Klappat och klart ...

Ja, om än med visst besvär.

Så här är det: en av mina absolut sämsta sidor, det är att jag ibland har för bråttom, särskilt när jag blir ivrig och väldigt glad.

Just så var det på lördageftermiddag när jag bestämde mig för den där resan till London, tillsammans med Emma.

Att gå in på alla turer som jag haft med den här bokningen, det är i det närmaste omöjligt .., och mest hela förmiddagarna har jag suttit och pratat med en vänlig Katja eller Linda hos mr Jet (jag hade bokat med British Airways) och sist av allt med en inte alltför pratglad herre hos flygbolaget Norwegian.

Kontentan av alla dessa samtal är som följer: om du bokar en tur-och-retur-resa med ett bolag och sedan vill ändra det hela, så att du t.ex. flyger ut med ett annat bolag och hem med det bolag som du bokat tur-och-retur-biljetten på, så kan du inte alls vara säker på att det går.
Nej, då kan man bli av med hela resan!
Så är det här i världen, eller så kan det vara allt som oftast.

Kundtjänsten hos mr Jet visade sig i alla fall vara vänligheten personifierad och det tackar jag för, även om det i slutänden blir så att vi åker med ett annat bolag.

Den 6:e september - en torsdag - flyger vi från Arlanda tidigt på morgonen och återvänder till Sverige söndagkväll vid tiotiden.
Nästan fyra hela dagar i London, alltså.

Hotellrum är också bokat - samma som jag bodde på tillsammans med dr Böhlander - för drygt ett år sedan. Inget luxuöst, men bra rum och förvaringsmöjligheter (där man kan ställa bagaget i väntan på avresa eller incheckning) och så hittar jag ju betydligt enklare.
Bara några minuters promenad från hotellet ligger dessutom T-banestationen.

Jo, men det blir nog bra.

Bilden längst uppe visar ett av dom där allra, allra bästa ögonblicken i London.

Jag hade promenerat alldeles för mig själv genom Kensington Gardens och nu kom jag till ett liten servering och jag beställde lime/ingefärate och en bulle och så slog jag mig ner och tittade ut över vattnet och hade småfåglar runt bordet och jag tog upp min mobiltelefon och ringde till vännen bettankax i Lund och berättade för henne om allt som jag såg .., om solen som värmde ansiktet .., och om den där stillsamma glädjen - den som svämmade över - just i det ögonblicket!

Där och då ..., kände jag mig som den lyckligaste människan i världen.


Och mötet med "Viv" (ja, vi presenterade oss för varandra) som berättade var jag kunde köpa t-banekortet och som gav mig en såååån varm kram innan vi skildes åt.

Det var också ett sånt där guldstjärneögonblick.


Eller George som klädde om möbler och visade sig vara stenbock som jag själv.
Och som var så vänlig och rar.


Och inte att förglömma: Celia, drygt 70 år, f.d. journalist som tillbringat mesta delen av sitt liv i Sydafrika och som bodde i just det här huset med den vackra framsidan och den lilla trädgården som sköttes så omsorgsfullt av en kvinna från Filippinerna ("hon arbetar som städerska och lägger alla pengar på blommor!" berättade Celia).

Å, alla dessa underbara möten.

(Men Emma vill förstås shoppa och det ska hon få göra, men vi ska hinna med annat också!)