Fredagsfönstret ....

... fångades av Barbro på Raggarön (jag vill fortfarande - av bara farten - skriva Babsan i Uppsala). Nu togs bilden inifrån själva båtbyggeriet.

Tack som dig tid! säger jag.

Kväller ....

I morgon ska det - enligt SMHI - vara strålande sol mest hela dagen. 

Det har varit så urdåligt med kallbad, mest för att jag nästan alltid fryser inombords och då lockar det ju inte lika mycket. 

Kanske i morgon. 

K a n s k e. 

Jag vet ju hur lycklig man blir efteråt. 

Pv har gått i säng .., äldsta dottern har testat positivt (ja, hon är inte gravid) och där blir det inget jobb bland patienter inom de närmaste dagarna. Det är ju närmast ett mirakel att hon har klarat sig såååå länge.

Lyssnade till nyheterna där experter tror att inom kanske två veckor är alla mer eller mindre immuna och pandemin ska lägga sig. Vi får väl se hur det blir. 

Bilden visar en gren av en ek här på Ejdervägen.

Tittar på ....

Målningen gjordes av Eva Grelsson. Känner igen min lilafärgade linnejacka och pelargoniorna i fönstret. Och stockrosorna som jag olovandes planterade under fönstret.

... Antikrundan från Ystad och förstår precis varför jag trivdes så bra där. 

Inte ett enda bekant ansikte upptäcktes.

Vi pratar ibland om hur det blir om den ene av oss går hädan före den andra.  

(Ja, det händer ju inte sååå ofta att båda tackar för sig samtidigt).

Skulle jag bli ensam kvar, då blir det flytt till Ystad.

Livet ...

En av anledningarna till att jag ofta tänker lägga ned bloggen, det beror på att man (jag) redan på instagram skrivit om vad som sig tilldragit haver.

Det känns som ett ständigt upprepande. 

Men nu blir det - detta till trots - ännu en upprepning. 

Igår fick jag nämligen veta att Anitha Renström hemifrån, hade gått bort. Eller helt enkelt inte längre var i livet. Anitha .., hon som tillsammans med sin Per-Erik var med på bloggträffen i Steninge i maj 2009 - då hade jag ännu inte flyttat till Halland - och hon och P-E hade då lämnat huset i Adak (inte långt från Malå) och hyrde ett hus någonstans i Skåne; jag kommer inte ihåg riktigt var. 

S o m  dom trivdes! 

På bloggträffen hade Perra (som ju var musiker i ordets rätta bemärkelse) med sig gitarren och han sjöng och spelade, ja, det var på det hela taget trivsamt och dagen därpå fick Annika Engström lifta med dem hem till Kävlinge. 

(Bilden är från hemtidningen Norra Västerbotten och jag frågade sonen om det var okej att låna den, det var det. Tack Kristoffer!)

"Hade inte Anitha en papegoja?" skrev Annika i en kommentar igår.

Jo, papegojan kom jag också ihåg. 

Och vilken omsorg om djur hon hade!

Ett eller två år efter bloggträffen somnade Per-Erik in i sömnen och hittades av Anitha, som tyckte att han hade legat och sovit ovanligt länge. 

Nu är även Anitha, född 1956 - efter en tids sjukdom - borta. 

Alldeles, alldeles för tidigt! 

Och så här berättade dom om sig själva på min vänsterhandsblogg.

Hoppas innerligt att dom får mötas igen, Anitha och Per-Erik! det säger jag bara.

Torsdagsfönstret ....

... fångade jag själv när det var dags att hämta posten. 

Det är från Ecke och Britts lillstuga, den som numera delvis är renoverad och tillhör deras son Jonas. Och det gula huset på kullen, skymtar i mitten av bilden.

Översvämning ....

Så här skriver min syster i ett mejl från förra veckan: 

"Jag har varit ute och krattat upp löv och annat skräp och sedan rengjorde jag fågelbadet och fyllde på med rent vatten.  Jag är glad för detta regn vi haft, för mina marker är nu ordentligt dränkta, så jag slipper vattna på ett tag.  

Här vid kusten var vi lyckligt förskonade med bara ett stilla regn.  Annat var det längre in i landet där regnet vräkte ner och en ort nära öknen,  Woomera, fick 2 års nederbörd första regndagen och är nu helt isolerad, så alla vägar ligger under vatten med skador för miljoner. Det är likartat på många andra håll.

Översvämningar är i alla fall att föredra framför bränder, tycker jag.

Det är fortfarande varmt, 29C så när man är ute så känns det som om man har ett våtvarmt

omslag på sig.

Ännu en länk här.

Nästan en frälsningsupplevelse ...

Bild från internet: En av männen som pratar med sin hund. 

Så var det då igårkväll dags för ett besök på Röda Kvarn i Halmstad, i akt och mening att titta på filmen "Tryffeljägarna från Piemonte" - en dokumentär om äldre-äldre män som med sina högt älskade hundar försörjer sig på att leta och sälja tryffel -. 

Filmen var helt  u n d e r b a r! 

I vanliga fall, när det är filmstudio, visas filmerna i en stooor salong med balkong, men nu var det en mindre variant och ingen balkong. Varannan bänkrad var spärrad och så fick man sitta med flera stolars mellanrum. Covidpasset skulle uppvisas, samt legitimation (det senare var det mindre noga med). 

Och här en annan tryffeljägare .., alla var dom äldre, förutom uppköparen. Och vilka enorma summor den vita Alba-tryffeln genererar! Sen säljs den vidare till lyxrestauranger runt om i världen.

I filmen får vi följa dom olika männen .., uppköparen förstås .., en läkare som undersöker den äldre mannen längst uppe i inlägget .., vi får uppleva konkurrensen männen emellan om var tryffeln finns ., och vi fick se den outsägliga sorgen när en man förlorar sin hund som då blivit förgiftad - det förekom också - att ta död på konkurrentens duktiga hund.

Men allra mest var det en hel massa underbar värme (och många s.k. original!) och musik som gjorde mig sååå glad. 

När eftertexterna rullat, hörde jag spridda kommentarer från några kvinnor på väg ut ur salongen. 

"Men det här var ju ingen film på det viset, bara en dokumentär, det hände ju inget!" 

Hon var så besviken. 

Och jag ville ropa högt att; "Men å, det här var bland den mest ljuvliga film jag har sett!"

Så olika kan det vara.

Bilden: Carlo och hans Mycket Bestämda Hustru som vill att maken ska sluta med detta envetna tryffelletande .. han är trots allt åttiosju år och det är branta kullar och snårigt och tänk, om nånting händer! Men Carlo och hunden bara fortsätter.

På bilden sorteras (och sköljs) egenodlade tomater. 

"Känn vilken doft ...!" sa frun som doppade varje tomat i den vattenfyllda skålen till höger på bilden.

Text från nätet: "Den vita tryffeln är en av världens dyraste råvaror och anses vara den mest exklusiva tryffelsorten. Från italienska Alba i Cuneo kommer 80 procent av Italiens vita tryfflar och de kallas därför ofta Albatryffel. En vit tryffel på ett och ett halvt kilo som hittades utanför Pisa 2007 såldes för hela 130 000 dollar på auktion. För vanliga knegare är kanske den svarta fejktryffeln i leverpastejen det närmsta den glammiga Albatryffeln man kommer."

Sen gick jag mot parkeringen, i ett nästan helt öde Halmstad. 

På en bänk på torget satt fyra, fem personer och drack öl eller annat .., och jag tänkte att å, vilken tillvaro i kallblåsten! 

Kom hem till nygjord fruktsallad (alltid skuren i små-små-pytt-i-panna-bitar med vispad grädde, hackade nötter och granatäpplekärnor) och pv berättade att Harry hade varit så orolig och sprungit fram och åter till hallen för att se om matte hade kommit. 

Sånt värmer minsann ett sextioåttaårigt hjärta.

I en halvtimmes tid bubblade jag sen på om filmen, allt medan husets herre tittade på handboll.

Just så var den kvällen.

Glömde: Manus och regi: Michael Dweck och Gregory Kershaw. 

Här en recension av filmen av tv 4:s Wanda Bendjelloul.

Dagens fönster ....

Ett härligt båthusfönster ..., ja, man kan nästan ana doften av trä där inifrån! 

Tack Babsan, inte-längre-i-Uppsala, utan på Raggarön! 

Möte med äldre män ...

Mitt emot mig sitter en inte-så-åldersstigen herre, nämligen pv .., och han är nu inne på det trettioförsta av femtio prov i naturkunskap. Idag extrajobb på ett annat gymnasium, nu var det fordonsmekaniker som skulle ha honom i matematik. Han kom hem, nöjd och glad, någon hade sagt han var en bra lärare. Så roligt för honom! 

Då solen strålar hinns mycket med. Gemensamt tvättade vi bilen .., golvet i badrummet togs också .., jag räfsade ute på västra sidan .., och dessutom har jag skrivit ett långt brev - för hand - (hennes dator fungerar inte) som ska postas när jag om en halvtimme kör in till stan för att bekanta mig ett antal hundar, samt deras "hussar",  nämligen dessa. 

Nu gäller det att kolla så mobilens batteri är igång, ty det är koll av covidpass och inte många platser i biosalongen, munskydd får följa med och besökare ska helst bara gå raka spåret till sin reserverade fåtölj. 

Pv, han cyklar strax iväg till grannflickan, hon som behöver hjälp med matten, för tillfället gäller det "derivata, deriveringsregler, kurvors lutning och såna grejer", säger han.

Jaha, ja.

En resa långt bort ....

Tittade nu på förmiddagen på dokumentären "Tåget mot Hanoi - livet efter debatten", ett program där man får följa förre partiledaren Jonas Sjöstedt på hans väg till Hanoi. Första reskamrat blir Anna Kinberg Batra; alltså en förre detta vänsterpartist och en moderat och jag tänkte att det kan bli intressant. 

Nej, det tyckte jag egentligen inte att det blev. 

Jag har dessutom svårt att säga vad som inte var så - i mina ögon - bra. Mycket prat om hur det är att ha varit partiledare förstås och för, - och nackdelar, men också om livet efteråt. Om tomheten och kanske också förvirringen i att hitta ett nytt slags liv. 

Efter en längre promenad med Harry tog jag det andra och sista avsnittet. 

Då hade Anna Kinberg Batra återvänt hem och nu blev det ett nytt ressällskap och helt andra miljöer. Nu .., blev det verkligt intressant! 

På instagram skrev jag att programmet kändes "spretigt" och det tycker jag fortfarande att det var ..., men sevärt ändå. Och nej, jag har aldrig röstat på vare sig vpk eller vänsterpartiet, men tycker att Jonas Sjöstedt var en alldeles oerhört sympatisk partiledare, ja, han ser trevlig ut nu också. 

Här en länk till programmet om någon blir intresserad.

Tisdagsfönstret ... och en katt som kunde varit pElle. 

Pling i min mobil och så kom ett fönster från Portugal! 

Då vet man vem som höll i håven. 

Tack! säger jag.

I affären ....

..., möter charmtrollet August som hunnit bli åtta år. 

Överlycklig att jag kommer ihåg hans namn (blir jag, alltså).

August har, tillsammans med sin mamma, tittat på innebandymatch och är sprittig och glad. 

Jättelång kö vid kassan. 

"Men Bettan, kan du inte sätta dig i den andra ...?" säger en äldre herre. 

Nej. 

Men jag hämtar alltid så rara Annika. 

Hon tar hand om det hela och vips har allt löst sig.

Dagens fönster och en halv man ....

Söndag. 

Pv rättar prov i naturkunskap och har nyligen pratat med en rektor, så nu stundar extrapass tisdag och onsdag på ett för pv helt nytt gymnasium (inte enbart för pv, förresten) och då för bilmekanikerelever. Torsdag och fredag har han sina ordinarie pass på Sannarp.

Dis och dimma ute. 

När jag vid femtiden i morse tittade ut mot havet till, var det som att befinna sig i en mjölkbunke. 

Kompakt dimma! 

Sju timmar senare är det inte så värst mycket bättre. 

Pratade med K i Växjö igår. 

Det är mycket nu med gamla och förvirrade föräldrar. 

I säkert ett års tid har K kört från Växjö till östra Skåne och hjälpt sin far, men efter hand har allt förändrats, till sist gick det förstås inte längre. Nu har pappan fått plats på ett äldreboende och frågan blir då: vad ska syskonen göra med hus och hem?

Så många bloggvänner som har det så här. 

Skröpliga föräldrar. 

En hel del oro.

Det här med humor ....

Snavade över ytterligare nånting annat. . 

Tänkte att .., så viktigt det är när människor har humor. 

På dejtingsidan brukade män ofta skriva "jag är si och så och väldigt humoristisk!" 

Jag tänkte alltid: hur vet du det? Min humor kanske är helt annorlunda än din och människor som betonar att dom har just humor .., är kanske inte alls så roliga. 

Men den här mannen hade i alla fall i mina ögon humor.

När det blir nånting annat ...

Målning av Isaac Grünewald.

Tanken var att jag skulle titta på filmen "Tryffeljägarna i Piemonti" - en dokumentär som fått så fina recensioner och som Halmstad Filmstudio skulle ha som vårens andra-film, men eftersom nya restriktioner kommit till, innebar det att visningsrätten för filmen helt enkelt går ut och i stället erbjöds vi att se den på Röda Kvarn i Halmstad. 

Då tänkte jag .. att jag kan ju streama den och se den här hemma. 

Nix, det gick inte, den är förstås för ny och jag får åka in till Halmstad oh se den kanske i morgon eller måndag eller tisdag. 

I dess ställe valde jag en dokumentär om konstnären Isaac Grünewald och hans hustru (även hon konstnär) Sigrid Hjertén. Filmen är gjord av Anders Wahlgren och man får då följa konstnärsparet från tämligen nygifta och framåt i tiden. 

Det var hos Triart.se som jag hyrde filmen. 

Trettionio kronor för 48 timmars tittande.

Så här beskriver man filmen.

"Anders Wahlgren har under flera år fått möjligheten att gå igenom Sigrid Hjertén  och Isaac Grümewalds efterlämnade brev, foton, filmer och tidningsartiklar. Det har varit en skakande läsning. De antisemitiska hoten som de utsätts för är till stora delar okända händelser. Genom tre års forskning har detta unika material från polisprotokoll, foton, privata brev och tidningsurklipp blivit en långfilm och ett kammarspel – en dialog för två skådespelare.

Anders Wahlgren (f. 1946) är författare och regissör. Han var anställd på SVT innan han startade produktionsbolaget Suecia Film 1989 och började frilansa. Han har gjort över 80 dokumentärer och tio spelfilmer. Hans dokumentär Sigrid och Isaac vann juryns pris på filmfestivalen i Montreal."

Dialogen utspelar sig mellan Gunilla Röör och Philip Zandén och jag tycker nog att det hela hade kunnat åskådliggöras på ett annat sätt. Det blir lite väl mycket teater av det hela, men i stort sett tycker jag att beskrivningen av paret Grünewalds liv - såväl privat som yrkesmässigt - var oerhört intressant. Att Isaac Grünewald - som ju var av judisk börd - blev så illa åtgången av kollegor och andra, hade jag inte en aning om. Att prins Eugén däremot var något av en mecenat för I.G. har jag förstått.

Målning av Sigrid Hjertén.

Följande kan man läsa från Bukowskis auktion när tavlan såldes för 850 000kronor.

”Jardin nr II (I trädgården, Fontenay-aux-Roses), visar Berthe och Ivan i trädgården. Iván sitter uppkrupen på en stol, djupt försjunken i en bok. Berthe, iförd en prickig sommarklänning, koncentrerar sig på sömnaden. Hennes mörka hår hålls på plats av en klarröd sjalett som står i skarp kontrast mot den solbelysta trädgårdssoffan. På det lilla cafébordet står en bricka med godsaker, lugnet och tystnaden hägrar och stadslivet i Paris känns avlägset.

Med denna målning uppvisar Sigrid sin utmärkta kompositionsförmåga. Den skissartade stolen i förgrunden skapar en rumslighet, tillsammans med grönskan som bäddar in trädgårdens väggar och avgränsningar. Konstnären tillåts briljera i sin färgbehandling när hon låter kontrastfärger stå mot varandra och skapa ett spänningsfält som vibrerar. Lugnet till trots skapar färgerna liv och glädje och Sigrid låter oss ta del av ett lyckligt och idylliskt ögonblick av familjen Hjertén/Grünewalds franska sejour."

Dagens fönster ...

....fångades på biblioteket i Halmstad. 

Man tror och hoppas och så blir det ...

Bilden: ett kvarglömt piller. 

Av någon outgrundlig anledning är det hopplöst att sova non-stop under en hel natt. 

Somnar halv elva, vaknar två timmar senare och så där håller det på. 

När man vänt och vridit sig tillräckligt många gånger, väljer jag att lyssna till USA-podden, det brukar hjälpa sömnen på traven (och så får jag lyssna om igen, men på dagtid). 

Det är underligt. 

Jag hade såna förhoppningar när president Biden svors in i sitt ämbete (trodde aldrig att han skulle vinna, men hoppades!) och jag var överlycklig över att slippa oron för vad den oberäknelige Donald Trump skulle hitta på. 

Så här i efterhand kan jag tänka att jag var så ofattbart naiv. 

Nej, jag vill verkligen inte ha tillbaka mannen med luggen, men det går ju nästan käpprätt åt skogen med alla förslag som president Biden vill genomföra och det blev kaos vid uttåget från Afghanistan ., och igår - eller var det förrgår - snubblade han på orden (tänkte han sig inte för ..?) och sa att en liten invasion i Ukraina, ja, det kunde man väl tänka sig och nu blev det brått för utrikesminister Blinken och andra att rätta till det hela. 

Bilden: kaos på bordet och kaos i världen. 

Fortsätter det att gå så illa, då är väl manegen krattad för Donald Trump att komma tillbaka och vilken fasa det skulle vara - i alla fall enligt mitt sätt att se det -. Att många amerikaner  , dom som fick det bättre ekonomiskt under hans era -  nog skulle jubla, det är en sak, men sett till det stora hela, huuuu, så hemskt!

Allt det tänkte jag på under dom där vakna timmarna.

Jag tänkte också på att jag önskar att Angela Merkel hade fortsatt några år till. Hon tycktes ju ha någon slags kontakt med den oberäknelige herr Putin.

För övrigt - om man lyckas förtränga allt detta - kan man glädja sig storligen åt att man kan gå på bio i helgen och titta på "Tryffeljägarna i Piemonte". (Upptäcker nu att den kan streamas .., men det här är väl ändå en film som gör sig bäst på stor duk?). Och så kan man känna glädje över solen som även idag svingar sig över kullen och väldigt mycket glädje kan man känna över att såväl Britt som friherrinnan nu känner sig piggare. 

Torsdag ....

Vissa dagar blir bättre än andra. 

Kanske beror det på att luften är hög och klar, kanske på att solen visar sig? 

Det kan också bero på att jag - som igår hade sjåigt att ta mig på en längre promenad - idag inte har minsta problem! 

Sånt kan man fundera på, ja, hur det kan variera så mycket?

På förmiddagen blir det lillrundan och eftersom kustvägen är glashal, vänder vi när vi kommer dit och går tillbaka här längs grusvägen, svänger vänster vid lagården och jag räknar till åtta hästar som skrapar med hovarna i gräset som är fruset. 

Vid tvåtiden blir det promenad ner mot havet till (övre bilden) och jag har köpt nya - större broddar - men avskyr att gå med dem! När det är isigt är det förstås bra, men det är långt ifrån överallt som där ÄR is och då känns det som om man har skridskor på fötterna. 

Nej, jag tar helt enkelt av mig dem (broddarna) och bär dem dinglande i högerhanden. 

Så tar vi hästhagen hem och där är ingen is. 

Vi tar stigen som löper längs bäcken och där är enorma rhododendronbuskage och här och var ligger nedfallna träd (kanske efter stormen?) och efter en stund skymtar vi Britt och Eckes sommarhus. När dom är där, har Harry bråttom att komma fram till grinden. 

Idag bryr han sig inte.

Dagens fönster ...

På Twitter (där jag ofta tycker att tonen är så hård och rå, jo, jag har ett konto, men är inte aktiv, det finns gränser för hur mycket man kan bre ut sig!) finns en skimrande pärla, nämligen Adele Josephi Negar och varje dag lägger hon upp en bild av målning och det är bara så helt underbart! (Negar Adele Josephi heter kontot).

För några dagar sedan visade hon en tavla av konstnären Stina Forsell (för övrigt född i Skellefteå 1906 och död i Stockholm 1970). Jag föll  h a n d l ö s t! Och nej, det var inte den här målningen, det var en annan, men jag lägger in den här i stället, så får det bli Dagens fönster samtidigt. 

Och när jag ändå är inne på fönsteravdelningen, kan jag berätta att jag nu på morgonen upptäckte en sparvhök som kom farande i väldig fart! Ja, jag såg den genom västerfönstret och lilla ekorren som då nog var tänkt som byte, fick fasligt brått och gömde sig i oxelhäcken. Tänkte sätta mig ute och vakta lite, så höken inte skulle ta småfåglarna vid fröautomaterna, men så slog det mig att i kylskåpet ligger en kyckling som ska kokas. 

Så vem är jag att döma sparvhöken?

Spridda skurar och sånt som gör mig glad ...

Handskrivna brev hör minsann inte till vanligheterna numera. Under mammas alla år i Sydamerika kom var vecka lååååånga brev - såväl hand, - som maskinskrivna - och det var brev från vänner som man inte längre hade nära och såklart från min syster i Australien. 

Och själv var jag en oerhört flink brevskriverska och alla brev som kom och gick och vittnade om vardagslivet i såväl Bolivia som Australien, ja, dom gjorde att avståndet aldrig kändes riktigt så långt. 

Bilden: från Eva i Tyresö.

Nu är det andra tider. 

Det är rent bedrövligt uselt vad gäller brevskrivande för egen del ..., om jag inte undantar Postens Vykort som jag skickar ganska ofta, men handskrivna rader är det inte. Kanske fyller bloggen ungefär samma funktion? Att man får skriva av sig.

Och mamma finns ju inte längre.

Till min syster i Adelaide går dagligen bilder och bokstäver. Inga långa rader. En kort sammanfattning bara av hur dagen varit.

Jag vet precis hur hennes dagar ser ut. Det handlar om att sopa eller kratta bort nedblåsta löv (från pation .., skriver hon) och hon berättar om dom vackra papegojorna som sitter i träden .., och om räven som sprungit över tomten .., och på onsdagar åker hon och veckohandlar och så är det bjudningar till olika vänner vilka alla är från Sverige men sedan länge bofasta i trakten kring Adelaide. 

Ibland berättar hon om grannen Matt; han som har en hund som heter Diesel och som min syster brukar ta hand om, då, när Matt är ute till havs och fångar tonfisk som han sedan generöst ger till hundvakterskan.

Och mina rader är ju lika enjängda som bloggraderna. 

Det är promenader längs havet och Harry och Sigge och lite om vad som sig tilldragit haver här i vårt land, men det mesta känner hon redan till. 

Att en man som en gång var hennes .., ja, nästan pojkvän, nu har avlidit, det berättade jag också och skickade en bild från hemtidningen.  

Sånt.

Foto: Moringaträdet som kan användas på så många olika sätt. 

Bilden är från Barnfondens hemsida.

Till födelsedagen tjoppade det dock till i postlådan och på köksbordet ligger nu en vidunderligt vackert tecknad hälsning från Eva på Frö .., fel, på Rödön och där är även ett så fint foto-vykort från Solbritt i Ystad och ett tufft vykort från Inger i Skellefteå och min före detta klasskamrat Dinahs handstil känns alltid igen (ett brev innehållande ett Moringaträd .., ja, symboliskt alltså). Så lycklig man blir! 

Eva i Tyresö är en trogen brevskriverska och det är jag så glad för! 

När jag för någon timme sedan satt i soffan och pv hade varit ute i regnet med Harry, kom han och överräckte det där annorlunda kuvertet (Eva gör egna kuvert .., viker ihop finurligt av tidningssidor eller annat) och jag satte mig för att läsa. 

Eva har alltid med några bilder eller teckningar, precis så var det även idag .., som här där hon fångat den halvlånge i ett telefonsamtal. Så likt honom, ja, men lite lik Donald Trump också. Kanske är det luggen?

Så glad man blir över sånt här! Och att det är roligt med höns, det kan jag verkligen skriva under på. Höns är bland de trevligaste husdjur jag har haft .., och blir vi någonsin så skröpliga att vi måste hålla oss hemmavid, då kanske man kan skaffa höns och en tupp. 

Ja, nu blev det längre än jag hade tänkt mig .., och så mycket spridda skurar blev det kanske inte, annat än i verkligheten. Undrar om någon av er som läser här skriver brev? Eller får brev? 

I "Gunnars Rum" sitter pv och klinkar på pianot. Han övar ofta på det som tagits upp på måndagsträffen och senast var bara halva styrkan på plats.

"...sånt som gör mig glad", står det i rubriken. 

Nej, jag har inte glömt det viktigaste: att friherrinnan äntligen fått en pacemaker inopererad! Efter att på morgonen ha haft kring trettio i puls, så ska den nu aldrig gå under sextio slag/minut och förstå vilken skillnad! Hurra! säger jag. Och om några veckor lär hon få ta ett dopp i havet! Ännu mera hurra!

Så är det just nu.

Dagens fönster ... och balkong.

Och så plingar det till i mobilen och ser man på, där kommer flera fönster, några dörrar, en bit av en motorhuv, där är en kvinna på språng som talar i sin mobiltelefon .., kanske en postlåda vid sidan av dörren .., där är också en massa duvor på ett tak och en balkong med något som liknar purjolök i en blomlåda och måhända är det timjan i krukan intill? 

På balkonggolvet skymtar fler krukor.

Den öppna dörren tillhör en liten närbutik som lockar med låga priser.

Och jag tänker att kvinnan ser ut att vara en som går med raska steg - stora kliv liksom - kanske är hon sen till sitt arbete?

Och så här skrev avsändaren av bilden: "Har inte gått den här vägen på länge och har inte sett det tidigare. (Jag undrade om det möjligen är purjolök i blomlådan). Är på väg till jobbet för att skriva ut och korrläsa inför deadline idag på europeisk utlysning av forskningsmedel."

Tack annannan, du trogna fönsterfångerska!

 Olen tulossa hulluksi ....

Det är alltid trevligt med boktips (gäller filmer också) och av Inger i Skellefteå (en gång kulturredaktör på tidningen Norra Västerbotten) fick jag förslag på Åsa Larssons senaste, "Fädernas missgärningar". Jag tycker verkligen om att hålla en bok i handen .., ligga på sidan på soffan Ektorp (som borde bytas ut snart) och läsa på det viset. 

Köper oftast pocket, som är lättare att ha i handen. Därefter kan jag gärna skicka boken vidare, nej, det är inte så viktigt att ha den i bokhyllan, då det inte är ofta som jag läser om en bok. Jo, det har hänt. Frank Mc Court och de fåtal böcker han hann skriva, dessa läste jag om, men för övrigt: njae.

Men så är det ju det här med kostnaden. Hos Bokus och Adlibris kostar den föreslagna boken 209:- , men den är billigare att ladda ner hos Bokus (99:- och 114:- hos Adlibris).

Så tänkte jag att biblioteket i Harplinge .., där kan jag ju ställa mig i kö på den här Åsa-Larsson-boken. Problemet är bara att på min sida hos Harplinge bibliotek blir texten enbart på finska, så jag kommer inte vidare och inte hittar jag någon rad där jag begriper att det ska bytas till svensk text heller. 

Jag får allt jobba vidare på detta.

Därav rubriken.

Dagens fönster ....

Måhända blev min systerdotter Rita inspirerad av postfönstret från Stockholm, ty i förrgår kom den här bilden som den allra bästa födelsedagspresent! 

Undrar om fönstret och det övriga är bekant för någon som tittar in här?

Svaret är i alla fall: i Helsingborg. 

Och tack Rita! säger jag.

För övrigt fyller hon år idag. Jag var tretton år när hon kom till världen och oj, så roligt det var! Att bli moster i den åldern .., inte illa! Grattis, grattis!

Och så blev det måndag ...

Och vi är redan i mitten av januari och mer därtill. 

Det är rent obegripligt hur fort tiden susar iväg! 

Hela dagen har pv ägnat åt rensning av ena kallvindan och oj, oj, oj ..., så mycket som nu ska köras till återvinningen i morgon! Jag har så många gånger sagt att "tänk, på den som nån gång ska ta hand om all din bråte!" och det blir Hilda det och jag kan tänka mig att hon inte kommer att studsa av glädje. 

Återstår så ännu en "kallvinda" på norra sidan av huset, men pv påstår att där är det inte fullt lika mycket samlat. Man kan ju sannerligen hoppas! 

Bland allt som kom fram (batterier, pennor, leksaker, en gammal lampskärm, barnkläder, en docksäng ., kasettband, instruktionsböcker, gamla betyg, akvarellblock, en förpackning ögonskugga med olika nyanser på färgerna .., två av pv stickade alster (västar båda, en med flätor i mönstret!) .., ännu flera pennor .., gamla fotografier (hans moster Barbro och hennes man Nisse, det är jul och dom verkar så glada!) .., ett pass med en väldigt ung och långhårig pensionatsvärd .., sedan länge intorkad färg till skrivare .., Bonniers läkarbok .., en anteckningsbok från tiden på lärarhögskolan .., ja, det tog liksom aldrig slut. 

En liten tunn loggbok fanns också med. Den var från sommaren 1988 och handlade om segling i Bohuslän - det var pv, en då bara tre månader gammal Hilda och så hennes mamma -. 

Den sommaren, då var jag själv trebarnsmamma; den yngste var två år, hon i mitten var tolv och den äldsta sexton. Jag var trettiofyra år och hade varit gift i tolv år med barnens pappa. Pv som seglade i Bohuslän och var nybliven far och åt Bullens korv med ris, skulle några månader senare fylla trettiotre och han hade fått sitt första och - skulle det visa sig - sitt enda barn. 

Det slog mig plötsligt med kraft ..., att så komplett olika våra liv har varit!

"Och så fanns där några tavlor, bland annat en Sven Ljungberg ...", sa pv så där i förbifarten, då, när han gjorde sig klar för körvöningen.

Jag hajade till. 

Varför hade han inte tagit ner den? Den hade väl inte slängts?

Nej, den fanns kvar och jag tycker så mycket om den!

Nu skrev Kerstin i Växjö (själv konstnär och sambo med pv:s kusin, Sonjas son) att vi borde byta passepartout, ty den här har gulnat. Ja, så får det bli! 

(Bilden är från en auktionsbyrå. träsnitt, Sven Ljungberg står det och att den såldes för den  höga summan av 468 kronor!) Egentligen är jag ingen fantast av vintermotiv (förutom Sven Teglunds björkar där det sitter nån fågel och då är det vinter), men den här tycker jag om.

Ungefär så har den här dagen varit. 

Medan pv är inne i Halmstad och övar på sånger (ja, kören fortsätter) har jag pratat länge med såväl min syster som min systerdotter, hon som i morgon fyller femtiofem år. 

Och min egen äldsta dotter som alltid arbetar natt, har idag tagit ett eftermiddagspass och skickade ett snabbt sms där hon berättar att det är fullt upp. Dock inte med covidpatienter.

Dagens fönster ...

Den nittonde januari för tio år sedan, då var detta dagens fönster. 

Det var Cecilia i Houston , Texas, som varit med storhåven ., undrar just om det inte var den allra största modellen hon hade med sig?

Och tänk, att vara fönsterputsare just där!! (Om det nu inte är självrengörande fönsterrutor, alltså). 

Jag kan lika gärna framföra mitt tack ännu en gång! 

Tack Cecilia!

Och så här berättade hon: 

Cecilia i Houston sa...

Jo det är lite nackspärrsvarning med skyskrapor. Fast Houston downtown ar ganska gles så att säga så det blir inte så klaustrofobiskt här - breda gator och (tyvärr) många parkeringsplatser kvar från rivningsvågen på 70-talet.
När jag först flyttade till USA för 11 år sedan (!) så bodde jag i New York i 18 månader innan vi flyttade hit. Jag tyckte Manhattan var rätt klaustrofobiskt först. Det var sommar, väldigt varmt, rätt smutsigt och slagskugga på avenyerna. Och FOLK överallt - och jag hade ändå trängts i London i 10 år... Fast jag trivdes med stan.

Lite om mig - jag jobbar som biomedicinsk forskare. Jag flyttade till London 1992 för att avsluta min grundutbildming och sedan doktorera och har sedan dess jobbat inom forskarvärlden, först i London och sedan i NY och Houston. Flytten till USA var motiverad av jobben (min portugisiske man är också forskare och vi träffades i London). Blir vi inte kvar här så kanske vi tar oss tillbaka till UK eftersom vi båda trivdes bra där. Sverigeflytt känns långt borta, inte så konstigt kanske eftersom jag snart bott utomlands lika länge som jag bott i Sverige...

Annat - älskar att läsa! Vänster tumme upp (förstås?)

Efteråt ....

Nej, inget bad idag, men kanske i morgon?

Nu har vi haft trivsamt besök av Tommy och Karin och deras hund Lykke. Harry blev galen av glädje när dom kom, men visste liksom inte om han skulle morra eller ..., så han skrek rakt ut, ungefär som när Maria kommer med Charlie och Steven. 

Det gick jättebra med fina Lykke och nu vet vi det, att henne kan vi utan problem (hopefully) passa om dom ska åka bort. Mjuk och fin var hon. 

Helt ärligt blir jag alltid lika stressad av att bjuda Tommy på middag. Han är - precis som sin far - otroligt duktig på att laga mat och lägger ner timmar vid spisen för en middag. Själv är jag tvärtom. Jag skulle kunna äta filbryta hela veckan och orkar aldrig med några längre recept. Eller .., jag är väl kanske inte så intresserad. 

Nu blev det lammstek i ugnen (liiiiite sega bitar var det, men det var nog inte kockens fel) och potatisgratäng och så grönkålssallad till. Glad blir man när gästerna tar om av maten! 

Vid femtiden skulle pv cykla iväg och ha mattelektion med grannens dotter, så då tackade ystadborna för sig.

"Nu kommer säkert Sigge hem på studs, ja, när han ser att fältet är fritt", sa jag. 

Det tog inte EN minut, så hörde jag honom i pannrummet. 

Nu ligger han och sover på soffan. 

Hos Irene i Hemmingen ...

När jag fick fönsterbilden av Irene, hajade jag till - precis som Lena som kommenterade -. 

"Men är det inte en björn ...?" skrev hon. 

Så tänkte jag med. 

Då fick jag veta att björnen är snidad i trä och har en gång stått i Torsby kommunhus. 

Den är 190 cm hög och stod tidigare närmare vägen .., men då var det många som stannade till och trodde att det var en riktig björn, så nu står den där och spejar bakom altanen (eller framför). 

Så  l ä c k e r t!

Minns i min barndom en livs levande björn som visade sig utanför Norsjö någonstans. Det var inte enbart pappa och mamma som tog bilen dit för att titta, det var nog en liten "folkvandring".

Dag 24387 .....

Så kom då födelsedagen och det känns bra att få ännu ett år. 

Inte det minsta åldersnoja har jag. 

"Ålder är bara en siffra", skrev någon, men det håller jag inte med om. 

Känner jag mig som sextioåtta?

Ja. Utvändigt. 

Men invändig:t inte. 

Jag tycker att det är en helt ljuvlig ålder att vara i. 

Vad gör vi den här dagen, då Laura har namnsdag?

Jo, jag har sett drivor med småfåglar vid uteplatsen! Mängder med bofinkar, några stenknäck och så dom andra, domvanliga. Kanske är det kylan som får dem att komma på besök? Visserligen bara minus två, men ändå. 

Igår var det flera plusgrader och varmt och skönt. 

Och vi har tittat på skidåkning .., jag har dammsugit och plockat undan .., tvättat duschdraperiet .., skrivit en inköpslista .., och i eftermiddag blir det väl skidskytte och korsord och lite annat. 

I det gula huset går livet i nån slags stilla lunk. 

Men i morgon .., då får vi trevligt besök av exet och hans Karin och förstås hunden Lykke och då ska jag säga att då blir det nog full syra, ty den tiken har energi för tjugo och Sigge får nog husera i pannrummet, med tillgång till kattluckan. 

På baksidan av inköpslistan upptäcker jag detta .., jaha .., det var när det var stafettvasa i Sälen och pv hade diktat. Det här var sista versen. 

Dagens fönster ...

Från Irene i Hemmingen hemma i Västerbotten, kommer dagens fönster. 

Så här är det: vi sitter i vardagsrummet och har just ätit frukost, när telefonen ringer. Där hörs någon som sjunger så fint och jag förstår att det är just Irene .., det är mest dialekten som avslöjar henne. Tje-ljuden hemifrån. 

"Visst är det i Hemmingen ni bor ..?" frågar jag och jo, så är det. 

Och jag berättar om en resa till Kalvträsk till pappas kusin och på nåt underligt vis körde mamma fel och det blev prat om just "Hemmingen" . 

"Var din pappa från Kalvträsk ..?" säger Irene. 

Ja, jag säger att just det ., hans kusin bodde ju där och kusindottern var en gång kantor i Kalvträsk kyrka. 

"Aha, Gun Lundström!" säger då Irene. 

Och nog vet Irene att Guns pappa - min pappas kusin - hette Sigge, just det ja. 

Det slutar väl med att vi är släkt, till slut, denna sångglada madame från Hemmingen och jag själv. Och tack snälla som skickade fönstret! Bilden tog hon nu för en tjugo minuter sedan och visar utsikten från familjens uterum.

Dag 24386 .....

En helt ljuvlig dag med  s o l s k e n  och ljust, ljust blå himmel. Faktiskt mera vit än blå. 

Åker till Harplinge och hämtar ut ett paket från Gudrun Sjödén, men inget är som man tror att det ska vara och färgen helt annorlunda än jag förväntat mig. 

Handlar i affären också. 

Marmeladen är till pv. 

Glömmer kycklingklubborna, Findus djupfrysta grönsaker och även kycklingfonden. 

Bedrövligt. 

Det var väl pratet med Moa som fick mig att glömma den avdelningen.

Möter Sonja på parkeringen utanför affären och det är knappt att jag känner igen henne. 

Men oj, så liten och tunn hon har blivit!! 

Vi står där en stund och småpratar; mest om resan till Stockholm, men även om hur det var nere i Malmö och lite sånt. 

Sen hemåt. 

Tar Harry på lillrundan och han drar nästan omkull mig när en stor grå katt kommer i hans väg. 

Bjuder mig själv på kaffe och en macka med köttbullar och paprika till pålägg, men innan dess har jag suttit ute i solen och bara njutit .., och det är nog bäst att göra just detta, ty i morgon och i helgen stundar gråväder. 

Efteråt ringer jag och pratar med Ingrid, som är nittiofyra eller nittiofem, mest troligt det första. Hon pratar östgötska, det kanske jag inte har berättat. 

Nu har hon återigen haft känslan av att slutet är nära, med skyhögt blodtryck och ont i bröstet, men icke, sa Nicke .., hon blev allt kvar. Hon skrattar när hon berättar om det här och också om hur meningslös tillvaron kan kännas. Ändå låter hon så glad. 

Och så är hon sugen på att gå med i Facebook, men vet inte riktigt hur man gör och inte vill hon besvära dottern heller - hon har ju så fullt upp med sitt -. 

Å, så jag önskar att jag vore Ingrids granne och kunde hjälpa henne!

Bilden här ovanför är från Landskrona där vi låg för ankar .., det måste vara tre år sedan kanske, eller möjligen två. Allt detta gröna växte ovanpå taket till ett parkeringshus, om jag förstod det rätt. Sååå vackert! 

Annat som är vackert .., är det jag just nu lyssnar till via datorn. Jag satt och läste tidningen när den ena låten vackrare än den tredje spelades på Spotify och jag förstod ingenting. Vad var detta för lista? Jo, det visade sig vara "mina gillade låtar" och när den här spelades blev jag alldeles salig! 

Det här är musik som för mig är fullkomlig. 

Kvinnan som sjunger så ljuvligt, hette Ana Vieira och var född 1940, i Portugal, men växte upp i (eller på) Azorerna och dog 2016. Vilken röst hon hade!

En fin fredagkväll önskar jag den som tittat in här och spankulerat mellan bokstäverna. Hoppas att du inte snavade bland alla ljuvligt  & underbart! 

Dagens fönster ...

... sitter i dörrarna på det gamla Centralposthuset, beläget på Vasagatan i Stockholm. 

Om detta fantastiska hus (jag öppnade försiktigt dörrarna, gick in och frågade om det var okej att ta några interiörbilder .., ja, det var det) kan man läsa här hos Wikipedia.