Dagens fönster ...

Våren 2002 tillbringade jag några ångestfyllda dagar i en sal på Ystad lasarett.

Vi var fyra kvinnor i salen och min säng låg längst nere i ena hörnet, närmast korridoren.

Allt som fanns att vila ögonen på var ett knotigt träd utanför sjukhuset och i trädet fanns ett fågelbo, där fru Duva ruvade på ägg.

Vilken glädje detta var, ja, som den allra bästa medicin!

Där låg man i sängen och kunde följa duvornas tillvaro i det lilla trädet och det blev som en nyckel till själva livet. Det kändes helt enkelt tryggt, så där som att man fick livet åter inne i den - för övrigt - så oerhört trista sjukhusmiljön!

Någonstans har jag läst att människor som ligger i sjukhussalar och har naturen synlig utanför, mår avsevärt mycket bättre, ja, t.om. att själva tillfrisknandet flyter på i en annan takt.

Sånt förvånar mig inte det minsta, det borde ju vara hur logiskt som helst?
Mitt blodtryck sjönk som en sten när jag kom ut på landet och nära havet (och steg lika raskt igen när jag hamnade bakom ATG-apparaten ,-), ja, men självklart måste själva omgivningen påverka oss människor!

Allt detta kommer jag att tänka på när jag idag hittade underbart vackra fönster i min inkorg, fångade av Monica i Lysekil - och ett av dem ser ni här ovanför -!

Så här skriver hon och jag har försökt luska ut vad konstnären heter, men det har inte lyckats. Någon som vet ...?


"Hej Elisabet!

Här kommer några sjukhusfönster till ditt "fönster-lager".

Fönstren är målade direkt på väggarna i en trappuppgång med "riktiga" fönster också, men dessa var så fina, uppmuntrande och tröstefulla, så jag föredrar dem.

I det ena fönstret ser det ut som om sigge nilsson och pElle sitter och tittar ut,

medan Harry står på muren.

Hälsningar från "Lysekils-Monica."