när priset var TREHUNDRA kronor oavsett om du laddar bilen i fem minuter eller väljer full laddning! 

Enligt kvinnan i receptionen finns inga öppningsbara fönster på hela hotellet - det saknade jag -! 

Hotellrummet (det som vi fick byta till) hade badkar i stället för enbart duschutrymme och en glasskiva fanns mellan badkaret och handfatet. Inget att hålla sig i och jag tänkte på om någon handikappad eller någon som har svårt att ta sig i eller i ur badkaret skulle snubbla, såååå lätt att dråsa rakt in i glasskivan! 

Pyttepyttesmå plastflaskor med schampo eller hudkräm - känns omodernt - tycker jag. 

Det som var bra då? 

Frukosten var underbar! 

Inget kolossalt överdåd, men allt vi önskade oss. Jättegod äggröra med knaperstekt bacon .., prinskorv, köttbullar (för den som så önskar), ett suveränt grövre bröd .., naturell yoghurt (fanns med bär också) och olika sorters müsli. Färsk frukt. Olika ostar .., och pålägg. Himla gott kaffe.

Vänlig och serviceminded personal! 

Reser man med hund, ja, då är man tacksam om det finns grönområden i närheten och bättre än där vid Vättern, kan jag inte tänka mig! 

Kostnaden för Harry var 200 kr/natt, det dubbla på lite finare hotell i Jönköping. 

Ungefär så var det.

För övrigt kan jag meddela ...

... att veckans quiz i DN gick käpprätt åt skogen för oss båda. 

Sex rätt för mig och sju för pv. 

(Jag hade fel på jordens befolkning, SD-politikerna, militärövningen och nånting till, pv ungefär likadant). 

Så går det när man har tankarna på annat håll och fokuserar på Jönköping i stället världen.

Uppdatering: På ordquizet gick det bättre för mig. 11 av 12. 

    Återbördade ....

Så är vi hemkomna igen och allt är sig likt. Termometern i köket visade på ynka tretton plusgrader och det blev brått att få eld i vedpannan - liksom i braskaminen - och det tog inte lång tid förrän värmen återvände. 

Välkomstkommittén bestod av herr Sigge Nilsson och innan jag gjorde någonting annat, kokade jag upp lite fisk till honom. Han tackade så mycket och gick bums en trappa upp och kurade på pv:s säng. 

Precis alla tre dagarna i Smålands Jerusalem bjöd på skruttväder. Nåja, det var ju inte någon solsemester vi tänkt oss, men nog hade det varit trivsamt med åtminstone  liiite  solsken. Icke. 

Boendet var helt okej. Har man hund med sig, förväntar man sig inte hotellets bästa rum - man är liksom förberedd -. Nu hamnade vi på det som mer liknade källarplanet, i ett tämligen litet rum utan fönster.  

Knappt hade vi installerat oss, förrän vi upptäckte att termostaten i rummet inte fungerade, det blev hela tiden varmare! Harry försökte hitta svalka .., vi kontaktade receptionen och en rar Cornelia kom ner och gjorde ett försök att få fason på eländet, men det ville sig inte. 

Då erbjöds vi ett annat rum, på andra våningen och mycket rymligare och med ett takfönster - säkert tre meter upp -! Det var varmt där också, men bättre .., och med badrumsdörren på vid gavel, blev det svalare.

Helt ärligt begriper jag inte hur man i ett så stort hotell inte sänkt temperaturen i rummen!! När man läser recensionerna är det just detta (värmen) som det klagas på och särskilt sommartid. Att dessutom inte kunna öppna ett fönster ens det minsta lilla (om inte annat för att få in frisk luft!) .., ja, men det tycker jag är underligt. 

Himla trevligt var det att träffa bloggvännen (som slutat blogga sedan många år tillbaka, då hette den Sportigajenny) Jenny och vi åt middag tillsammans på Kroatorpet, med hänförande utsikt över Vättern!

För  övrigt var allt bra. Frukosten helt enkelt superb! Och vänlig personal! Hemresa vid tiotiden idag och i Gislaved stannade vi till och laddade bilen och i Ryd tittade jag in hos Nissadalens Lanthandel och köpte en flaska vatten. (Vattnet i Jönköping smakade såå mycket klor!) Den lilla butiken drivs av en man som ursprungligen kommit från Turkiet - George var namnet - och den hade precis allt möjligt i sortimentet. 

Snöslask fram till gränsen till Halland och då tackade den täta granskogen för sig och det blev såå mycket ljusare! 

Nu sitter vi här i vardagsrummet och är alldeles tysta  .., allt medan det brinner i kaminen och P4-musik spelas. Harry sover på soffan .., så duktig han har varit .., låg tyst på hotellrummet när vi åt frukost och vilka äventyr .., att åka en liten hiss (liite pirrigt i början) eller att springa omkring på den enorma ängen inte långt från hotellet (med brant stup ner mot vattnet - det heter Rosenlunds bankar och varningsskyltar finns som varnar besökare för rasrisken) ., och alla nya och annorlunda dofter! Bra miljöträning för en snart tolvårig hund.

Over and out! hälsar hon njuter av soffan Ektorp och längtar tills skidåkning tar sin början. Inte länge kvar nu.

Anar ni känslan ....

Jo, så är det.

Idag känns det verkligen så där som om man har vunnit högsta vinsten på Postkodlotteriet - nej, det var nog att ta i - men det kändes i alla fall som den ljuvligaste av dagar! 

Som vår. 

Nåväl. Jag inser mycket väl att i morgon kan det komma snö eller hällregn, men just nu, är det som bäst ute.

Satt där i solskenet (vi hjälptes åt att bära det tunga trädgårdsbordet)  och lyssnade till gröngölingen och såg småfåglarna ta sig dopp efter dopp i det stora vattenfyllda betongfatet, det som fått bli fågelbad. 

Oj, vad det är roligt att titta på finkar och andra småttingar ... , att se hur dom flaxar med vingarna och doppar sig - om och om igen -!

Annat som  gjorde en glad, var upptäckten att Ica Kvantum i Falkenberg sålde Vindelnrökt skinka (pålägg) till extrapris. Tala om återseendets glädje! Har ni aldrig testat den, så gör ett försök! Såååå god! (Jag säger Vindelrökt utan n, den kommer väl från Vindeln).

Nu bjuder pv på kaffe, så det är färdigskrivet. Ajöken, sa fröken.

Dagens fönster och en liten matsnål terrier ...

Fönstret visades på bloggen i  februari 2015, men det viktiga var hälsningen från Mari i Falköping. 

Tänk, denna underbara Mian som kan så mycket om insekter av alla de slag. Av henne har jag i alla fall lärt mig hur en bärfis ser ut.

Och  s o m  jag tyckte om den lilla lappen (som flera, flera år senare blåste iväg när jag öppnade fönstret) och känslan är nästan densamma idag. Vi har ingen snö och 5 plusgrader. När jag tittar till vänster (mot norr) ser jag hur solstrålarna från öster lyser mot grannen Birgittas tegeltak. 

Härligt! 

Pv har givit sig av till Ankaret för att hämta släpvagnen och ute vid garaget står en gammal soptunna, en trasig skottkärra och en massa annat som inte längre ska finnas i vår ägo.  

Så passar vi på att handla  billigt kaffe (Arvid Nordquists) också, när vi ändå är i Falkenberg. 

Det lär ju vara Fettisdag idag och på väg hem igen .., kan det nog bli en sväng till Solhaga i Slöinge. "Nog ska vi väl ändå ...?" sa pv. 

Så här såg det ut när lilla gullpigan Nelly hittat en tom semmelpåse och kanske, kanske kunde där finnas en liten gräddslatt att slicka på?

Längst till vänster i dörröppningen (det som en gång i tidernas begynnelse var en liten hall/farstu) syns pv:s träningsredskap, det där hjulet. Då vet man att Vasaloppet närmade sig, precis som nu.

Ja, det var en dag i ..., februari!

En bra dag. Tanken var att vi skulle köra till återvinningen i Falkenberg, men det ösregnade i morse - och blåste - så vi ändrade oss. Det får bli i morgon i stället. 

Då tog vi oss an Halmstad. Pv besökte barberaren som har en liten salong en trappa ner från gatan  (frisören är kommen från Libanon och klipper pv sååå bra!), allt medan jag besökte KappAhl. 

På väg till bilen stannade jag  på en av de två broarna som - just där - går över Nissan, såå förundrad över hur oerhört strömt det är i denna den halländska floden. (Ja, det var ju så det hette på 60-talet). 

Frågade pv hur många broar det egentligen finns i Halmstad och han gissade på sju. 

Trots att det inte var någon vårvärme, så kändes det nästan som vår. Eller synintrycket var .., just vår. 

Längs vattnet strosade ungdomar i grupper .., en kvinna väntade på bussen till Brotorp .., ett sällskap pensionärer kom gående i samlad tropp och gick in i Immanuelskyrkan (där pv och kören Västanvind höll till tidigare.) Som jag förstod det var det lunch på gång. 

Från där pv parkerat kunde man se Nissans utlopp .., det var där vi låg med båten två nätter förra sommaren. 

Tittade in på Ankaret på hemvägen och stod en stund och pratade med Mange, chef i butiken, men efter covid har det inte blivit så mycket arbetat för hans del.

Mera?

Kokade libanesisk linssoppa som blev den helt klart godaste hittills.

Underbart med en god baguette till - eller vad man nu tycker om -. 

Hårdstekt bacon i bitar hade pv uppskattat, men det är inget måste för mig.

Blir någon inspirerad, så  finns receptet här. 

Kalkonköttet skippade jag.

Det ljusa taket till vänster i bilden, det tillhör huset där min syster bor. Huset är byggt av någon svensk familj, är inte särskilt stort och det var på det här huset som taket brakade samman efter ett våldsamt åsknedslag för många år sedan. Jag tycker fortfarande att det är helt ofattbart, att av alla hus i Australien, så var det deras som blev så illa skadat, t.om så tv var där och rapporterade. 

För övrigt är allt gott och väl. Från min syster som är född 1944, kom på morgonen följande rader: 

"I dag skiner solen och det är 35C, men det var litet svalare tidigare i morse så vi gick den långa

rundan (hon och hunden) och när vi kom hem vattnade jag ordentligt utomhus och sen ringde jag till Rob och sa att gräsmattan behöver klippas igen. Pratade bara med telefonsvararen, så jag vet inte när han kommer.

Jag hade vissa planer  på att göra en del annat garden-arbete, men nu känner jag verkligen inte för

att göra det, utan känner mig ganska orkeslös.  Det är konstigt hur det kan gå så upp och ner utan

synbarlig anledning."

Såväl min, som min systers tillvaro, består uppenbarligen av dessa ideliga rundor med våra hundar.

     Dagens fönster ... och Sonja på köpet.

Igår blev det lunch tillsammans med Sonja och hon bor närapå nästgårds med Kvarnlyckans äldreboende och där finns Senior-restaurangen Vinterträdgården och det var där vi var.

Det är lång kö för att få en lägenhet på Kvarnlyckan och det kan jag förstå, där är så trivsamt. Restaurangen är öppen för allmänheten (mellan 12-13 serveras maten) och de gånger jag varit där, har det varit i det närmaste fullsatt runt borden. Bilden visar när vi, som de sista, tackade för oss. 

Från Harplinge till Haverdal är det inte långt och många av matgästerna känner jag igen som kunder från affären .., alltså blir det många nickanden och hejanden. På menyn igår stod antingen viltgryta gjord på vildsvin eller kycklingklubbor med potatisgratäng. Vi valde unisont det förstnämnda, vilket var riktigt gott. Priset? Sjuttiofem år och uppåt betalar 63:- (dessert med kaffe ingår), under sjuttiofem år blir det åtta kronor dyrare. 

Stora, höga fönster ramar in matsalen, så där är ljust och fint! Fin var också Sonja .., (fyller nittio i maj) riktigt pigg nu efter operationen då hela bröstkorgen öppnades, knappt fyra veckor sedan är det .

Här kan man ta sig en virtuell rundtur i boendet. Oj, så fint! Alla lägenheter ligger på markplan och har egen uteplats.

 I koltrastens land ....

Hos walkaboutsweden ställdes idag frågan om vi som tittat in hos henne, ja, om vi tar vara på helgen på något särskilt  sätt? 

Äter extra god mat .., klär upp oss och lite sånt. 

Jag svarade att har man i hela sitt yrkesverksamma liv arbetat varannan helg (eller varit ledig varannan - välj själv -), så blir vare sig helger eller "röda dagar" något särskilt.

Visst är man glad att vara fri, men helgerna blir ju också en slags vardag. 

Men nu då? 

Kanske smittar pv:s ledig-helg-glädje över även på mig .., och jag får ju förstås sällskap och behöver inte vara den som under fem dagar i veckan går på promenader med Harry .., sånt. 

På det viset känns det att det är helg. 

Men det är långt ifrån alltid att vi äter nåt alldeles extra bara-för-att-det-är-lördag och jag har ju ändå nästan alltid likadana kläder - pv också -, så nja. Tur att vi lär av samma skrot och korn, herr pv och jag själv. 

Men vad gör vi då?

Ja, ikväll har vi tittat på film här hemma. Pv lät mig välja och jag var lite osäker huruvida filmen "I koltrastens land" skulle falla honom i smaken, men se, det gjorde den. Streamade den hos Triart.se för 39:- för två dygns tittande.

Vi tyckte båda att den var jättebra. Filmen är regisserad av Blerta Basholli (född 1983) och det är även hon som skrivit manuset.

Här berättar hon själv om hur hon fick idén till filmen. 

Huvudrollen spelas av Yllka Gashi, född 1982.

Men vad handlar den om? Så här skrev svt om den:

"Det är sju år sedan massakern i byn Krusha e Madhe i Kosovo där hundratals män och pojkar dödades av den serbiska armén och många kvinnor lever fortfarande i ovisshet om just deras barn eller makar dött eller lyckats fly undan dådet. Så även Fahrije som i filmens första scen med sammanbiten min letar igenom liksäckar med kroppar som FN-soldater just grävt upp ur ännu en upptäckt massgrav.

Inte heller den här gången hittar hon sin antagligen döda make. Hon kämpar vidare med att hålla i gång vardagen för sina två barn och inneboende svärfar. Bär kriget i kropp och själ. Försöker starta ett kvinnokollektiv, där de kan stötta varandra och – lika viktigt – dra in pengar för att kunna försörja sina familjer nu när männen är borta. Men den patriarkala byns normer sitter som en hårt smetat tvångströja, som om de bodde i en saudiarabisk enklav. Kvinnor ska inte ha körkort eller arbeta. Ska veta sin plats.

Det är så mycket som måste stoiskt bekämpas genom att bara knalla på – förbi gubbarna vid fiket som kallar henne hora eftersom hon kör bil och har skaffat sig ett jobb, förbi kvinnorna vid affären som säger samma sak, och hem till svärfar och dotter vars kritik följer ungefär samma inskränkta spår.   

Fahrije har, för att orka med krigets efterbörd, tvingat sig till att möta omvärlden med ett (nästan) kompakt mentalt visir och en murkrossande framåtrörelse.
Kanske har hon alltid varit så. Hon är lika stängd för oss, som för sin omgivning. Vilket hämmar inlevelsen en smula. Det känns stundtals mer som en fallbeskrivning än ett fullödigt drama, detta samtidigt som angelägenhetsgraden naturligtvis är hög. Inte minst som det återigen har börjat hetta till mellan Kosovo och Serbien.

Hennes och familjens emotionellt knapra tillvaro förmedlas med en dokumentär närvaro, men så är också dramat baserat på verkliga händelser. Fahrije finns på riktigt och när eftertexterna rullar får vi se videoklipp på förlagan. Hennes och kvinnokollektivets företag som producerar ajvar blomstrar och hon ser lika benhård ut som hennes fiktiva alter ego gör.

Nå, det är hur som helst en imponerande kompromisslös debut av regissören och manusförfattaren Blerta Basholli, som inte gör ett smack för att charma eller locka med sentimentaliteter. Här ska en framgångssaga förmedlas, låt vara av det lilla formatet – och så blir det. Och det är ändå – så klart – långt ifrån den hollywoodska framgångsdramaturgin.
I koltrastens land är i stället en film som stretar långsamt fram, med allvarlig blick. Precis som Fahrije.".

Betyget blev 3:a hos SVT-recensenten. Jag ger den en 4:a.

Efteråt ....

Det blev väl ungefär som vi trodde: någon orkan visade sig tack och lov inte .., det blåste  rejält, men inget som gjorde oss oroliga. 

På morgonen tog vi  oss en titt. En fröautomat hade dråsat till marken, växthuset stod kvar, men hos grannen Palmqvist hade en björk tackat för sig och lutade sig nu mot ett vedskjul. 

Det var betydligt värre i trakten av Hörby och Hästveda, samt ute på Hanö, där pv:s brorson driver restaurang och vandrarhem sommartid. 

(Ser ni skuggan av tulpanen på kudden ...?)

Vi tittade på Rapports nyhetssändning vid 17.30 igår och  s o m  jag log när reportern Valentina Xhaferi intervjuade någon chef på Räddningstjänsten i Halmstad och där stod hon och håret blåste åt alla håll och kanter och inte en enda gång försökte hon få ordning på det! 

Bara sååå perfekt illustrerat hur vinden tog i. 

Kanske var det inte hennes idé, men hur som, var det - i mina ögon - helt underbart och jag undrar hur många reportrar som inte, per automatik, letat fram mössan inför intervjun?

Det behövdes knappt några ord. Vi förstod precis. 

För övrigt? 

Jo, för övrigt (som jag påmint honom!) läser pv just nu författaren/historikern Peter Englunds reportage från fronten i Ukraina, med bilder av världsberömde DN-fotografen Paul Hansen. I tre reportage skildras krigsvintern 2023. Ni som inte prenumererar på tidningen, kanske har tillgång till densamma på något bibliotek. 

Jag tror att det första reportaget var från den 12/2, nästa den 15/2 och det sista idag. 

Så har vi telefonpratat med Ecke som berättade att såväl han som Britt är pangförkylda; framför allt Ecke. Och mina barns pappa ligger i 39 graders feber, har hosta och känner sig allmänt eländig. (Han har tagit influensavaccin, men det finns ju många olika sorters virus). Och lillkillen som snart blir fyra år och bor i Skåne, han har haft magsjuka, liksom kompisarna på förskolan. 

Det är helt enkelt inte klokt .., såååå många som är krassliga! (Jag tog också influensavaccin i höstas och det kanske bidrog  till att jag inte blev så sjuk.)

Ja, så är läget i landet Halland.