Vanlig måndag i december ..

Pappa Ivar.


Livet tippar uppochner och inget blir sig likt och ändå .., är allt som vanligt.

Soffan Ektorp och Pelle på min mage och han spinner som en liten motor.

Spinn-spinn-spinn.

Från cd-spelaren sjunger Monica Zetterlund överjordiskt vilsamt.

Skator tjattrar nere vid slänten.

Pelle spetsar öronen.

Hit och dit går svansen.

Och jag ligger där och fryser om högerfoten och tänker .., att idag är det på pricken trettiotre år sedan min pappa dog.

Vi begravde honom lagom till lucia.

Och nu .., är det dags igen.

Det är så det är med livet.

Människor föds och människor dör, det är det mest naturliga som finns.


Anders med sin mormor.
Kanske träffar hon nu Gunvor och dom får ta i hand och hälsa.
"Jaha .., det är du som pensionatvärdens mamma, ja, hej du, jag heter Ann-Gerd...".

Och ändå .., på något vis så ...., obegripligt.

Plötsligt är vi många som står längst fram i kön som är livet.

Tomt bakom oss.

Mammor och pappor, mor,- och farföräldrar och barn och syskon .., många är dom som redan har gått vidare.

Men ännu är vi kvar.

Det gäller att ta vara på.

Ta Vara På.

Sett i ett längre perspektiv är livet så oändligt kort.

När man inte har koll ....


En hel vecka är det sedan jag adressändrade dagstidningen, den som jag älskar.

Tro inte att den har anlänt.

Så idag var jag ganska irriterad när jag ringde tidningens kundtjänst.

Och så sa jag som det var .., att nog hade det väl ändå tagit lite vääääl lång tid?

F a k t i s k t.

Då säger den unga damen att hon vill få mitt kundnummer, så ska hon kolla upp det hela.

Och så kollar hon.

"Ja, men du har inte betalat den senaste fakturan ...", säger hon då.

Vänligt.

Men b-e-s-t-ä-m-t.

Ojdå.

Kära nån.

"Jaha, ja, men tack då ....", säger jag.

Skamset.

"Alla dessa dagar som kom och gick.

Inte visste jag att det var Livet .....".

// Kalenderbilden togs av annasmamma.

Litet brev från pElle till vännen Gunvor ...

"Hej Gunvor!

Det är jag, pElle, som skriver till dig.

Egentligen vet jag inte riktigt vad som hände, för plötsligt var du bara borta från lägenheten i Ljungby och lika plötsligt fick jag komma tillbaka till landet Halland, till det gula huset, hos pv, du vet.

Idag har matte berättat att du inte längre finns.

Så konstigt det känns!

Gunvor, jag minns när vi träffades första gången .., det var här i Halland, då när matte hade ramlat och brutit handleden och så kom du på besök och jag hälsade på dig så där lite försiktigt bara, ja, jag kände ju vare sig dig eller Sonja och Gösta eller alla andra i er stora släkt.

Men sen .., ååå, då blev vi ju bästa vänner!

Tänk i somras när pv och matte åkte till Västerbotten och jag fick bo hos dig i Steninge i sommarstugan i flera månader!

Minns du så roligt vi hade det?

Minns du alla gånger jag låg på din mage och vilade middag ute på altanen ..., eller när du var ute och ropade på mig om nätterna, då, när grannens katt började mopsa sig lite mot mig?

Det var tur att du tog in mig då, för annars hade jag kanske tvingats att slåss för att försvara mig och jag är trots allt ganska gammal, även om man inte tror det när man ser mig.

Och så fick jag ju följa dig till din lilla lägenhet i Ljungby!

Jag hade aldrig varit i landet Småland förut, men det gick bra .., du hade ju en himla skön soffa som man fick vila på, men mest tyckte jag ju om att sova på din mage.

Förra veckan, det var då du blev sjuk .., ja, jag tyckte väl att det var underligt att du bara ville ligga i sängen och jag hörde att du hade ont när du rörde dig och inte fick jag ligga på bröstet som vanligt.

"Pelle, lägg dig vid fötterna i stället ...", sa du och då gjorde jag det.

I lördagsmorse försvann du bara .., det var när ambulansen kom.

Så tomt det blev.

Och nu är jag här i landet Halland.

Ledsen är jag och det är matte och pv också.

I natt - jag låg bakom pv:s rygg hela tiden, för matte hon bara snurrar och snurrar -, hörde jag hur han suckade och suckade och ibland sa han ..."ja, lilla Mor ..., lilla, lilla Mor ...".

Då förstår man ju.

Nu vill jag i alla fall tacka dig Gunvor för att du var så snäll mot mig och för all god mat jag fick, fast pv:s storebror Tommy alltid sa att jag var för tjock och så tog han bort matskålen när han hälsade på, men han vet minsann inte att du ställde ner den så fort Tommy stängt dörren och gått sin väg och då plir-log du liksom mot mig och sa haha .., där lurade vi honom allt!

Och Gunvor, tack för att du lärde mig engelska!

"pElle, kom nu, nu ska vi go to bed!" brukade du säga och då kom jag som ett skott.

Nu slutar jag det här brevet.

Jam, jam från din vän pElle.


Ps. Jag fick ny matskål igår. Den är jättefin! Ds.

Någon gång i somras ...

Bild: Eva på Frösön.

... sitter jag mitt emot pensionatvärdens mamma, ja, det är ute på den inglasade altanen i Steninge.

I sommarhuset.

I handen håller Gunvor ett handskrivet brev från Viking, mannen i hennes liv.

Han, som har gett henne tre söner.

Brevet är närapå sönderläst.

"Du förstår Elisabet .., jag läser det flera gånger per dag .., lyssna här .., hör vad han skriver .., att han längtar efter mig ...", säger hon.

Brevet visar sig vara skrivet just i början av deras förhållande, då, när inga barn fanns.

Åååå, som hon saknar Viking!

Flera gånger den här sommaren ska hon visa mig brevet och hon berättar hur ofta hon tänker på tider som har flytt.

"Det är så underligt förstår du .. (men hon säger ... föstår utan r .., så där på småländskt vis ..) att man tänker så mycket på tider som har varit .., och jag tänker på Viking nästan jämt".

Som en ständig längtan är det.

Men nu ..., behöver Gunvor inte längta längre.

För om det är så där som man vill tro, att man möter dem som gått före, så sitter nog Gunvor vid Vikings sida och håller honom i handen och ler så där lyckligt mot honom, ja, så där som på det svartvita kortet som hon har visat mig och som sitter på väggen där ute på altanen.

Det är vad jag tror.

För igårkväll öppnades fönstret för lilla Gunvor.

Fönstret till en annan dimension.

Jag har inte ord för hur tacksam jag är att jag fick lära känna henne.

Dagens fönster ...

"Hejsan, här kommer en fönsterbild från Tyskland.

Fönstren hör till en restaurang som finns i 1019 meter höjd på Auersberget i Erzgebirge (Malmfjället).

Vi var på en vandring och det blev lunchrast i den här restaurangen.

Tyckte de var vackra med sina fina mönster.

Ha det bra och fortsätt krya på dig.

Många hälsningar från Tuvstarr."

/ Först ikväll har jag kommit åt mina comhem-mail och där, bland många andra, fanns detta. Tack snälla, rara!

Insikt nr 172 ...


På eftermiddagen ringer pv:s storebror och säger - med dämpad röst -, att nu är det sämre igen.

Jag lyssnar till det lågmälda pratet, bröderna emellan.

Efteråt börjar jag plocka och plocka så där utan tanke.

Handtvättar kalasbyxor, tunika och strumpor.

Torkar av bord och arbetsbänk.

Norpar torra blomblad från pelargoniorna.

Och jag tänker ...., att alla har vi olika sätt att hantera inuti-oro.

Kvällsgöra ....

Hej hopp, så inspirerande!

Och ja, man pratar så där fånigt när man samtalar med katter.

Plötsligt är pElle tillbaka

i landet Halland igen.

Allt är som vanligt.

När jag går ner till raden av postlådor för att se om DN har kommit (och det har den inte ..,ska det ta en hel vecka för att få adressändringen att gälla ...?) , gör pElle mig sällskap.

Liiiiite ovant känns det nog för honom, det är trots allt fem månader sedan han sist bodde på pensionatet.

Så ..., bäst att hålla sig vid sidan av.

Lite ..., ja, bakom matte.

Bara för säkerhets skull.

Alltså.

Och så kan man låtsas lukta lite på alla torkade kvistar där vid slänten.

Så där så man håller koll.

Ja, tvärs över vägen bor ju två hundar och man vet ju aldrig.

Och rädd är man ju inte, tro inte det.

Nä, absolut inte.

Det där med att lukta på gräset, det är bara för att man tycker att det är så himla trevligt.

Tänker nog pElle.

Söndagsfönstret ...

I inlägget här under, skriver jag om Det Vanliga Livet.

Det där livet som pågår medan tillvaron tippar överstyr.

Det här fönstret är för mig just ett sånt fönster; ett "vanliga-livet-fönster".

Någon tittar lite förstrött ut över omgivningen .., i bakgrunden hörs radioprat .. hundar skäller .., bildörrar öppnas och stängs.

Allt medan någon annan sitter och blåstirrar på en telefon.


Monet i Sydfrankrike tog bilden och det är en repris, men det får det vara.
Och tänk, att hos fönsterfångerskan Monet, har tillvaron också tippat överstyr.

Förmiddag i ett gult hus ...


Sent på lördagkvällen återvänder pensionatsvärden till landet Halland.

Hans mamma ligger då på en vårdavdelning på Ljungby sjukhus.

Pensionatsvärden är trött och slut på .., först resan till Småland och hela dagen på akutavdelningen vid sin mammas sida .., därefter adventskonsert i en halländsk landsbygdskyrka .., hämtning av dottern Hilda och återresa till sjukhuset.

Och han berättar om samtalet med läkaren.

Ord som, dropp, vårdplan och annat boende, singlar i luften.

Den här natten och kanske ytterligare några, ska hon tillbringa på sjukhuset, men därefter måste det bli ett annat boende.

Sägs det.

Alldeles förfärligt trött är hon och delar sal med en annan kvinna.

Ett skynke emellan dem bara.

Pensionatsvärden mamma är mellan varven närapå stendöv, ja, telefonen hör hon nästan aldrig och det är klart att hörapparaten kanske inte kommer på som den ska .., men se ljudet från den snarkande salsgrannen .., det undgår inte den lilla madamen, berättar pensionatsvärden leende.

Det blir en annorlunda lördagkväll, det lilla som är kvar av den.

Mest sitter vi i soffan och gör ingenting.

Vi pratar om detta som har hänt .., undrar hur det ska gå.

Man tänker på hur skört livet är.

Och så blir det natt.

Pelle, som i flera månader har bott hos den rara Gunvor och blivit hennes allt, har fått göra pensionatsvärden sällskap från landet Småland och finner sig snart tillrätta igen.

Han sniiiirklar mellan våra ben .., spinner och har sig .., jamar vid ytterdörren och krafsar när han vill komma in.

Hela natten ligger han vid pensionatsvärdens rygg.

Vid fyratiden ringer telefonen.

Jag hör den som långt bortifrån och väcker mannen intill mig som rusar upp och springer nerför trappan och jag hör en dämpad röst.

"Är det slut?" frågar jag.

"Näää ...., men hon har blivit sämre ...", förklarar han.

Och vi pratar om detta med hur underligt livet är .., att i vårt land ligger säkert hundratals människor just den här natten och väntar på ett telefonsamtal ungefär som detta .., allt medan det vanliga livet pågår.

Det Vanliga Livet.

Pensionatsvärden suckar.

Från radions P4 pågår en tävling som handlar om samhället Krokom i Jämtland.

Förstapris är en hopfällbar tandborste - "perfekt att ha med på resan" - säger hallåkvinnan.

Och vi går ner till köket och dricker kaffe och te och gör oss mackor ..,. vi pratar och tänder ljus .., och nu har återigen pensionatsvärden givit sig av till landet Småland - till sin mamma - och sina två bröder ...,och kvar i det gula huset är en bloggmadame och hennes svartvita katt som heter pElle och den bärbara telefonen befinner sig aldrig mer än 2 dm bort; ja, likt en målstyrd missil som bara väntar på att avfyras, tycks den.

Ungefär så.

/Just när jag har skrivit klart, ringer telefonen. Det är pv:s underbara moster - Sonja - som hör av sig. Och Sonja berättar att i natt hade den sjuka lilla madamen vaknat och till sin förvåning upptäckt att där, vid hennes säng, satt två av sönerna och ena sonhustrun! "Men .., sitter ni här mitt i natten!!?" hade hon sagt. Åååå, lilla gulle-Gunvor!

"Vid den tiden återvände Olof Helmersson till trakten, åttitre år gammal. Ingen kunde säkert säga hur länge han varit borta.

I Lycksele fick han veta att returbiljetter inte längre fanns, de var avskaffade.
Utöver enkla biljetter fanns naturligtvis rabatthäften, månadskort och årskort, men den enkla biljetten var så att säga det normala.

En enkel till Avabäck, sade han alltså.
Och kanske en avgift för cykeln?

Nej, den där hopfällbara cykeln, sade busschauffören, den var handbagage och ingenting annat.

Han var den ende passageraren, han satte sig på sätet för rörelsehindrade snett bakom chauffören.

Jag borde känna igen vägen, sade han. Men det gör jag inte. Jag borde egentligen kunna den utantill, alldeles som tio Guds bud.

Militärvägen, sade chauffören, han är liksom enahanda.
Har man sett en kilometer, då har man sett alla sjutti milen.

Det har gått förti år, sade han. Hela förti år. Eller endast femti år. Mycket har förändrats. Allt har förändrats. Utom byanamnen. Ansia, Norräng, Lyckan, Karlsgård, Husbondliden.

Det mesta är oföränderligt och bestående, sade han också. Utom människorna."


// Utdrag ur Norrlands Akvavit, skriven av Torgny Lindgren. Boken handlar om den före detta väckelsepredikaten Olof Helmersson som i hög ålder återvänder till Västerbotten för att få människor att ta avstånd från frälsningen. Men ingenting blir som han har tänkt sig.
Kalenderbilden togs av annasmamma. Hon heter Monica. Bara så ni vet. Och bild på henne kommer på julafton.

Lördagkväll ...

"pElle lille .., inte vill du väl åka till landet Halland ...?" säger Gunvor.

Vid åttatiden på lördagkvällen sitter en pensionatsvärd och hans dotter i en röd Volvo.

Dom är på väg till sjukhuset i Ljungby.

Och i ett gult hus i landet Halland, ligger bloggmadamen på soffan Ektorp och fryser om högerfoten.

Med ojämna mellanrum ringer telefonen.

Från mobilen kommer sms-pip.

På tv-rutan visas mästerskapsdans.

Där är män och kvinnor som ser onaturligt stela ut och ler som hade mungiporna cementerats fast i upprätt läge.

I min högra hand håller jag en bok av Håkan Nesser.

På sidan 81 upptäcker jag till min förvåning att ordet "Malåträsk" finns med.

Sylvia och Malåträsk.

I Malåträsk har jag vuxit upp.

Tant Sylvia var vår granne och ingen var så glad som hon .., ingen så skrattig.

Bakom tant Sylvias garage växte ärtskidor.

En gång tog jag med mig en liten rävunge som gömde sig bakom Sylvias spis.

Rävungen hade pappa tagit hem från skogen .., han ville väl vara snäll med yngsta dottern, förstås och dottern förstod inte att pappan hade fördärvat rävlyan, men sparat den där minstingen i kullen till hon, den yngsta.

I ett par dagars tid följde rävungen mig överallt.

Sen försvann den bara; jag kommer inte ihåg hur, men jag kan a n a.

Sånt tänker jag på, den här underliga lördagkvällen då tillvaron liksom har tippat överstyr.

Tanken var ....

... att vi först skulle åka till en kyrka i landet Halland där kammarkören ska ha adventskonsert i afton.

Därefter skulle vi köra till Malmö och träffa sonen och sist av allt: övernattning i Ystad, i lilla ettan.

Och i morgon hämtning av Sigge Nilsson.

Det var tanken.

Men livet gör som det vill.

Plötsligt på förmiddan ringer telefonen.

Det visar sig att Pelles matte - pv:s rara mamma -, har blivit jättedålig och förts i ambulans till sjukhuset i Ljungby.

Tillvaron skälver.

Och nu är herr pensionatsvärden på väg till landet Småland, till sin mamma.

Och själv sitter jag i ett gult hus och tittar på skidskytte och minns några andra decemberdagar, då, för trettiotre år sedan.

Då handlade det om min pappa.

Insikt nr 171 ...

Trappan som jag ä l s k a r.
I mitten står en stor blombukett som fanns på plats när jag kom från sjukhuset.
Från två döttrar och en son.
Mammahjärtat nästan brast av glädje.

Pensionatsvärden ordnar frukost .., äggröra, stekt bacon .., kaffe/te .., mackor och lite annat, så där som pl.marm. - 09.

Under tiden ägnar sig västerbottensmadamen åt bloggande.

Dagens fönster och adventskalender.

Efter frukosten (tända ljus, småprat över bordet ..., Ring så spelar vi ....) studerar pensionatsvärden dagstidningen .., allt medan madamen dammsuger, diskar, torkar halltrappan och tar sig an badrummet.

Och nu ska herr pv fixa fågelbord och sätta sista spikarna i garagetaket.

Det kallar jag bra arbetsfördelning.

Och insikten ..?

Jo, att man gör det man är bra på.

Det är inte så noga det där vem som gör vad.

Dagens fönster ...

... finns i Halmstad.

Ett vackrare bibliotek kan omöjligen finnas på vår jord!

Ja, det är där alla fönsterna finns.

"Ivars blick tycktes ha fastnat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.

Jag är ju ingen expert, sade Ivar. Det låter gott alltsammans.

Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. Själv tar jag en liten tår varje dag. Varunummer tvåhundrasextitvå. Ganska mycket fänkål.

Nu kunde inte Ivar bärga sig längre.

Den där håruppsättningen, sade han. Den påminner mig om någonting från mina allra första år i livet. Men vad det kan vara minns jag inte.

Det är lättbegripligt, sade expediten.

Då jag var mycket ung hörde jag till en församling där vi alla hade sådana här hårknutar. Alla frälsta. Jag gjorde mig fort av med frälsningen. Men behöll frisyren.

Jo, sade Ivar. Norrlands Akvavit. Det blir nog bra.

Den är verkligen mycket omtyckt, sade expediten. Kummin och anis. Och som sagt fänkål. Som aperitif. Eller till sillen. För att inte tala om en liten sup så att säga ur skåpet.

Jag kommer från Nedre Avabäck, sade Ivar. Vi är inte sådana.

Enkelt uttryckt, sade expediten, och hennes röst hade fått en högtidlig klang, tre växter ur familjen Umbelliferae, de flockblommiga, tre hälsobringande örter som på ett lyckligt sätt fått förenas i livets vatten. Och slutligen förädlats med hjälp av några droppar sherry. Ska det vara en påse?"


/Utdrag ur böckernas bok ... Norrlands Akvavit, skriven av Torgny Lindgren. Den juliga bilden kom från annasmamma.

Och vad tyckte vi ....

... om På Spåret, med nya programledarna Luuk och Lindström?

Svar: vi tyckte att det var hur himla trevligt som helst!

Lite väl surrigt mellan varven, men ändå ..., jo, jättetrevligt!

Annorlunda ...

Efter middagen, när jag har gjort träningspasset och täääänjt och strääääckt, ställer jag mig i duschen.

Länge, länge låter jag hetvattnet skölja över mig, men allra mest över knäet.

Och jag tar kokosdoftande tvål i handen och stryker försiktigt, försiktigt över det nu nakna såret .., och jag fylls av en ömhet som liksom inte vet några gränser över det arma benet; det som en gång var ett lillflicksben som glatt och obekymrat skuttade nerför källartrappan till småvalparna i källaren .., det som sprang ute på gräsmattorna hemma i Malå då det lektes kurragömma .., benet som bidrog till alla segrar på 60 meter i högstadiet och i längdhoppet i Lycksele.

Allt det tänker jag på.

Och jag drar med högerhanden över såret och klappar lite .., som till tröst.

Efteråt lägger jag mig i soffan Ektorp.

Där sitter pensionatsvärden som nu har helg.

Han tittar på ett program som handlar om Norge och oljan.

Själv ligger jag raklång och har vita särken på mig och en rosafärgad handduk om magarna.

Några tända ljus på bordet.

Ovanpå pianot ..., bilder på mina barn och på Emma och Kapten Lintott.

Allt som är viktigt i mitt liv står ovanpå pianot av märket Schimmel.

Ett olöst korsord vilar på golvet.

Ute råder mörker.

Och har ni .....

... inget annat för er, så tycker jag att ni ska titta in till Anna i Sheffield.

Man blir varm i hjärtat av att läsa det inlägget.

SVENSKA ÄR SVÅRT!

Ja, det tycker i alla fall norska vännen Bente som har skickat detta.

Några exempel på underhållande skyltning.

Ingen parkering förbjuden

(Skylt på bensinmack i Uppsala)

Vi utför rost och plåtskador billigt

(Bilverkstad utanför Göteborg)

Stekt röd tunga

(På en restaurangs lunchmeny)

Seriösa priser

(I fönster till pizzeria i Visby)

Sjuk gymnastik

(Skylt i centrala Lund)

Jag är sjukdom, kommer morgon

(Hos frisör i Stockholm)

Vid köp av klockarmband, gratis påsättning.

(Skylt på loppmarknad i Göteborg)

Jämna pengar underlättar växlingen

(Lapp i cafeterian på Högskolan i Halmstad)

Ät fisk! Bli frisk
Affären stängd pga sjukdom

(Skylt på dörren till mindre affär i Gnesta)

Posten hämtas då och då, ibland något senare

(På brevlåda utanför hotellet i Kittelfjäll)

Frigående ägg

(Affisch i ett fönster till en mataffär i Göteborg)

Para er tre och tre i liftkön. Se upp så inga klädesplagg fastnar i liften

(Plakat vid skidliften i Sunne)

Morgondagen inställd pga bristande intresse

(Lapp i Medborgarhusets foajé i Stockholm)

Priserna gäller endast när gatuköket är öppet

(Gatukök i Uppsala)

Tomgångskörning förbjuden högst 1 minut

(Skylt vid lastkaj)

Idag rabatt på underkläder som avdrages i kassan

(Skylt i mindre klädesbutik)

Extra mört kött. Vi hänger själv i butiken.

Så var det klart ...

Åååå, ack så ljufvligt med dryga tjugotalet nu bortplockade agraffer!

Ganska finurligt är det, att med en liten tång som liksom vinklar ut häftklamrarna, så tar syster Anna-Lena bort dem, en efter en.

Det går bra, men det känns.



Känslan när jag låg på operationsbordet i Hässleholm, det var att detta var rena löpande bandet, ja, ungefär som när man ser gamla filmer där flinka kvinnor från Bohuslän rensar sill.

Och när man tittar på ärret, så nog kan fundera över hur bråttom herr Ortopeden hade ....

Lite snett och vint och på nåt ställe går huden inte ihop.

Nåja, det är bagateller i det stora hela.

Jag minns min mammas knä .., det såg ungefär likadant ut .., hon hade, under fönsterputsning i Bolivia, dråsat rakt genom den rangliga stolen och krossade då sitt knä.

(Och en vänsterhand fångades i flykten också, ja, av bloggmadamen alltså, idag. Syster Anna-Lenas. Nämligen.)

Fredag ...

"En gång om året köpte Ivar en flaska brännvin i Skellefteå.

När det nu blev hans tur och han steg fram till disken, sade han att han den här gången inte ville ha Renat eller Kronvodka eller Absolut, det fick gärna vara färgat eller åtminstone smaksatt.

Han iakttog expediten mycket noggrant, det var något hos henne som tydligen oförhappandes fångade hans uppmärksamhet; hon föreföll att vara i sextiårsåldern, hon hade håret sammanvirat till en hård knut på hjässan.

Då skulle jag föreslå akvavit, sade hon.
De smakar antingen dill eller kummin. Vad sägs om Skåne? OP? Herrgårds? Ödåkra?

Ivars blick tycktes ha stannat vid hårknuten. Expediten märkte det uppenbarligen, med högra handen kände hon efter att den satt fast som den skulle.

Jag är ju ingen expert, sade Ivar.
Det låter gott alltsammans.

Om jag får komma med ett förslag, sade expediten, så säger jag Norrlands Akvavit. Gammal Norrlands Akvavit passar till allting, i alla sammanhang. Själv tar jag en liten tår varje dag. Varunummer tvåhundrasextitvå. Ganska mycket fänkål."


/Utdrag från den helt underbara boken Norrlands Akvavit av Torgny Lindgren - första kapitlet - och jag föll pladask. Och lilla almanacksbilden kommer från den generösa annasmamma.

Fredagsfönstret ...

"Jag skickar ett blått fönster från Cambodjas näst största stad, Battambang.

Fru Manilat och jag skickar "God rehabilitering till dig" - hälsningar."

En liten julkalender ..

Från annasmamma som brukar kommentera här, har en riktig liten julkalender kommit susande genom rymden.

Det är en bild för varje dag .., alltså ingen papperskalender, utan bilder, helt enkelt.

Juliga bilder.

Och tänka sig .., hittat vägen till det gula huset i landet Halland!

Och rätt hus också!

För dagens datum är det den här bilden som gäller.

Tack snälla, rara! säger jag.

Dagens händelse ...

Vid den rosa pilen gömmer sig raden av postlådor.
Ingen vill ha reklam.


Vid halvettitden kommer lantbrevbäraren körande med sin gula bil.

Eftersom jag vet att pensionatsvärden väntar paket, så blir det brått att ta på kappa och skor och hitta kryckorna och sedan fort ut .., över gräsmattan och försiktigt nerför glashala backen och där nere står postbilen och väntar.

Rutan är nervevad .., ett glatt ansikte skymtar.

Jo, visst finns där ett paket till herr Göransson och jaså, är mannen i huset inte hemma, men då kanske jag kan ..., och "du är inte härifrån du .., från Ystad ... hahaha, ja, det tror jag inte mycket på .., jaså, det är du verkligen ..., ja, just det .., jaha .., Västerbotten, det låter mera så, ja .., och har du brutit benet eller nåt .., jaså .., nytt knä .., men det ska nog bli bra ska du se .., men akta dig för backen här .., det är lätt att falla .., jaha, du går försiktigt ...., ja, skriv på här bara .., här har du en penna .., där .., det spelar ingen roll ..., ja, det var ju en tokig tid att bli sjukskriven på .., jaså .., bruten handled .., i maj .., ååå, det måste ha varit härligt, det var ju så fint väder då .., men du får krya på dig, ha det så bra nu ..., hej, hej, vi kanske ses igen!" säger den vänligt leende postmannen och kör sin väg.

Och så kryckar jag mig uppför backen, med ett telefonpaket under vänster arm.

Borta vid klädstrecket ser jag två skator.

Och jag tänker att man lär sig allt eftersom.

Minsta lilla blir till guldstjärnestunder.

Mitt på dagen ....

Soffan Ektorp ..., denna min ständiga följeslagare ... och förstrött tv-prat och underliga drömmar.

Och sonen som ringer från Malmö.

Ganska länge pratar vi; mest om hans praktik.

"Ja, igår var det ju rån .. men då hade tjuvarna redan givit sig av och så var det ju det här andra, men då hade dom också hunnit sticka..., faaan ..," säger den blivande konstapeln besviket.

Men gissa tre gånger hur lycklig mamman är över snabbfotade tjuvar och banditer, som inte är där när sonen kommer!

Sonens röst är mörk och trygg.

"Kram, kram!" säger han på slutet.

Och jag blir så innerligt rörd.

Efteråt, när jag lagt luren ifrån mig, börjar jag att gråta.

Två kvällar per vecka ...

... är pensionatsvärden borta från sex på morgonen till tio på kvällen.

Om man säger som så .., så blir tillvaron ganska enformig just dom dagarna.

Och kvällarna.

Framför allt om kvällarna.
(Å andra sidan hade tillvaron inte varit annorlunda i Ystad. Möjligen att jag hade sett fler människor i rörelse så där utanför mina höga fönster ..., men jag hade varit ensam i lägenheten under veckans alla dagar).

Men det ordnar sig.

Från sängkammaren tas herrbetjänten ner; jag placerar honom i vardagsrummet, just under väggklockan som kommer från mitt barndomshem.

Pensionatvärdens kostym - en gång hans fars bröllopsdito och fullt användbar år 2009 -, draperas över betjänten och slipsen får också vara med.

Som huvud hämtar jag Hildas nalle.

Se där!

Sen .., när jag ligger behagfullt utsträckt på soffan Ektorp, kan jag småprata lite med den där stilige mannen som står vid väggen.

Riktigt trivsamt har vi det.

Och rekommenderas varmt till andra damer som saknar herrsällskap.

Uppvaknande ...

Bild: från trakten av Dikanäs.

Vid sjutiden på morgonen drömmer jag som allra mest.

Citodondrömmar.

Det är som att vara på bio.

Och i drömmen lever mamma .., hon sitter i en soffa och har sin röda kofta på sig och jag står intill henne och håller en telefonlur i handen .., "mamma här, du har telefon, det är en man som ringer från Argentina och vill ha ett recept på en köttgryta ...!" säger jag och mamma tar telefonen på det där tafatta viset som hon gjorde sista åren .., då, när hon knappt visste åt vilket håll luren skulle vändas .., och medan mamma försöker prata, kämpar jag för att skruva ner ljudet på radion.

Där är flera skivspelare och en kasettbandspelare och en kvinna som sjunger högljutt.

Intill mamma sitter en annan kvinna som har en filt över huvudet.

Då ringer telefonen.

På riktigt.

Och jag svarar och och vet knappt var jag befinner mig?

Och var är mamma ...?

Det visar sig vara pensionatsvärden.

Han har nu på morgonen cyklat från det gula huset på landet, in till stan.

Tjugofem kilometer ungefär.

"Ja, det gick bra ..., 1.03.46", säger han och låter glad.

Och så berättar han om vedpannan och att jag inte behöver hämta ved och lite sånt.

Jag ligger i sängen under det blommiga täcket och lyssnar till pratet.

Tittar jag till vänster ser jag mörkret där utanför, mot havet till.

Mamma har försvunnit, men är liksom kvar ändå.

Allt känns förunderligt.

Torsdagsfönstret ...

.... kommer också från Ångermanland och även dagens fönster fångades av ellis.

(Mitt bildbehandlingsprogram har krånglat under två dagar nu .., och nu har jag skickat ett mail till Amerika och Picnik för att höra vad som är på gång egentligen ..., så därför läggs bilderna in bara som dom är .. ingen fin skugga .. ingenting .., men det går väl ändå?)

Angående övermod ....


Klockan är nu 20.04 pip.

Och här sitter jag i nattsärken och har sagt godnatt till en häpen pensionatsvärd och till hans mamma som han just nu telefonpratar med och jag har med mig låneboken som jag redan har läst, - men vad då -, jag älskade den då och gör det säkert nu också och javisst, jag är en sån som kan läsa samma bok minst två gånger.

Minst.

Vad den heter?

Jo, "Mannen och hustrun" och författare är Tony Parsons.

Jag har läst andra böcker skrivna av samme man och tyckte oerhört mycket om dem.

Lättlästa.

Rakt-på-sak.

Perfekta att ha med sig i sängen eller på soffan Ektorp.

Den andra boken som jag lånade, det var en tjock historia av Patricia Cornwell.

Ååå, det ska bli så trevligt att återigen få träffa rättsläkaren Kay Scarpetta!

Djupsinnigare än så är inte den västerbottniska bloggmadamen.

Nu mot sängen bakåt marsch!

Och den här vackra sången tillägnar jag vännen ellis.

En lång dag ...

Där inne, på britsen ..., blev det täääänj och sträääck.

Klockan ett blir det besök hos herr Nielsen fra Jylland, fast nu arbetar han som sjukgymnast i lilla Getinge i landet Halland.

Jag får lägga mig på en brits och herr Nielsen, som för övrigt är en nästan-kopia av Den Lurvige i Helsingborg, vrider och vänder på mitt högerben och han täääänjer ochhar sig och mäter med en gradskiva hur pass eländigt det är.

"Nä, det är bra .., efter omständigheterna är det bra .. nästan 85 graders vinkel ..." och han visar mig ett antal övningar som jag ska träna på - dagligen -, ja, flera gånger per dag och vi talar om hur det kommer att bli framöver .., så där som att jag nog aldrig kan ägna mig åt slalomåkning, vilket jag inte heller har tänkt ., det var många år sedan sist .., inte heller längdskidåkning i nerförsbackar där det svänger ... (det var också länge sedan ...) och simma .., ja, om tre månader kanske .., säger herr Nielsen.

Träna på motionscykel .., ja, när agrafferna är bortplockade och jag kan böja mer på knäet.

Så länge får det bli mer stillsamma övningar.

Och promenader.

Efteråt följer jag herr pensionatsvärden till stan och han släpper av mig vid biblioteket, det som är världens vackraste och ligger som en pärla vid Nissan.

Jag läser Sydsvenskan och Västerbottens Kuriren och lånar två böcker och sedan vilar jag en stund.

När krafterna återvänt, tar jag sikte mot torget.

Jag stappelgår över bron och in på gågatan .., möter andra med kryckor och känner ett slags samhörighet .., köper en korv av pölsemannen .., tittar in i två butiker .., pratar med en farbror som också har kryckor och också har fått nytt knä .., tänka sig, plötsligt översvämmas landet Halland av kryckmänniskor!

Och jag känner tröttheten övermanna mig nåt så totalt och stappelgår tillbaka till biblioteket och då är jag så förbi av trötthet att jag knappt tar mig in i foajén och jag faller ihop i en pistagegrön snurrfåtölj och bara suckar.

En halvtimme senare kommer pensionatsvärden och hämtar mig.

Han öppnar dörren till passagerarsidan och jag ramlar in i sätet .., fäller det bakåt och bara suckar.

Sååååå slut på är jag.

Och vi åker hemåt ..,.och medan vi snirklar oss ut genom stan, öppnar jag en liten röd chokladask (tack älskade bettankax!!) och sällan eller aldrig har väl några små chokladpraliner smakat mer ljufvligt än just i den stunden ..., och vi stannar till och tvärhandlar på Ica Maxi och sedan hemåt .., vi passerar Gullbrandstorp, Haverdal och Steninge, - Steninge där vi hade bloggträff och där inne i vandrarhemmet lyser det i alla fönster - och på andra sidan vägen, där mörknar det över havet .., och kanske blir det oväder och pv säger att han tänker cykla till arbetet i morgon och att han måste ställa in cykeln över natten, så där så växlarna inte fryser ihop.

Det är vad han säger.

Själv drömmer jag om Soffan Ektorp.

Insikt nr 171 ...

Ett ord om till om Saab och jag kräks.

På agendan ...

Idag stundar det första besöket hos herr sjukgymnasten Torbjörn i Getinge.

Eftersom bloggmadamen tillhör Region Skåne, blir det ingen betald resa till och från hemmet och tack och lov för en omtänksam pensionatsvärd som skyndar hem på lunchen och skjutsar madamen till herr Torbjörn.

Hur madamen ska ta sig från Getinge, är en annan historia.

Måhända med buss till Halmstad?

Och eftersom detta att komma ut i Verkligheten är en stor händelse i bloggmadamens annars tämligen lugna tillvaro, så ska även det vackra biblioteket få ett besök.

Och kanske torget också?

Allt är klart inför avresan.

Kappa, halsduk, mössa och tjockskorna .., dom där fotriktiga som är så enbarmligt erbarmligt anskrämliga.

Unge herr Canon ska förstås få följa med.

Och plånboken.

Det ska nog bli bra det här.

Onsdagsfönstret ...

.... finns någonstans utanför Örnsköldsvik.

Fönsterfångerska var ingen mindre än den här madamen.

Lycka är ...

Sigge Nilsson.

... att ringa jobbet och få prata med en glad och snäll Magnus och sedan en kortis med Karina som är på väg till kassan och sist av allt, med Sigges matte, Anna.

Hon är ledig idag och det är hennes telefonnummer jag har frågat efter.

Länge pratar om vi om jobbet.

Om stressen .., om att bloggmadamen inte är fullt ut ersatt och att det blir mycket kassaarbete för dom övriga och vi pratar om julen och om kunderna och nya tobaksskåp eller inte ..?
(Dylika sponsras av något tob.bolag och gissa om dom då vill dela med sig av utrymme .., nää, just det .., får man skåpet av Blend ska just den sorten vara dominerande och det är ju begripligt, men lite knepigt blir det allt.)

För Anna berättar jag om glädjen i morse .., den där mannen som vinkade så glatt i bilen och hans frus varma leende .., det är såklart nån slags saknad efter alla dessa små möten, sånt som jag är så van vid i mitt arbete.

Men mest pratar vi om lille Sigge.

Kattungen.

För så här är det .., att på söndag ska vi hämta honom.

Motljus nere vid havet ..,

Och mitt på dagen kommer pensionatsvärden hemcyklande de tjugofem kilometrarna, för att "bara hälsa på ..., och medan jag ägnar mig åt vykortstillverkning, fixar han till en smarrig fläskpannkaka och det eldas i pannan och doftar gott av v e d och hela tiden lyser solen här utanför.

Nu ska han snart tillbaka (med bil ...) och det är utvecklingssamtal och därefter körövning.

Själv har jag prickat in kvällens tv-tittande.

Mitt i naturen .., Gokväll .., Sommarpratarna.

Det valet säger väl nånting om vilken ålder man befinner sig i.

Tror jag.

Första december ..

Och jag tar kryckorna och haltar iväg längs vägen mot havet.

Fyrahundra meter kanske?

Stappelgår.

Det känns precis som om någon hade satt en träbjälke i höger knä.

Eller spänt åt en blodtrycksmanchett så mycket som möjligt, på samma ställe.

Man är livrädd för att snava.

Nere i kurvan, just vid bäcken som porlar så friskt, kommer två bilar körande emot mig.

Sakta, sakta.

I den ena bilen sitter en man och kvinna.

Mannen vinkar glatt till hon som stappelgår.

Kvinnan vid hans sida ler varmt.

Och hon med kryckorna börjar nästan att gråta, så glad blir hon.

Förmiddag på pensionatet ...

... blir Ring P1 med prat om muslimer och kristna .., grisnäring och polisvåld.

På bordet framför mig finns naturell youghurt, ett kokt ägg, valnötsbröd och lite annat smått och gott.

Två Panodil och en Cozaar ligger prydligt intill varandra och väntar på sin tur.

Kamraten, Durbis Retard, - hjärtpillret till herr pensionatsvärden -, får allt hålla sig tills i afton och ligger alldeles stilla på duken.

Ensam.

Och ute är himlen blå och på arbetsbänken sprider Julrosorna glädje.

Ungefär så.

Jaha, på det viset ...?


"Fem britter greps av Iran ...."

Och ..."det ska inte spela någon roll hur din vård blir, oavsett om du bor i Varberg eller Halland ..".

Så låter det i P4 nu på morgonen.

I landet Halland.

Tisdagsfönstret ....

... kommer från Arvidsjaur i Norrbottten.

Fönsterfångerska var madamen som har tappat sexton kilo genom att mest äta smör.

Det måste man väl säga är strongt!

Avstämning ...

Hela dagen har telefonen fungerat.

Till stor glädje har här pratats med hemifrån-Kerstin .., Kerstin i Trelleborg .., svägerskan i Alingsås .., äldsta dottern liggandes på sin säng .., sonen, trött efter sin första praktikdag i Malmö .., pv:s trumspelande lillebror, samt av och till med herr pv himself.

Sicken glädje!

När pensionatsvärden sent omsider dyker upp vid 22-tiden, efter körövningen (då har han varit borta sedan sex i morse och risken att jag ska tröttna på honom är minimal ...), upptäcker han en liten vit papperslapp som ligger utanför dörren, alldeles vid stentrappan .., ja, nere vid myntan och lavendeln.

På lappen kan han läsa att det optimala telefonbolaget har haft en reparatör ute och nu, klockan 10.20, är felet åtgärdat.

Men då har herr pensionatsvärden redan bytt telefonbolag.

Så kan det gå.

Och ....

.... så går jag igenom någon av alla de kartonger som fick göra bloggmadamen sällskap till landet Halland.

I en av dem hittar jag resebrev, skrivna i början av 90-talet .., till icapersonalen hemma i Västerbotten.

(Det ser jag ju nu .., att här är en som verkligen borde ha blivit pedagog.)

Resan går från Västerbotten (med bil) till den danska ön Fyn och där, utanför staden Fåborg, har vi hyrt ett sommarhus för en veckas tid.



Runt det vita, lilla huset finns miljoner spindlar och där är gott om getingar!
På kvällen ligger jag på min säng och läser medhavda böcker.



Och så skriver jag brev på brev.
Jag berättar om slaktaren i Fåborg, på vars trappa det en morgon ligger en död hare.

Och butiksskyltarna som lockar med färsk duva.

Det känns ovanligt .., och jag försöker tänka tanken hur det skulle se ut hemma på Nilahallen, där jag då arbetar .., om skyltarna som jag med så stort nöje skriver där, skulle utannonsera skator eller alldeles färska gråsparvar.

På en av skyltarna har jag skrivit "styckad av Ella".

Gulle-Ella .., den bästa av arbetskamrater .., alltid så glad och go och charmig.

Ella i charken.

Ella, som drabbades av cancer och inte längre finns.

Hoppsan ....!

Mellan varven när jag ligger på soffan ktorp och reprisläser den här underbara boken (då befinner man sig på mental hemmaplan och mest hela tiden ligger jag och ler för mig själv ...), slänger jag ett öga mot tv:n.

Svt 24 sänder någon slags debatt från EU-parlamentet.

Män och kvinnor - delegater från olika länder förstås -, hoppar upp och ner och ställer frågor till herr Ordföranden.

Själv sitter han vid ett bord nästan längst framme och på sin högra sida har han en dam i medelåldern som ofta tycks hålla händerna över näsan, som för att inte nysa.

Hon ser trevlig ut.

Men ännu mera trevlig, tycks herr Ordföranden.

Han har hela tiden en slags glimt i ögat .., ett d r i v .., en utstrålande energi!

Och jag tänker .., att hade jag nu inte fallit för en pensionatsvärd från landet Halland, ja, då hade jag lätt som en plätt kunna dråsa i backen för en sån som herr Barroso.

Det är vad jag tänker.

Sedan återgår jag till den forne predikanten Olof Helmersson i det innersta av Västerbotten .., och till Gerda i Inreliden ..., och till dem i Avabäck, Lillåberg, Morken och alla andra småbyarna där hemmavid.

Inte en insikt, men kanske en åsikt ....?

I det gula huset i landet Halland, där står ofta radion påslagen och nästan alltid lyssnas det då till P1.

Så var det även idag på morgonen.

Och medan jag äter min naturella yoghurt med müsli och norpar mig två Panodil och nästan hela tiden stryker med högerhanden över det onda benet, lyssnar jag förstrött till ett program som börjar sändas klockan 10.30.

Då slår det mig .., att det är så här det pratas i radion numera.

I alla fall ofta.

Ett slags staccato-prat .., på rikssvenska-vis ..., och i mina ögon låter det helt absurt.

Tre, fyra ord - paus - tre, fyra ord - paus och så om och om igen.

Det är ungefär som när man läser en saga för ett litet barn.



(Programmet går säkert att lyssna till i efterhand på webben och det är alldeles i början, när programledaren ska berätta om vad det hela handlar om ..., som jag reagerar).

Insikt nr 170 ....

Är man tillsammans med en magister eller är man inte ..?



Svar: det är man.

Ännu ett måndagsfönster och tack Annela!

Flera gånger har det hänt mig, särskilt här vid pv:s laptop, att bilderna hamnar felvända, fast jag har fixat till dem rätt i fotoprogrammet, ja, så här som bilden här ovan.

Så oerhört irriterande har det varit!

Igår frågade jag bloggvännerna om någon hade en susning om hur man kunde fixa till det hela?



Det hade någon!

Annela har lämnat en ny kommentar till ditt inlägg:

"Det händer mig då och då och för att få bilden rätt funkar det om man gör såhär:
Publicera inlägget med den felvända bilden.Spara bilden som är felvänd till ditt skrivbord.
Öppna bilden från skrivbordet i ditt bildprogram och vänd den rätt.
Spara den på skrivbordet.
Redigera ditt inlägg och lägg in den nu rättvända bilden från skrivbordet.
Jag vet inte varför det blir så.
Det verkar ske slumpvis, men när jag gör som ovan, så kommer bilden rätt."



Så .. jag testade alldeles nyss .., och det fungerar!Och jag säger bara en sak: TACK DU UNDERBARA Annela!

Och tack du lika rara Solbritt - alltid så rar kund i affären hemma i Ystad -!

Nu kunde jag lägga in ditt annorlunda fönster som kom med vanlig post och som gjorde mig så innerligt glad!

Födelsedag ...

Jo, just det .., idag fyller hon år .., hon som skrev inlägget som jag tycker är det absolut roligaste jag någonsin har läst - alla kategorier -!

Hon har en underbar humor med härlig ironi.

Jättestor grattiskram till dig och hoppas att den oäkta maken kommer ihåg dig till kvällen!

Idag ...

Namnsdagsbarnet tillsammans med sin mormor.


.... har älsklingssonen, han, den ende sonen man har, namnsdag.

Då är det A n d e r s.

Egentligen känner jag inte så förfärligt många män med det namnet, men några av dom är en f.d. klasskamrat från ettan till nian, ja, hemma i Malå (alltid så snäll var han!), en av de bästa chefer jag har haft - Anders Ohlsson boendes i Sjöbo -, en civilanställd rolig typ inom Sthlms-polisen - Anders Lundwall (hos honom och hans dåvarande fru spelades det oändligt mycket kort runt köksbordet!) -, och så förstås .., en riktig raring, nämligen den här mannen,

Den sist nämnde har dessutom samma efternamn som bloggmadamen!

Hemma i Västerbotten uttalas Anders som "Andärsch".

I Skåne kom det att låta så här: "Andörrrs!" med betoning på ö:et.


Och så blev han en vuxen man och mammahjärtat svämmar över av stolthet.

Så stort grattis till alla Anders-gossar - oavsett uttal - och största kramen går till sonen, som idag börjar sin veckolånga praktik i Malmö.

Ser ni en tjusig konstapel på någon av stadens gator, så skicka en slängpuss till honom från mamman.

Dagens fönster ...

... hittar man i södra Frankrike.

Och vem som höll i kameran ...?

Madame Monet, fönsterfångerska av rang!

Tusen tack.

Och ni får g ä r n a skicka flera fönster!

Adressen: bisse151@gmail.com

Någon som vet ...?



Varför vissa bilder, fast man lagt in dem PRECIS som vanligt, ställer sig på tvären eller upp och ner, när man sedan ska publicera dem?

Första Advent.

Om några timmar ska Halmstad Kammarkör ha konsert i Nicolaikyrkan i Halmstad.

Alldeles tvärsäker på att jag orkar sitta på en kyrkbänk och först lyssna till några timmars repetition och därefter själva konserten, det är jag inte.

Men kanske.

Och telefonen, som levde upp under en gyllene timme i morse, avled på sedvanligt vis efter det andra samtalet.

Tur att jag han morgonsurra lite med gulle-Emma!

Kerstin och Thomas vänsterhänder ...

På lördagen blir det skånskt besök i landet Halland.

Då kommer nämligen en av pensionatvärdens bäste vänner på besök, tillsammans med sin fru.

Det är Thomas och Kerstin det och det är Kerstins hand ni ser längst uppe på inlägget.

Kerstin är född samma år som bloggmadamen (1954), hon är lite rödlätt .., är Skorpion och arbetar som psykolog i Malmö och är storasyster till en lillebror.

När jag frågar henne var hon känner sig som mest hemma eller var hon är uppvuxen, får hon svårt att förklara .., "jaaa, det är nästan omöjligt, för jag har bott på så många ställen, vi flyttade flera gånger .., det är Västerås och Falkenberg och min farmor och farmor bodde i Helsingborg .., men mest av allt så känner jag mig nog verkligen som skånska ...", säger hon.

Och jag frågar hennes man vad han tycker är en för Kerstin typisk egenskap?

"Ja ..., hon är omtänksam .., och hjälpsam .., oegenyttig, helt enkelt ..", svarar han.

Själv tänker jag på "analytisk", ty när jag på lördagkvällen visar Kerstin bilderna av mina barn, två döttrar och en son, då sitter hon till synes djupt försjunken och letar likheter mellan dem .., hon pekar på käklinjer och ögon och ser sånt som jag nästan inte har upptäckt själv".

Och så har hon de allra mest underbart mjuka och lena händer!

Det här är Thomas vänsterhand och egentligen ska bilden ligga på tvären, men se det vill den inte alls och det är nästan så att man blir galen, men bara nästan.

Thomas är född 1955 .., han är Oxe, har tillbringat en stor del av sin barndom i Blekinge och så ser han ut som en blandning av Jesus och Peter Stormare.

(Ja, jag har sett Jesus ..).

Då förstår ni.

Lång, lite vindrufsigt och lockigt hår.

Under min tid tillsammans med pensionatsvärden har jag ofta hört talas om denne Thomas.

"Å, det började med att han kom till Ljungby i högstadiet och sedan lärde vi känna varandra under det första året på gymnasiet och sen har det fortsatt med tågluffning genom Europa ..., hur väl minns jag inte Transylvanien, t.ex .., och vi höll på att dränka oss utanför Gotland, ja, på väg hem till fastlandet ..., vi har varit på skidsemestrar i Tjeckien, Åre och Sälen .., och vi har seglat tillsammans hur mycket som helst och så blev vi skilda ungefär samtidigt och hade då var sitt barn i ungfär samma ålder, ja, på halvtid .., det blev liksom mycket gemensamt där också!", säger pensionatsvärden när jag ber honom förklara mera utförligt.

Thomas arbetar som psykiater, även han i Malmö och när jag frågar Kerstin vad hon tycker är makens mest framträdande egenskap, så svarar hon .....", han är omtänksam".

Själv tänker jag på ordet l u g n.

Ett första-advent-fönster ...

"Hej Elisabet!

Vi firade jul i Sigtuna och fönstret är privat fast jag tror inte de misstycker om man visar det.

Folk pyntar ju så här fint också för att visa upp hur fint de har och det är verkligen idylliskt i Sigtuna alla årstider.

Varma hälsningar från Annas mamma."

Nu ...

... har jag läst ut den här fullständigt underbara boken med liten text och nästan 600 sidor!

Tack Christina!

Pensionatsvärden läste lite i början, men tyckte att den verkade lite underlig.

Den är helt klart annorlunda, skriven av "Döden", men åååå, så mycket värme den innehåller!

Dessutom bidrar den till en mer nyanserad syn på de tyska människorna under andra världskriget.

Allt blir inte svart eller vitt.

En helt igenom läsvärd bok!

Det Optimala Telefonbolaget ...., håvar inte in några bonuspoäng hos familjen Göransson-Nilsson.

I någon salig, ljufvlig timmes tid när man hinner tala med Dr Böhlander, Sonen (som är yrvaken .., han sitter på tåget till Malmö .., i en veckas tid ska han praktisera där och mamman tänker på stenkastning och upplopp och annat elände ...) och AnnaPanna (som viskpratar, hon sitter just då i Globen och tittar på ryttartävlingar ..), ja, då fungerar telefonen, men sedan är allt sig likt igen.

Så pensionatsvärden tar bilen och åker till sin mammas sommarstuga och ringer därifrån till Optimal Telecom och berättar om eländet.

"Kabelfel .. men tyvärr, inga repartörer ute under helgen ..", förklarar den oskyldiga människan som tar emot samtalet.

I en veckas tid har vi - under största delen av tiden - varit utan en fungerande vanlig telefon.

På måndag ska jag ha fatt i den som är ansvarig för det här företaget och jag ger mig INTE.

Det är den sämsta service jag någonsin har varit med om och inte i något avseende ska jag anlita det här företaget.

Punkt.

Lördagmorgon på pensionatet ...

Mitt emot varandra sitter vi vid köksbordet.

Ring-så-spelar-vi från radion.

Stillsamt prat.

Jag berättar om min pappa som dog i början av december för snart trettiotre år sedan och hur oändligt mycket jag har saknat honom .., ja, att jag tänker på honom nästan varje dag, små, små pjutt-tankar, men ändå .., och pensionatsvärden berättar om sin pappa, Viking, som fick ett betydligt längre liv .., vi pratar om sorg och saknad och om pv:s vän Janne, som inte heller finns längre.

Mellan varven lyssnar vi till frågorna som Lisa Syrén ställer.

"Glada Änkan ...!" säger pv, som just har satt två degar på jäsning.

"Amman ...", säger jag som svar på Jordaniens huvudstad.

Ett ljus brinner.

Jag har mitt eländes-ben upplagt på en pall och telefonen som igår fungerade, har återigen tackat för sig.

Ute på gräsmattan ser jag skator som hoppar omkring.

Och snart ska elslingan upp i lilla eken.

Det känns som en bra dag.

Flera fönster från Österbotten ...

"Hej!

Hoppas du mår lite bättre nu.

Skickar några vinterfönster från förra vintern, tagna i Österbotten.

Egentligen är det kanske mer hus- än fönsterbilder men kanske du kan använda nån om du har brist.

Kyrkan är från Munsala.



Det vita huset är Kuddnäs där Zakarias Topelius föddes och det ligger också i Nykarleby.



Café Brostugan ligger i Nykarleby och om jag minns rätt, så var det där som von Döbeln fick sitt svarta pannband när han blivit sårad vid slaget vid Jutas 1808-1809.

Det är ett fint gammalt timmerhus med massor av fina målningar inne på tak och väggar.

Hälsningar Ellem i Skellefteå."

Det är när vi sitter ...

... och tittar på Skavlan, detta fantastiska program, som vi först hör ljudet.

Nånting som knaprar i lilla hallgarderoben.

Knapr-knapr-knapr.

Tv-ljudet skruvas ned.

Knapr-knapr.

Och jag drar upp benen från golvet och tar fram kryckan .., allt medan pensionatsvärden smyyyger fram mot garderoben.

Det låter som vore där en stor skeppsråtta som vill ut.

Ingenting hittar han.

Och jag passade på att gå upp en trappa och blogga.

Utifall att.

Insikt nr 168 ...

Inköpsrundan på Passsagen eller om det nu heter Blomsterhuset kanske, resultaterade i 1 st ljusslinga (debut för pv med en sådan .., den ska sitta i lilla eken här på uppfarten, då ser man den genom rumsfönsret ...) , tio hyacinter, en underbart vacker julros .., en julstjärna (röd, vanlig ...), ett fågelbord, samt kanske nånting annat.

Jo, mossa.

Och sedan till Ica Maxi.

I kanske en halvtimmes tid gick vi där.

Nu är jag i det närmaste död.

Mer eller mindre.


(Och innan vi åkte kollade vi postlådan. T a c k Gerd i Norsjö och t a c k Bettankax för det ni hade postat! Änglar rakt av är ni!)

Och tänk ...

... i eftermiddag blir det besök på Ica Maxi och på Passagen!-
(läs: inköp av ljusslinga, samt hyacinter och lite mat ...)

Inte hade man kunnat drömma om att den lilla utflykten skulle framkalla sådan euforisk glädje hos bloggmadamen.

Men det gör det.

När jag satt i lilla väntrummet på Getinge Vårdcentralen, kände jag nån slags lycka skölja över mig.

Åååå, sicken glädje att få se m ä n n i s k o r igen!

Efter .....

.... promenaden blir det dusch och lunch, i nämnd ordning.

Sen lägger jag mig raklång på soffan Ektorp, sveper en filt över min frusna lekamen och på med golvfläkten.

Det känns som om högerbenet, särskilt foten, ska ramla av.

Som en isbit är den!

Och har man inget annat för sig - och det har man, man läser Boktjuven med den allra största behållning, men tar paus mellan kapitlen -, tittar man på nån slags debatt från Europaparlamentet.

Allra gladast blir man när väggklockan slår två.

Ding-dong! Ding-dong!

Då ringer den vanliga telefonen!

Det visar sig vara bloggmadamens störstasyster som vill höra hur det är ställt med patienten.

Efteråt, efter allt pratet, är hjärtat varmt.

Och .....

... för övrigt har jag idag planterat ett tjugotal tulpanlökar, samt åtta små kungsängsliljelökar.

Man lär sig allt eftersom.

Det gäller att stå b r e d b e n t och med rumpan i vädret och akta sig noga för att tippa överstyr .., då ty blir man nog liggande i rabatten, åtminstone till herr pensionatsvärden kommer cyklande hemåt.

Jag tänkte det idag .., att det svåraste efter operationen, det är att sitta rakt upp och ner på en stol .., t.ex. vid middag eller frukost, det går nästan inte.

Att ta av sig strumpan på högerfoten, det är också en pina.

En P I N A.

Förmodligen för att man då vinklar foten på nåt vis.

Ett långt skohorn är ett måste för den som fått ny knäled.

Jag hoppas att intresseföreningen har noterat.