Efteråt ...

Fladdrande flaggor i Kåseberga.

I nästan hela mitt vuxna liv har jag haft mardrömmar som handlar om vatten.

Ofta har jag i drömmen kommit körande med bil - ofta i trakten av Arvidsjaur - och så har plötsligt vägen varit översvämmad .., där har varit mängder med vatten runt om och omöjligt att ta sig förbi och alltid - i drömmen - har jag känt sån gräslig ångest.

För några dagar sedan - eller nätter -, drömde jag att vi kom åkande i bil, pv och jag själv, och så uppenbarade sig en tsunamivåg som sköljde över bilen och vi bara gled iväg och precis den känslan drabbades jag av igårkväll, då, när vi tog en sväng ner till båthamnen!

Har man dessutom varit med om en ångestfylld bilolycka, just i mörker, då blev alltsammans bara för mycket.

Jag var skräckslagen innan vi hade kommit hem igen.

Helt obegripligt är det ju att strömmen inte försvann för gott - bara vid ett enda tillfälle blev det svart - och det var inte under lång tid och vi gjorde tidig kväll och lyssnade till nyheterna, där det berättades att vattenståndet i Nissan, inne i Halmstad, hade gjort så att båtar som ännu inte tagits upp, ja, dom var nu på väg att hamna på trottoaren, mitt emot där Sonja och Gösta bor!

Att julgranen på Stortorget inte längre står upprätt, det är väl ingen större sensation.

Innan jag åker till jobbet ska jag ta en sväng ner till stranden och se om där alls finns någon ..., men jag inväntar ljuset.

Klockan är nu halv sex och jag känner mig tämligen pigg och ute är det stjärnklart och betydligt, betydligt lugnare än igårkväll!

Dagens fönster ...

.. som fått lite mer blå färg än i verkligheten, finns på Örebro Slott.

Fönsterfångerska var ingen mindre än Ulrika.

Den där Berit ...

pv vill ha med mig ner till båthamnen för att visa mig "Naturens Krafter".
Han har redan varit där - kört bil - och kollat till båten.

I vanliga fall är det långt ner till havet - från klipporna och vägen alltså -, nu når vattnet på vissa ställen upp på vägen och skummet yr!

Om jag säger att jag är vettskrämd, så är det lindrigt uttryckt.

Och rampen eller spången som leder till bryggan, den står nu rakt upp i luften.



På väg hem ...., havet på höger sida och det känns n ä r a.

Och ja, jag var rädd.

På jobbet ...

Som vanligt arbetar jag tillsammans med Emmeline när det är helg.
Ååå, där är mängder med kunder under dagen och det handlas batterier, säckar med ved, soppor, ja, allt som kan tänkas behövas om vi blir utan elektricitet under längre tid än vanligt!

Vid tretiden (två timmar kvar till stängning och jag har ont i höger handled och vänster knä .., kanske är det lågtrycket som nu tar sig in i kroppens leder ..?) lugnar det ner sig och då passar Emmeline på att ta fram butikens julgran som ska monteras på modernt vis och så blir den klädd och får belysning (som vägrar att fungera) och jag får låna hennes I-phone för att ta bilder, men se, det mesta blir suddigt, vilket helt och hållet får skyllas på fotografen.

När allt är klart, placeras granen i entrén och då är även chefens mamma Anna-Lisa på plats.

Anna-Lisa har varit postkassörska och är en liten klippa i butiken.

"Ja, ja, ni behöver ju inte stå så där som om ni är straffångar som ska fotograferas!" säger jag när bilden ska tas.


Under påklädningen - Emmeline står bara en bit från kassa 1 -, kan vi småprata lite med varandra.

Det händer nästan aldrig, inte om man är kassörska.

I Ystad kunde personalen på golvet stå tillsammans på lagret, i lilla kontoret eller i charkrummet och man hörde dem skratta och ha så roligt, men själv kunde man nästan a l d r i g prata ostört med en arbetskamrat i mer än tjugo sekunder.

Inte vi i kassan.

Alltså passar jag på att njuta av det där småpratet som gör tillvaron så trivsam.

En annan sak slog mig idag; när jag började i lilla butiken här i Halland, så parkerade jag alltid bilen på ett ensamt ställe .., vid containern.
Dom flesta stod på personalparkeringen en bit bort .., tre, fyra bilar på rad.

Nu .., ställer jag mig också där.

Det beror inte på att det numera är mer ledigt än tidigare just där .., nej, insikten slog mig verkligen .., det beror förstås på att jag känner mig som en i ett arbetslag.

Som en i gänget.

Sånt känns bra.

Berit är här ...!

Det är väl lika så gott att jag skriver nu, för här är storm och värre än så!!

Jag undrar jag när strömmen ska gå?

Tidigare idag tog pv med sig harry och kollade till båten nere i lilla hamnen.

Minst en båt hade släppt från förtöjningen, så han såg till att den kom på plats, men senare ikväll ska han åka ner igen och ta sig en titt så allt står bra till.

På väg hem från jobbet tänkte jag på Jesus som kom ridande på en åsna och där var palmblad utströdda på marken .., (det var sånt som tant Iris Johansson visade på flanellografen på Filadelfia) för om man tar kvistar från hallands träd i stället för palmblad .., ja, såg vägen ut och på vissa öppna platser var träden nästan dubbelvikta.

Det knastrade under bilen när man körde hemåt; framför allt sista biten från Steninge och hit till Stensjö.

H u r ska detta sluta?!

Dagens fönster ...

"Där satt de och kacklade så härligt på sina pinnar när vi kom på besök.
Kammarna vippade och tuppen skruttade omkring. Jag tror det var en tupp i alla fall...
Mina hönskunskaper är inte de bästa.

Fångade hönsgänget med telefonkameran på pinnarna och tänka sig så kom ett fönster med.

Jag gissar till någons lycka en bit söderöver.

Hälsningar Turtlan på stallbesök."

Två bilder från en lördagkväll ...

Krukorna på fönsterbrädan ska bytas ut. Jajamen.

Så här är det: jag har jättesvårt för sånt som är smalt och avlångt, eller högt.
Blommor i vas - typ höga liljor -, jo, men jättevackert, men inget för mig!

Och möbler som har oregelbunden form (barock eller rokoko .., ja, ni vet, sånt som bullar ut och slingrar sig) .., samma sak där.

Såna här moderna gardiner som är straaaaaama och hänger släta som strykbrädor - jo, jättefint - men inte nåt för mig.

Jag tycker om b r e d d och att hålla ihop rummet på nåt vis.

Herr Pensionatsvärden är egentligen tvärtom.

Gissa då hur det kändes för honom att mot sin vilja sätta upp först gardinstången som är 3 meter lång .. ("men ska du ha den utanför fönstret ...,? va? ända mot väggen nästan ...!!") och därefter hjälpa till att hänga upp fyra styck gardiner av märket Lenda från Ikea ..., ja, det var inte det lättaste.

Inte mentalt, i alla fall.

Efteråt sa han flera gånger att "ja, kanske att jag vänjer mig ..?".

Själv tycker jag att det blev så bra!
Rummet - och framför allt fönstret - känns så mycket bredare och större!
Och nu kan vi dra för när solen står lågt och lyser rakt in mot tv:n!

Nackdelen är att pianot tar sån plats, att soffan hamnar lite på sniskan framför fönstret och jag tycker ju om symmetri.

Nåja, det löser sig väl så småningom.

Medan jag har arbetat, har pv även målat sängkammargolvet - nu andra varvet -, samt satt upp en utomhusbelysning.

Härligt, härligt!



Att sigge nilsson och harry är bästa kompisar, det har jag vittnat om tidigare.

Ikväll delade dom på en portion mosad potatis/kokta morötter/lever och sås.

Jag ä l s k a r dem båda och sigge är en sån personlig katt att jag skulle kunna äta upp honom!


Uppdatering: pv hälsar att han "redan håller på att vänja sig".
Jo, jo .., det säger han just innan sänggåendet .., man undrar om han försöker ställa in sig på nåt vänster ...?

Till er alla:

OM ni bara visste hur roligt jag har haft med detta lotteri .., ja, jag har t.om berättat för somliga kunder vad vi sysslar med och för en del bekräftar det förstås bara vad dom har trott - nämligen att kassörskan från norr är mer eller mindre prillig -, men det bjuder jag så gärna på!

Det blir fyra dragningar - en varje lördag - och ni som redan finns i tillbringaren får ligga kvar.

Jag har inte hjärta att säga nej till er som tillkommit; alltsammans är ju bara på skoj ändå, så jag fyller på lite i bringaren, även om herr Notarius Publicus anser att jag tar lite för lätt på reglerna, han är ju så principfast av sig ,-)

Således gör jag nya lotter till er som anmält er nu efteråt.

Men ni som redan har vunnit, ni får nu slippa trängseln i tillbringaren och kan sväva runt lite som ni vill .., och tusen tack för att ni var med!

Grattis igen till Eva från Tyresö ( i vars sommarhus i Haverdal vi bjudits på trivsamt kvällsfika!) och grattis även till Ellem från Skellefteå - som för övrigt har hängt med länge här på bloggen och bidragit med mängder med fönster -, och vars trevlige svåger jag haft som kund i kassan!

Och till er alla: ni är komplett u n d e r b a r a som låter mig hållas med sånt här!

(1:a-prisvinnaren: paketet har redan lämnats in på posten .. med lerfat och allt, det är inte så farligt, jag ska ju inte ha utlottning året runt och detta går på glädjekontot!)

And the winner is ...

Ja, detta var den första dragningen av fyra (det förstod inte NP ...), så nästa dragning kommer då nästa lördagmorgon.

Stort grattis och varm kram till vinnarna!

Glöm nu inte att maila mig era adresser!

Ps, Ni som inte vann, är förstås med i nästa dragning ... Ds.

Lotteriet ...

Det tar ovanligt lång tid med uppladdningen av filmen, så det kan dröja några minuter över elva, innan resultat visas här på bloggen ...., hälsar producenten.

Och detta tipsar Cecilia N om ....

Så här skriver Cecilia:

"Hej!

Tänk vad man kan hamna.
Det började med får, som kom från en ö på Frankrikes Bretagnekust, Ushant på engelska.
En ö som oftast ligger i ett stormigt hav, sisådär en sjundedel så stor som Fårö.

Och där bor tydligen(?) en konstnär som gör så fina tavlor."

Det är den här konstnären Cecilia menar.

Lördagsfönstret ...

.... kommer från Närke, närmare bestämt från Örebro.

Fönsterfångerska - idog sådan - var Ulrika.

Titta ...

... så här ser era lotter ut!

Visst är dom fina?

(Ett hjärta för var och en).

Alla ska dom vila i tillbringaren inatt och vill flera vara med i lotteriet, så kom ihåg att sluttid är klockan tio i morgonbitti, då stängs tombolaluckan!

Har ni helt missat att det blir ett lotteri, så finns det inlägget lite längre ner på sidan.

Hejåhå!

Så här var det ...

Under mina år på Ica Supermarket i Ystad skojade vi en gång om vilka egenheter var och en hade. Jag visste precis hur det var med mina .., en av dem var (och är) att jag ideligen får fixa till behåbanden som kasar ner!
(En annan egenhet var - och är - att jag vid våra måndagsmöten alltid kom på saker allt eftersom .., och till sist, när jag hade sagt vad vi kassörskor hade på hjärtat och tackat för ordet, då inväntade dom andra mig .., ja, nån minut eller så och så sa Tina leende ..., "är du verkligen säker på att du är klar ...?" och det var jag ju inte, för då kom jag på nånting annat .., precis som jag gjorde nu - det just den här kursiverade biten handlar ju inte om behåbandet ...).

Förmodligen är jag misskapt, för det spelar ingen roll om det är en åttahundrakronorsbehå eller en för en tredjedel av priset; resultatet blir detsamma!

Häromdagen berättade jag för någon i charken om detta mitt problem .,. hur jag får hålla på och dra upp banden och ibland kasar båda två ner!

Döm om min förvåning när jag för en stund sedan kollade min mobil (den som oftast ligger och vilar, saligen insomnad utan batteri ...) och fann ett meddelande, ja, det ni ser på bilden.

Avsändare visade sig vara mina arbetskamrater .., jag gissar att det är den filuriga Anne-Marie i charken som skickat detta ,-)

Vad dom INTE vet, är att precis när jag kom in till sjukgymnasten Pär, så sprätte det till och så lossnade helt enkelt vänster behåband - tjopp! - sa det, och jag försökte diskret att hålla behaget på plats, men det vet ju alla över femtio .., att tyngdlagen fungerar fantastiskt bra ibland och nu blev jag helt sned och vind .., med ena tutten hängande någon decimeter längre ner än den högra!

Och idag, vad hade hänt då?

Jo, harry nilsson har bitit av det högra behåbandet.

Just så.

Och nu blir det lotteri ....

Inspirerad av Monica - där jag inte vann, men dock deltog -, tänker jag också göra ett litet lotteri så här i juletider.

Alltså har jag idag kört till Falkenberg (jag tog tid, det tog 16 minuter enkel väg) och knatat in i underbara lilla presentaffären som ligger alldeles vid torget och på kvittot som jag fick med mig står skrivet "Törngrens Krukmakeri", men där inne finns allt möjligt och omöjligt, inte alls bara keramik!

Där har jag nu inhandlat fyra små lotterivinster, sånt som jag själv tycker är fint och inget dyrbart, men lite så där som en uppmuntran i gråvädret och julstressen.

Om man nu vill vara med i lotteriet, hur gör man då?

Jo, då skriver man en kommentar, eller sitt namn, eller lämnar en länk till sin blogg, så där så jag vet vem som är med på banan. Det kan ni göra till det här inlägget och lotteritunnan stängs i morgonförmiddag klockan 10.00 pip.

Första dragningen blir en timme senare, nämligen klockan 11.00 ..,. och under överinseende av Notarius Publicus, dvs pv .., och jag lovar att filma dragningen och lägga ut den här på bloggen, så ser ni att allt går rätt till.

Tänk nu på att OM ni vinner, så måste ni maila mig ert namn och er adress, så jag kan posta paketet på måndag och nää, man kan inte vara anonym och få det sänt till Poste Restante ,-)

Ja, det var allt! hälsar Bettan.

Och härmed är uppmuntringslotteriet / del. 1 av 4 igång.

Upphittat ...

Inget kassaskåp här inte ...

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg pv:s kommentar, ja, då när jag första gången skulle ta mig ombord på hans segelbåt.

Balansövningar är liksom inte min starka sida och pv looooog och sa att ..."ja, nu har i alla fall kassaskåpet fått ett ansikte!"

Då förstår ni.

Särskilt vig är jag inte.

Och har aldrig varit.

Men harry ...., han är inget kassaskåp!

Han är spänstig som en gasell!

Dagens fönster ...

Här kommer ännu ett fönster från Italien, med lundafarmor som avsändare.

Nästan som heroin ...

Är detta ...

Tröjor och sånt ...

Idag på jobbet hade jag en man som hämtade ut ett paket från Tyskland.

"Vilken snygg tröja du har ...!" sa jag till mannen.

Då visade det sig att den, tröjan alltså, hade han köpt från .., just det, en "nät-firma" i Tyskland och i det stora paketet fanns ännu mera varor just därifrån.

Så jag fick adressen till det här företaget och nu har jag tittat in där.

Intresserade ...?

Här, finns länken.

Guldstjärnestunder ...

'

* Det är när jag upptäcker kunden framför mig, eller rättare sagt, hans jättelika händer och jag säger ..."men ååå, du har nog dom största händer jag någonsin har sett, har du varit jordbrukare?" och mannen - som nog är minst åttio - smajlar och säger att jo, det har han varit och så lite annat också .., och jag tar hans högra hand och håller den mellan mina och den är verkligen som en tallrik i storlek och varm och go och mjuk är den också!
Kanske påminner dom lite om min pappas händer? Lite knotiga.

* Eller när pv kommer in i affären för att ta hem moppen (och därmed låter mig ta bilen när det är mörkt ...) och arbetskamraten Carina säger ..."men ta med dig honom i fikarummet så kan ni dricka kaffe tillsammans!" .., och det var precis vad jag gjorde.
Kaffe och saffranslängd i skivor och lite småprat.
Det är sånt som gör att man tycker om sin arbetsplats och sina arbetskamrater.
Carina är i min ålder, men ser tio år yngre ut .., hon älskar att dansa och har, enligt mitt sätt att se det, den absolut tyngsta avdelningen på jobbet .., och så har hon ett härligt humör - häftigt ibland - och världens gapskratt ibland! Jag tycker såå mycket om henne!

* Den tredje guldstjärnestunden är när jag kommer hem och möts av en snäll pv som står i ytterdörren och låter harry komma och möta matte och när jag sedan sitter här och skriver detta, så lägger han (pv) armen om mig och säger "har jag sagt att I love You?"
Det har han - tusen fler gånger än jag nånsin säger det -.

En guldstjärnestund blir det också när jag hittar den här bilden från min lägenhet i Ystad.
Hyacinter som nästan har blommat ut .., ett ljus som brinner ... och en liten Anders som har fått en sticka i foten, men när vi frågar honom säger han ..."ja ha fått en piiik i foten!"

Då blir mammahjärtat varmt.

Och i morgon har jag ledig dag.

L y c k a!

Exakt klockan 08.00 gick strömmen ...

'
... och det borde jag ha kommit ihåg - att det skulle bli så -, men det gjorde jag inte.

Så inget morgonkaffe .., inget morgonsurfarande eller bloggläsande .., det blev ett glas vatten och en macka med gott pålägg.

Sen irrade jag runt och visste rakt inte vad jag skulle göra?

Dammsuga gick inte ., inte torka håret och absolut inte läsa tidningen - så mörkt var det i rummet -.

Vid niotiden tog jag på mig anoraken och gick ut.

Harry gjorde mig sällskap.

I nästan två och en halv timmes tid har vi varit ute i det milda höstvädret och jag har räfsat hela sidan mot kullen, burit bort pinnar och kvistar, rensat altanen, tömt krukor, klippt ner humlen, rensat ogräs i rosenrabatten .., och suttit stilla i trädgårdsstolen och inte gjort nånting alls, bara vilat lite.

Och harry har lekt precis hela tiden .., å, han har sprungit runt-runt-runt och kastat en röd liten boll i luften .., han har hälsat på Gun och Göran som kommit från Småland och nu ska se efter sitt hus .., och han har suttit på sin rumpa och inte hälsat förrän jag gett honom tillåtelse och vi har berättat/erkänt att han och Elvis grävt en grop i Gun och Görans trädgård, just under buskaget med all rhododendron .,. ty där hade Göran grävt ner fiskrens och nåt godare än just detta, det kan nog inte hundar hitta.

När klockan är halv tolv, då återvänder strömmen och jag hoppar rakt upp!

Det är en halvtimme tidigare än beräknat och jag hinner lyssna till lite musik och skriva detta och mellan varven har jag legat på soffan Ektorp (en liten stund bara) och tänkt att det där som Monica hade - ett lotteri på sin blogg -, det var ju himla roligt, det ska jag faktiskt anamma, men det får bli i morgon, på min lediga dag.

Nu ska jag strax moppa iväg till jobbet.

I hällregn.

Dagens fönster ...

Ett fönster från Bergslagen .., och från stickmadamen Ulrika.

Återuppstånden ...

Att se sin mamma igen, fast hon varit död i snart tre år ..., det känns som bäst!

Men det är precis vad jag gör, när jag tittar in hos Anna på Equipage.

Hela kroppsspråket .., sättet hur hon håller koppen .., och toppluvan .., å, det är mamma upp i dagen!

Den bästa julklappen ....

Nog är det väl en sån här ...?

Likadant hela tiden ..

I helgen som gick var vi ju på Ikea.

Och för fem år sedan ..., ja, tala om att vara enjängd!

Ja, ack ....

... att vägen till och från Hässleholm hade sett ut på det här viset .., i alla fall hade det varit härligt med den här omgivningen, men så var det nu inte.

Nej, inte alls!

Det var grått och disigt och som vanligt hopplöst att - efter Laholm - göra en omkörning.

Nåväl, femton minuter före utsatt besökstid var jag framme och slog mig ner i röntgenavdelnings väntrum.

Allt kändes bekant!

Där kom patienter med kryckor eller sittandes i rullstol .., någon (en äldre man som hela tiden frågade efter sina nycklar ...) kom liggandes i en säng med kisspåsen dinglandes vid sängkanten .., en patient som jag trodde var långt över sextio år - han sade sitt personnummer på engelska -, visade sig vara fyra år yngre än undertecknad!

Att röntga mitt knä tog kanske femton minuter ("om du får ta en bild på datorskärmen .., jaha, av din knäprotes .., nja, det går inte", sa sköterskan) och därefter ny väntan .., så pass att man hann bläddra igenom två Hemmets Journal och prata lite med en äldre kvinna som satt intill och stickade på något som skulle bli en grön kofta - "åååå, du tycker att garnet är vackert .., ja, det är växtfärgat!" - förklarade hon leende .., och därefter besök hos sjukgymnasten Pär - alltid lika vänlig och trevlig - och han sa att "allt är perfekt, du har fantastisk böjlighet i ditt knä och det kan inte bli bättre, helt enkelt!"

På väg därifrån stannade jag till vid ortopedmottagningens reception och bad att få lämna ett förslag.

"Ja, det går väl bra ...?" sa sköterskan aningen tvekande.

"Jo, när ni skickar kallelse till patienter, då borde ni på kallelsen meddela att p-automaten på patientparkeringen enbart tar bensinkort, inte ens mynt .., och tänk er nu att man har kört tjugofem mil totalt, tagit fritt från jobbet och kommer hit, betalat 200 kronor för besöket .., och så kan man inte använda sitt vanliga bankkort för att betala p-avgiften och har man då otur .., ja, då har man kanske en p-bot sittandes på framrutan när det är dags för hemfärd!"

Och sköterskan antecknade detta på en gul post-it-lapp och måhända slängde hon den så snart jag lämnat mottagningen, men framfört mitt budskap, det har jag i alla fall gjort.

På väg hem och med sju lettiska långtradare på rad framför mig (glöm omkörning), tänkte jag ännu mera.


Mitt ihophäftade ben några veckor efter operationen.
Svullet, precis som nu.
"Det var ju en himla tur att jag inte tog dig för benens skull ..",. brukar pv säga smajlande.

Jag tänkte på hur ensidigt det här utbytet är.

Visst, det är frivilligt att dela i ett forskningsprojekt, men jag tycker nog att jag satsar rätt mycket av såväl tid som pengar för femton minuter i ett svalt röntgenrum och fem minuter hos sjukgymnasten och inte ens ett ordentligt tack får man.

Om jag vore projektledare skulle jag nog fundera på om inte en blomstercheck vore på sin plats till de patienter som ställer upp på sånt här .., eller, om nu inte pengarna räcker till detta; ja, till gratis p-plats i alla fall?

Jo, det tycker jag och det ska jag skriftligen meddela herr projektledaren.

Men för övrigt var allt bara bra.

//Bilden togs på Irland för två år sedan .., vi hade hyrt bil och kört från Galway till Westport och var nu på väg söderut igen. Faktiskt hann jag tänka en hel del på Irland, allt medan de lettiska långtradarna kompiskörde längs vägen till Laholm.

Dagens fönster ...

... finns i Ystad och kanske finns lilla hunden kvar också? hälsar madamen som tog bilden, ja, samma madame som - om en stund - ska ge sig av mot Hässleholm för knäkontroll.

Tristare vägsträcka är svårt att finna, och rent hopplöst är det - när man svängt av från motorvägen -, att göra en omkörning.

Sist hamnade jag bakom en timmerbil och i fyrtiofem minuters tid fick jag ligga där bakom; hela tiden med blicken svepande mot klockan .., skulle jag hinna fram i tid?

Jag hade tre ynka minuter på mig, ja, när jag parkerat bilen utanför sjukhuset!

Tittar på dokumentären Vodkafabriken ...

.. och tackar Gud att jag inte föddes i Ryssland.

Så mycket elände.

Så mycket Vodka.

Så många konflikter och besvikelser

Så mycket längtan efter kärlek och trygghet.

Sånt som betyder mycket ...

Idag kom lugna, trygga Lena tillbaka från sin sjukskrivning och å, sicken fröjd!

När jag var ny i affären, då var hon verkligen min t r y g g h e t.

Och eftersom hon är den som har varit med längst; ja, hon har arbetat åt chefens pappa på den tiden han var ägare till butiken, så är hon också känd bland kunderna och det är många som har frågat efter henne under tiden hon varit borta.

Med sig hade hon en hembakad tårta och två olika sorters kakor - ja, hon har fyllt år - och efter detta kalas lär väl byxorna straaaaama ännu mera!

På eftermiddagen var det Malin som fick ta kassan och jag själv mejeriet och brödet.
Många kunder var det och stressigt så hemskt.

Malin är tjugo år och så oändligt mjuk och go!

Det är hennes hand ni ser på bilden här ovanför.

Och i charken arbetade Peter eftermiddag och han är precis likadan .,. lugn och sansad och ändå otroligt effektiv.


Här står Malin och pratar i telefon .., det är just innan jag ska åka hem på lunch för att rasta harry.

Och när arbetsdagen är tillända, det är då jag tänker på hur mycket det betyder att man trivs med sina arbetskamrater.

I Malå fanns Gerda Lundgren och Lena Mattsson som var som små guldstjärnor under många år och vi hade precis samma humor och det behövdes bara en blick .., så visste den andra vad man menade .., och på Fridhems Livs fanns Åse Andersson och Karina Fridh ..., och på Supermarket Maria Hansson som knackade på dörren till kontoret och alltid hejade när hon kom om morgnarna, och oavsett var man mötte henne i butiken, så möttes man av ett varmt leende .., ja, man blev så glad, så glad.

Och i lilla Hemköp här i Halland, ja, här vimlar det av rara arbetskamrater!

Faktiskt är det närapå oskattbart.

Och tyvärr är det ju tvärtom också; en enda surkart i ett arbetslag, kan fördärva stämningen för alla andra!

Tur att man har en snäll chef ..

... för det kom hem lite väl mycket Garant vispgrädde idag och jag säger inte vem som har gjort beställningen, men det börjar på E och slutar på bet.

Då förstår ni.

Att vara mejeriansvarig och dessutom bröd, - ost, sill, juiceansvarig .., ja, jysses, så jag beundrar Carina som är den som i vanliga fall sköter allt detta!

Det finns helt enkelt inte ord nog, för min beundran för henne.

Och så lycklig hon ska bli vid åsynen av all grädden ....,-)

NOT.

// Bilden: alldeles nyss rastade jag harry .., då såg det ut så här vid stora lagården och den porlande bäcken. Snart iväg igen till jobbet.

Då ...

Lilla stan Kokkari på Samos.

En öppen balkongdörr och havet där utanför.

Tjugo meter till vattnet.

Ungefär.

Frukost på balkongen.

Emil och jag själv och några år senare, pv och jag själv.

Och tandvärk.

Jag undrar hur hotellägaren, herr Thelinis har det, ja, i den grekiska röran?

Också en insikt ...

Ja, det har varit mycket tjat om jobb nu ett tag här på bloggen.

Men jag vet en som har det värre.

Samir.

Och pv har sett 15 000 .., säger han

Vackra bilder, nu i större format ..,

å, det hittar man här!

Hos Gunnar.

Dagens fönster ...

.... som bara skymtar så där lite, lite ..., finns i Italien och då vet ni förstås vem som stod där och viftade med fönsterhåven .., jo, lundafarmor!

Tack och tack! säger jag.

"Mera mat, mera mat ...!"

Någon pysselmamma till mina tre barn, det var jag inte.

Men en läs-mamma, det var jag.

Åååå, så vi läste om Lotta på Bråkmakargatan och tant Berg och tågresan när Lotta sätter skivor av prickigkorv på tågkupéns fönster, eller när hon rymmer till tant Berg och Lottas pappa kommer och hälsar på och försöker locka hem Lotta ..., och jag kommer ihåg Lottas docka som hette Viola Linnéa - med Astrid-Lindgren-betoning, så där på o:et i Viola ..-, och absolut att jag kommer ihåg när Lotta satt uppflugen i ett fruktträd och hängde plättar som löv och hela tiden sa hon ..."mera mat! mera mat!"

Det var vad jag tänkte på idag, fast inte på mat.

Jag tänkte på att dom här sista veckorna, då har mitt liv mest bestått av jobb.

Idag skulle jag ha varit ledig, men då blev det kvart i nio till halv två och därefter fem till sju och mest hela tiden har jag varit i mejerikylen och då blir konsekvensen att min högra knä nu ser ut som en fotboll.

I morgon är det - enligt schema - eftermiddag, men det blir heldag i stället, även då mejeriet.

Nåja.
Onsdag ska jag till Hässleholm för årlig kontroll och då är jag fri hela dagen, så det jämnar väl ut sig.

Och det var när jag stod där i mejerikylen och tänkte på allt detta, som det slog mig att just nu är det mest "mera jobb, mera jobb, mera jobb!"

För övrigt känns livet bra.

Elvis har lämnat oss ikväll - buhuuuuu -!

Och snart ska jag göra kväll. Det gäller att vara på hugget.

Tänk ...

... om exakt en månad, så vänder det.

Då har vi passerat den längsta dagen!

//Kläderna på tork .., ja, dom fanns i mörkaste Småland, alldeles intill Carl von Linnés barndomshem.

Idag ....

... är sista dagen som Elvis är hos oss, i alla fall för den här gången.

Oj, så långtråkigt det ska bli för harry, för mest hela dagarna leker dom hejvilt eller ligger nära-nära-nära varandra.

Och ingen finns där då att dra pinne med och ingen som sitter och väntar på att jag ska säga "varsågod" när maten är serverad i hundskålen och ingen som kommer med nosen och buffar lite på låtsasmatte när hon ligger i sängen ..., och ingen som kurar intill pv om nätterna.

Men pElle blir nog glad.

Han är mest irriterad på den där typen som kommit hit och tagit hans plats i soffan.

Dagens fönster ...

Ååå, dessa härliga skuggor!

Fönstret finns i Rydals museum, beläget mellan Borås och Kinna och fönsterfångerska var den här duktiga fotografen.

Och så ett kvällsfönster från ...

Hej!

Här kommer två (det andra kommer senare) fönster till din samling.

Det första visade Bureå Hembygdsförening upp på Buredagen.

De efterlyste folk som ville adoptera ett fönster ;-)

Dvs, man skulle ”adoptera” ett fönster och måla det. Fönstren hörde till någon byggnad på hembygdsgården.

Hälsningar Anitha."

"Taxi, var god dröj ...!"

Tänk tanken att ni bor i ett inlandssamhälle och att ni vaknar en natt med fruktansvärda bröstsmärtor.

Tänk sedan tanken att det till närmaste lasarett är nio eller tolv mil och så vet ni att drabbas man av hjärtinfarkt så är det bråttom att komma till läkare .., och nästa tanke är då att ojdå, här finns ingen ambulans, den är nämligen indragen!

Det är helt enkelt inte klokt.

I södra Sverige gallskriks det om man får tre mil till BB .., jag kan tänka mig tanken om ambulanserna plötsligt försvann.

Men just så är det i många inlandskommuner.

Malå är en av dem.

Och här är länken till det reportaget från kvällens Rapport.

15.57 in i sändningen börjar det hela.

Och gissa om han testade "controllern" ....

Om pv hade fått välja, så hade det blivit en säng som man kan höja och sänka.

Ni vet .., en sån där som man ligger där och manövrerar med en fjärrkontroll.

Men .., så har han ju en (enjängd) sambo som har begåvats med livlig fantasi .., och det kan jag lova er, att jag för min inre syn såg allt som kunde hända med den sängen!

Jo, jo .., tänk om strömmen går bäst som man sitter där och läser en bok och sen får man tillbringa resten av natten i hjärinfarkt-läge och nog såg det väl aningen "rappligt" ut det är underredet .., nej, "jag vill ha en vanlig säng!" sa jag.

Så blev det också.

Men madrassen fick han minsann bestämma.

Och så här blev det ...

Nästan hela dagen har vi tillbringat på det stora möbelvarhuset i Helsingborg.
Ja, på Ikea.

En inköpslista hade vi minsann tagit med oss, men den blev kvar i bilen och redan efter några minuter bara, så hade jag gjort mitt första - men inte sista - avsteg från listan.

I kundvagnen hamnade då tre stoooora kuddöverdrag i linne, helt i min smak!!
Det är ett av dessa ni skymtar på bilden här ovanför.
Snyggast var den där lilla randiga infodringen, den gjorde hela alltet nästan!


Gardiner i nån slags sandfärg inhandlades också.

Nu måste gardinstång upp och tanken är att gardinen ska gå hela vägen mot väggen, liksom för att bredda fönstret, då jag avskyr smala gardiner, i alla fall hos mig själv.

Till pv:s oerhörda lycka visade sig just dessa gardiner vara utrustade med Guds gåva till mänskligheten: nämligen o m t a g!

"Ååå, jag får nästan stå ... päls!" utbrast herr pensionatsvärden saligt vid åsynen av de två banden.
(Nåja, dessa kommer inte att användas ..-).


Icke allenast kuddöverdrag inhandlades, nej, även tre jättelika kuddar, vilka är så stora så det mest troliga är att vi nu hädanefter får sitta på stolar och titta på tv.

Vi ryms helt enkelt inte i soffan Ektorp.


Människor som tycker om färg .., tycker nog att pensionatet är grått och trist.

Jaaa, men det slog mig när jag tittade igenom mina bilder på bildbloggen, jo, att jag verkligen tycker om den här färgskalan .., den som är på bilden här ovanför.

Den ger mig lugn och ro.

Men nu undrar kanske någon nyfiken stackare om vi bara köpte detta .., kuddöverdrag och kuddar?

Nej, nej.

En dubbelsäng med ljuvlig madrass till inhandlades .., diverse överdrag .., underlakan .., kronljus och värmeljus (jag), blockljus (pv) .., en jättelik blå badhandduk (till mig ...), ja, det var nog allt.

Lunch blev det också; en helt bedrövlig stekt spätta för min del och fläskytterfilé med pommes till pv (han var nöjd) och nu är vi hemma och pv tycker att detta att fylla golvsprickor/glepor med latex är en pina och själv ska jag värma gulaschsoppan.

Den nya sängen kommer - hopefully - att kunna invigas nästa helg, till första advent.

Apropå advent: sämre jultillbehör än på Ikea är svårt att uppbringa!
Inget utbud alls att tala om.

B e d r ö v l i g t.

För övrigt var allt bra och alla människor (kunder) såg trötta ut och småbarn grät och en amerikansk man uttryckte sin förtjusning över en stor rislampa, men fick snabbt en åthutning av sin hustru och sen blev det inget lampköp .., och så där var det nog för det mesta.

Att göra större inköp på Ikea, ja, det är nog en prövning för äktenskapet.

Nåja, ännu är vi sams!
(Det blir väl omtagen som sätter allt på prov ,-)

Om Kerstin, Nisse, Tora, Arne och Solbritt.

När vi 1993 flyttade från Malå till Ystad, kom jag att häpna över hur underlig tillvaron är.

Människor som man minst av allt förväntade sig att höra nånting från, dom hörde av sig.

Grannfrun Kerstin Granwall skickade varje vecka ett stort, brunt kuvert fyllt med tidningsklipp hemifrån. Troget .., varje vecka under flera års tid!

Nisse Lundqvist, som vi aldrig umgicks med, skrev humoristiska brev!
Arne och Tora Hellsten - kunder från affären - hörde av sig med julkort!

Allt var så totalt oväntat.

Och när jag i fjol flyttade från Ystad, så hände samma sak.

Solbritt, som jag bara träffade i affären - hon är som en solstråle - och med ojämna mellanrum kommer hjärtevärmarhälsningar med hennes handstil som igenkänningstecken.

Tänk, vi har a l d r i g råkats, annat än i affären!!

Och på elisabetdagen .., då kom detta (bilden) med posten.

T a c k snälla! säger jag.

Mot nya djärfva mål ...

Ja, idag bär det av till Ikea i Helsingborg!

(Vi har ungefär lika långt till Helsingborg som till Ikea i Kållered utanför Göteborg, men av någon anledning väljer vi ofta att åka söderut).

Här ska inhandlas ett stycke säng + sängbotten och så alla ljusen inför advent, förstås.

Och kanske lite till.

Gardiner, till exempel.

Dagens fönster ...

.... speglar sig i disken på Möllers Bageri i Ystad.

Hur många gånger under mina sju år på den gatan, har jag stått där och tvekat mellan vilket bröd som såg godast ut ...?

Hur många gånger hamnade en Milanokaka i en liten påse och fick göra mig sällskap hem?

Att ha femtio meter till ett bageri, är förvisso mer än ljufvligt.

Men farligt .., farligt.

Om Lisbet och lite annat ...

Från vänster i övre raden: moster Margit - som var synsk och i sin ungdom arbetade som hembiträde hos den här mannen och hans familj -, därefter Ivan som var blind och dog endast 21 år gammal .., och så en trind mamma, som så småningom skulle bli slank.
Mormor gifte alltså om sig efter makens död och fick ytterligare tre barn; Gunvor (mamma till Barbro som har bloggen Mellansystern), Lisbet och Olaf - alla på den nedre raden -.
Och Haqvin blev mammas styvfar och hon tyckte så oerhört mycket om honom.
"!Aldrig kunde vi ha fått en bättre styvfar!" sa hon ofta.

Idag har jag pratat länge med moster Lisbet i Vilhelmina.
Det är hon som sitter i mitten på den främre raden, inklämd mellan mormor Betty, moster Gunvor, Haqwin och morbror Olaf.

Moster Lisbet är den enda av mammas syskon som är kvar i livet.

I många, många år trodde jag att Haqwin var min morfar och förvåningen var total när jag insåg att så inte alls var fallet! Min morfar, han dog endast trettio år ung.

På samma sätt var det med moster Tyra och morbror Alfons i Bjurträsk, med morbror Sigurd och moster Rut i Risliden .., och morbror Oliver och moster Erna i Talliden.

Jag trodde verkligen att dom var just detta till mig; mostrar och morbröder .., tills jag förstod att nähäpp, så var det inte alls .., dom var mina systrars mostrar och morbröder!

På ett sätt tror jag att såna upptäcker sätter spår, men jag är inte riktigt säker på hur och på vilket sätt. (Jo, det är jag .., jag tror att man i den åldern då kan jag känna sig lite vilsekommen .., lite "utanför".)

Men på samma sätt som mormor Betty verkligen var min riktiga mormor, så är moster Lisbet min moster - även om hon är halvsyster till min mamma -.

Moster Lisbet, hon låter precis som mamma .., dom har samma dialekt och samma sätt att säga "Men heeej Eliza!" och jag får alltid svälja några gånger extra när jag hör dom orden.

Min mamma avgudade sin lillasyster.

"Du förstår Eliza, jag var tretton år när hon föddes, Lisbet blev nästan som min egen dotter!"brukade mamma säga.

Och idag på förmiddagen .., då sitter jag på stentrappan och pratar med moster Lisbet och gratulerar på namnsdagen och vi surrar om allt möjligt .,. om depression och att bli änka och om hur livet kan förändras och om att jag ska ta flyget upp i vår och hälsa på och skriva ner allt som är viktigt och som ingen annan kan berätta om.

Sånt.

På slutet säger vi "I love You!" och berättar hur mycket vi tycker om varandra.

"Ja, ja .., jag kan väl också gräva ..!"

Efter en vecka tillsammans, har harry blivit betydligt morskare.
Nu mooooorrrrrar han ibland, när Elvis tar sig friheter.
För den som inte känner igen dem, så har harry vit svanstipp.

Fördelen med två hundar är förstås att dom rastar sig själva.

Det är helt enkelt bara att gå ner mot havet till och sen roar dom sig själva, ja, nästan hur länge som helst.

Och själv står jag där och smajlar och tänker att livet är så härligt.

Anne-Marie gör en tomatros ...

Ååå, dessa underbara arbetskamrater på Ankaret i Haverdal!

Tänk, att Anne-Marie så där utan knot ställer upp och visar hur man gör den där tjusiga rosen!

Intill står den alltid så rara Malin, bara tjugo år, men sååå duktig.


"Titta här Bettan .., så här blev laxtårtan ...!" säger Anne-Marie .., hon som har minst sju rävar bakom varje öra.

En gång kom jag in i omklädningsrummet och där stod Anne-Marie i bara behån och arbetsbyxorna och samtidigt kom Peter in. (Vi har gemensamt omklädningsrum).

Hade det varit jag som stått där, hade jag väl svimmat av blygsel, men A-M, hon bara filur-loooog och sa ..."jaa, du Peter, det är inte vackert, men det är m y c k e t!"

Just sån är hon.

Ledig lördag ...

Efter besöket i affären kör jag till Annies Gård, bara ett stenkast därifrån.
Där är i helgen julmarknad och ååå, så roligt detta var!

"Nej, men är du här ...? Nu är det väl ändå på fel sida av disken ...?" säger några av besökarna och vid ett av borden står en glad kvinna, å, det är ju också en kund från affären och hon berättar om sin biodling (en hel drös med samhällen har hon!!) och "varsågod och smaka!" säger hon och jag testar och köper till slut en liten burk med en etikett med texten: "Tomat & Vitkök med honung från Haverdal".

"Vilket snyggt förkläde du har!" säger jag.
"Det har jag köpt på nätet ...", svarar kvinnan leende.


I ett annat litet hus bakas det bröd i stenugn.

Men åååå, där är ju också kunder från affären och det är roligt att möta människor i ett annat sammanhang än det vanliga .., och under filtar ligger drösvis med bröd som nyss tagits ut ur ugnen och i det som en gång var drängstugan, där ligger andra bröd på jäsning.

Ser ni den vita soffan nedanför fönstret?

"Du förstår, igår kom där in en kvinna för att köpa bröd och så fick hon syn på kökssoffan och hon blev så förundrad och sa att ... en sån där soffa, ja, precis en sån kökssoffa hade vi i mitt barndomshem i Norrland .., och så tog hon sig en närmare titt och lyfte på locket och så .., där stod ju skrivet vem som gjort soffan och hon blev alldeles till sig, det var ju verkligen den soffan som hon tänkte på!" säger en av männen som har ett mjöligt förkläde på sig och vi som fått lyssna till detta tar oss en närmare titt på soffan och jag tänker på kvinnan som upptäckte den och hur många känslor som kanske väckts till liv, ja, genom besöket i bagarstugan?

Ett stort kummindoftande bröd får göra mig sällskap hem.


"Här Elisabet .., här ser du ugnen .., vi eldar i den i en veckas tid innan det ska bakas .., sen går det in 40 bröd åt gången ..., du må tro att vi har det vi gör ..!" säger en av bagarna.


Annies Gård ägs nu av kommunen, men tillhörde förut verkligen Annie och hennes familj (men där fanns inga barn).

Ett lördagsfönster från landet Halland ...

Ja, närmare bestämt från Varbergs kurhotell.

Där har den här madamen varit på besök och passade då på att ta fram fönsterhåven och det tackar man ödmjukast för.

Varberg är en av de pluttigaste städer jag någonsin har besökt och är väl värd ett besök.

Det tyckte emellertid inte Esaias Tegnér som efter ett besök i just Varberg, skrev följande:
"Varberg utan all fråga är det fulaste ställe i Sverige; det är Nordens sanddosa, icke ett träd, icke en skugga, icke en grön fläck så långt ögat räcker, blott flintskalliga berg, och salt vatten och skrivsand."

Enligt Wikipedia skrevs brevet den 19:e juli 1826.

Att Varberg är ett paradis för windsurfing, (rent av ett av Europas främsta), det visste jag inte heller.

Kväller i det gula huset ...

Skavlan på tv (bäst-bäst är han på att intervjua och våga ställa frågor som man kanske skulle tveka att ställa själv ...!) och pv som har installerat den nya tvättmaskinen.

Jo, det är inga större problem att handtvätta kläder för två personer, men vilken lycka att nu få köra en omgång sängkläder i maskinen .., och inte att förglömma min hundtassiga anorak!

På soffan Ektorp ligger harry och Elvis och sover.
Harry med ett av sina ben rakt ut, som alltid.


Nu är det bara lördag och söndag kvar, sen ska Elvis hem till sig.
Till stan, till matte och husse, som då har kommit hem från Egyptens land.
Åååå, så tomt det ska bli!
Efter snart en vecka här, känner han sig nog hemma.

I skoaffären ...

Makten framför allt ...

"Och vem ska leda (s) inför nästa valrörelse?" frågar reportern herr Juholt.

"Det ska jag göra!" svarar herr Juholt tvärsäkert.

Tänk, så bra det vore med lite ödmjukhet hos herrar politiker.

Detta gäller icke allenast (s)-märkta herrar eller damer.

"Hopp och lek ..!!"

Autosvar från Mitt-i-naturens redaktion ...

Hej! Tack för ditt mejl. Det är viktigt för oss att få dina synpunkter!
Vi läser alla brev, men hinner bara svara på en del, och ibland kan det dröja ett tag på grund av att vi ofta är ute på inspelning.
Se oss torsdagar kl 20.30 SVT1.
Programmen finns också på vår hemsida svt.se/mittinaturen och på SVTplay 30 dagar efter sändning.
Den 20/11-2011 är sista dag att skicka in bidrag till tittarfilmstävlingen.
Stort tack till alla som skickat in sina bidrag under hösten!
Vänliga hälsningar, Mitt i Naturen redaktionen

Hur det var ...

Såja, nu är den sjunde arbetsdagen-på-raken avklarad och det har gått jättebra alltsammans!

På något vis tror jag att det finns en plan med allt här i livet och ibland tycker jag mig skönja hur den där planen ser ut - men precis som Patricia Tudor Sandahl uttryckte det - man ser det bäst i backspegeln.

Någon vecka efter min mammas begravning, ja, då stöp jag på affärsgolvet i Ystad, fick handleden gipsad och fyra veckors sjukskrivning.
Den tillbringades i ett gult hus i landet Halland och så fick jag på det viset känna mig för .., om jag trivdes?

Ett år senare var det dags för renovering av höger knä och nu stundade fyra månaders sjukskrivning och hela tiden här hos pensionatsvärden och vid det laget hade jag väl kommit underfund med att vi nog skulle klara det här - att bo tillsammans utan att slita håret av varandra -.

Och så där har det fortsatt.

När jag nyss hade börjat i lilla affären och var skräckslagen av fasa och ångrade mig bittert, då hade jag sådan tur att jag ramlade på glatta isen och spräckte ett ben i tummen och på så sätt fick jag vila hjärnan i tre hela veckor och under den tiden hann det mesta av rädslan lägga sig till ro och jag kunde bearbeta allt det nya jag hade lärt mig.

Det var helt enkelt perfekt.

Och nu har två arbetskamrater varit sjukskrivna ett bra tag, vilket har inneburit att jag har varit tvungen att klara mig själv när det gäller post eller spel och tänk .., det går bra!

När jag en lördag arbetade med den rara Emmeline och frågade henne om något som gällde posten och hon svarade "det vet jag inte ...", då var det bara att ringa supporten och fixa det och sånt är bra, man ser ju att det inte är så knepigt, och OM det nu är knepigt, så får man hjälp.

Allt det tänkte jag på idag.

Och på fikarasten hade jag sällskap i fikarummet av en man i min ålder, född och uppvuxen i Österbotten i Finland, närmare bestämt i Jakobstad.

Att han var från just Österbotten förstod jag - ja, jag frågade - och mannen, som genast konstaterade att jag nog var sprungen från "bara tvärs-över-viken" och lite till, sa att han hade träffat två malåflickor på ett kristet läger utanför Wasa .., men det var nog på 70-talet det.

Det blev prat om allt möjligt och jag frågade om han var engagerad i någon församling och jo, det var han.

"Du vet väl att Jakobstad, ja, det är Umeås närmaste stad .., det är inte mer än nio mil tvärs över viken ...?" sa mannen och det hade jag inte en susning om.

Så skulle jag ta honom i hand och önska trevlig helg - oooops - då visade det sig att hans högra hand var helt förvrängd - alla fingrar utom tummen var borta -, men det gick bra att hålla i den ändå. Och den var varm och blåröd.

Mannen log när han såg hur häpen jag blev.

"Ja, jag fastnade i en pappersmaskin på en fabrik ...", förklarade han.

Mer var det inte med den saken.

Nu skulle jag egentligen vara fri i tre och en halv dag, men så blir det inte.
Det blir två.
Lördag och söndag.

Extrajobb på måndag och hela tisdag och sen mitt vanliga schema.
På onsdag bär det av till ortopedmottagningen i Hässleholm för årlig kontroll och röntgen av den nya knäleden.

Arbete nästa helg.

Nåväl.

Jag tar sikte på lönen.

Bedrövligt SVT ...!

Det började med brittiska tv-program där en slags musikalisk smörja lades mellan varje längre mening (musiken höjs och sänks allt eftersom ...) och trädgårdsprogrammen (klicka er in 13 minuter i programmet, så får ni höra ...) som jag tyckt så oerhört mycket om, förvandlades till rena pinan.

Nu har SVT hakat på.

Igårkväll i Mitt i naturen .. ja, då var det samma elände!

För den som inte är utrustad med världens bästa hörsel, blir det svårt (ibland rent av omöjligt) att höra vad som sägs .., och nej, det här är inte ett i-landsproblem - eller det är det kanske, men jag tycker ändå att det är ett rackarns elände! -, det är ett verkligt problem för massor med människor!

Nu ska jag skriva till någon programansvarig på SVT och fråga varför i fridens dagar man har börjat med detta?

Blir programmen bättre?

Nej, inte det minsta.

För mig känns det som om man är livrädd för några sekunders tystnad.

Och musiken påminner om hissmusik.

Näää, detta tycker jag inte om.

Här kan ni höra ... klicka er in på 10 minuter in i programmet.

Och här .., 7.40 in i programmet "Här är ditt kylskåp".

Fredagsfönstret ...

... finns i Köpenhamn.

Den som var framme med fönsterhåven var en kvinna med höger tumme upp .., hon är lillasyster (egentligen ett funktionellt endabarn, dvs, hon har tio, resp. fjorton år till sina äldre syskon) och Stenbock.

Bilden togs i januari år 2008, någon månad innan kvinnan skulle komma att hälsa på en pensionatsvärd i landet Halland, men om detta visste fönsterfångerskan intet.

Inte heller anade hon att hennes mamma - vid tidpunkten när bilden togs -, endast hade tolv veckor kvar att leva.